Annons: Mediedagen 2019

Kräv motivering för sekretessbeslut

Jag kan köpa att myndigheter ibland fattar felaktiga beslut. Reglerna är inte alltid glasklara och alla kan ha en dålig dag på jobbet. Men när beslutsfattare inte ens bemödar sig att motivera sin ställningstaganden blir jag sur, skriver Per Hagström

“Det kan antas att den berörda personen eller någon närstående till denne lider betydande men om uppgifterna röjs”, läser jag i en myndighets sekretessbeslut. Okej, men hur då? undrar jag. Vad är det ni tror att jag kommer att göra med uppgifterna och hur kommer det drabba de berörda? Är jag inte värd en förklaring kanske? Är goda argument bortslösade på en rättshaverist som mig?

Jag föreställer mig att de flesta avslagsbeslut föregås av någon slags tankeprocess. Så varför inte dokumentera den? Till exempel under rubriken “skäl för beslutet”. Men vissa tjänstemän hävdar att det inte går att skriva utförliga motiveringar i sekretessbeslut utan att samtidigt avslöja de hemliga uppgifter som man vill skydda. “Motiveringen” blir då inte mer än ett citat från den aktuella sekretessregeln. Men det duger inte. Enligt Justitieombudsmannen ska en motivering ge svar på “…vad som i det enskilda fallet har varit avgörande för utgången”. Om det finns sekretesskyddade uppgifter i skälen för beslutet ska myndigheten ändå kunna motivera sitt beslut i mer “allmänna ordalag”, som ombudsmannen skriver i beslutet JO 1990/91 s. 101.

Ibland kan dåligt motiverade beslut försätta mig i en riktigt mörk sinnesstämning. Jag får idéer om att motiveringen saknas eftersom beslutsfattaren själv vet att beslutet är fel – att han eller hon av någon anledning väljer att bryta mot lagen. Det är klart att motiveringen blir sparsmakad då, tänker jag.

I de fallen har jag lovat mig själv att alltid ringa upp beslutsfattaren och kräva en muntlig förklaring. Det är inte så att jag förväntar mig några svar egentligen eller att myndigheten ska ompröva sitt beslut. Jag gör det för att jag vet att beslutsfattare tycker att det är obehagligt när jag ringer. Det låter kanske osympatiskt men jag gör det i förhoppning att det kan ha en förebyggande effekt. Det är en sak att skicka ett beslut utan motivering till något på posten. Det är en annan sak att sitta svarslös när personen i fråga ringer upp och börjar ställa frågor.

Hur tänker du kring det raka kvalificerad skaderekvisitet? försöker jag kanske. Är det inte en extremt svag sekretess i den här bestämmelsen ändå? Men få tjänstemän vill ta den debatten. De söker första bästa möjlighet att avsluta samtalet, ofta blir det med en besvärshänvisning: “Om du är missnöjd med beslutet kan du alltid överklaga”. Klick.

Per Hagström

Inlägget är urpsrungligen publicerat på utgivarna.se. Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Polistidningen. I sin blogg kommer han att skriva krönikor om offentlighetsprincipen.

Slarvig bevakning skapar oro för att Lex Sarah-anmäla

Om medierna rapporterar om vartenda misstänkt fel bara för att det är enkla och billiga nyheter att producera kan det leda till att personalen slutar skriva rapporter, skriver Per Hagström.

Jag läser i tidningen Norran om att omsorgspersonal i Skellefteå drar sig för att skriva lex Sarah-rapporter när de ser brister i omsorgen av äldre och sjuka. De är oroliga att rapporterna ska begäras ut av journalister och slås upp stort i pressen.

En snabb googling på lex Sarah visar att det finns visst fog för oron. Bland sökträffarna syns rubriker som “MS-sjuk fick ligga i sin egen avföring” eller “Funktionsnedsatt tejpades fast under matning”.

Samma fråga dyker upp när jag föreläser för personal på en omsorgsförvaltning i Skåne. En av cheferna undrar varför lex Sarah-rapporter blir allmänna handlingar i ett så tidigt skede. De borde vara internt arbetsmaterial tills bristerna har utretts av förvaltningen, resonerar hon. Det är först då man vet om något fel har begåtts. Hon ser en risk att medierna gör en höna av en fjäder.

Myndigheters interna avvikelserapportering är högintressant material för journalister. Nyhetsjournalistik handlar till stor del om att hitta just avvikelser – helst i ett tidigt skede så att man är först med grejen. Problemet för journalisterna är att det oftast fungerar just så som den skånska omsorgschefen vill. Avvikelserapporter blir inte allmänna handlingar förrän de är utredda och klara hos myndigheten. Man kan ta polisen som exempel. Om en enskild polis slår larm till arbetsgivaren om underbemanning på helgnätter eller krånglande radiobilar blir den rapporten en allmän handling först när myndigheten har utrett och avslutat ärendet. Ur pr-synpunkt är det en fördel för myndigheten som då får tid att utarbeta en strategi för att bemöta eventuell dålig publicitet.

Men den gubben går inte när kommunanställda rapporterar enligt lex Sarah. De rapporterar nämligen inte som företrädare för arbetsgivaren utan som enskilda yrkespersoner med en lagstadgad skyldighet att slå larm. I lagens ögon står de utanför kommunens organisation när de skriver sin rapport. Därför betraktas rapporten som inkommen till myndigheten, vilket gör att den blir en allmän handling direkt. Det har domstolarna slagit fast vid flera tillfällen när kommuner har vägrat lämna ut rapporterna.

Man kan förstås diskutera om det är en bra ordning. Om medierna rapporterar om vartenda misstänkt fel som begås inom omsorgen, bara för att det är enkla och billiga nyheter att producera, kan det ge en överdrivet negativ bild av verksamheten. Och om det i sin tur leder till att personalen slutar skriva rapporter är det så klart ett stort problem.

Om medierna i stället använder avvikelserapporter för att avslöja upprepade och systematiska brister fyller insynen en viktig funktion. En fördel med att rapporterna kan begäras ut direkt är att myndigheter inte kan förhindra insyn genom att begrava dem i ändlösa utredningar eller bara låta dem samlas på hög utan åtgärd. Det finns trots allt tillfällen då lite negativ publicitet är precis vad som behövs för att tvinga de ansvariga att agera.

Per Hagström

Inlägget är urpsrungligen publicerat på utgivarna.se. Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Polistidningen. I sin blogg kommer han att skriva krönikor om offentlighetsprincipen.