Annons: PP Pension

Hur ska vi veta om myndigheten slösar?

BLOGG När myndigheterna säger att de vill skydda affärsintressen är det hemligt vad det kostar. Offentlighetsprincipen begränsas. Krönikören Per Hagström undrar hur vi då ska få reda på om de använder våra skattepengar rätt.

Tänk dig att din kommun bestämmer sig för att hyra ut stadsparken till en festivalarrangör. Du kanske blir glad för att du gillar att gå på konserter eller sur för att du hellre använder parken för joggingturer. Oavsett vilket så förväntar du dig att arrangören betalar ett skäligt pris för att få använda kommunens mark. Känner du dig det minsta tveksam ska du förstås kunna kontrollera saken med hjälp av offentlighetsprincipen, genom att begära ut avtalet eller fakturan.

Det trodde jag i alla fall. För några år sedan ville Göteborgs-Posten veta vad konsertarrangören Luger betalade för att hyra Slottsskogen för festivalen Way out west. Men det blev nej från parkförvaltningen i Göteborg. Även kammarrätten avslog när journalisten gick vidare dit. Domstolen var oenig, ska sägas. En ledamot tyckte att hyresnivån kunde offentliggöras, men hon blev nedröstad av majoritet som befarade att både kommunens och Lugers affärsintressen skulle skadas om beloppet blev känt.

I slutet av 2017 begärde organisationen Skattebetalarna ut årsredovisningar för Sundsvalls vårdcentraler, eftersom man misstänkte att vårdcentralerna slösade med skattepengar. Landstinget vägrade med hänvisning till att de egna vårdcentralerna verkar på en öppen marknad och måste skydda sina affärshemligheter mot privata konkurrenter. Skattebetalarna överklagade till kammarrätten och påpekade att konkurrenterna, det vill säga de privata vårdcentralerna i Sundsvall, faktiskt är skyldiga att lämna sina årsredovisningar till Bolagsverket där de blir offentliga. Argumentet bet inte på kammarrätten som avslog. Även i det fallet var en ledamot skiljaktig och tyckte att medborgarna nog ändå hade ett betydande insynsintresse. Men han fick inte med sig sina domarkollegor.

Det här med att myndigheter ska ”leka affär”, som vissa föraktfullt kallar detta, får många märkliga konsekvenser för offentlighetsprincipen. Ett extremt exempel finns i en dom från Kammarrätten i Göteborg. Där kom domstolen fram till att allmänheten inte hade rätt att få veta vad kommunala Halmstads flygplats betalade statliga Luftfartsverket för att sköta flygplatsens trafikledning. Det var en affärshemlighet eftersom Luftfartsverket kunde jämställas med ett privat företag då det agerar ”…inom ramen för en affärsdrivande verksamhet på en öppen marknad.”

När man läser domar om affärssekretess blir det uppenbart att just prisuppgifter är svåra att hantera på ett transparent sätt. Kreti och pleti kan möjligen få se det totala beloppet som en leverantör har fakturerat en myndighet. Men priset per vara eller konsulttimme hålls många gånger hemligt när avtal och fakturor ska lämnas ut. Prissättningsstrategier är företagshemligheter, brukar det heta. Men hur ska skattebetalarna bedöma om en räkning är saltad om de inte kan se hur många enheter eller timmar som myndigheten har fått för pengarna?

Minns du när Stockholms läns landsting slöt ett avtal med leverantören Onemed om inköp av förbrukningsvaror – ett avtal som gjorde att kostnaderna skenade med hundratals miljoner kronor? Kanske inte, men du kommer säkert ihåg stödstrumporna som kostade 6 000 kronor paret. Det var styckpriset som tydligast visade hur orimligt avtalet var. Det var säkert dåligt för leverantörens affärer och pinsamt för landstingets inköpare att det kom fram, men troligtvis bra för skattebetalarna.

 

Per Hagström

Inlägget är urpsrungligen publicerat på utgivarna.se. Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist och skriver regelbundet krönikor om offentlighetsprincipen. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Polistidningen.