Annons: Mediedagen 2019

Är e-post det bästa som hänt offentlighetsprincipen?

De senaste decenniernas förflyttning från analog muntlig kommunikation till digital skriftlig är en guldgruva för alla som vill titta in bakom fasaden på myndigheter, skriver Per Hagström.

Förra året begärde en man i Finspång att få ut mejl som hade skickats mellan två chefer på kommunen. Det blev avslag. Kommunen tyckte inte att mejlen var allmänna handlingar. ”Intern e-postkommunikation kan närmast jämföras med ett telefonsamtal”, löd motiveringen. Finspångsbon gav sig inte utan överklagade till kammarrätten där han fick rätt. Domstolen skickade tillbaka ärendet med en uppmaning om att göra ”en seriös prövning”.

Visst är det så att vi numera konverserar över e-post på samma snabba och spontana sätt som vi en gång gjorde över telefon. Men i offentlighetsprincipens ögon är det helt väsensskilda företeelser. Telefonsamtalet finns oftast bara kvar som ett flyktigt minne när vi har lagt på luren, medan mejl lagras som elektroniska handlingar på en server. Och när offentliganställda mejlar i tjänsten blir dessa handlingar i många fall allmänna och offentliga.

Därför har de senaste decenniernas förflyttning från analog muntlig kommunikation till digital skriftlig dito varit så viktig för insynen. Helena Jäderblom, numera justitieråd, har rent av kallat e-post för ”en välsignelse för offentlighetsprincipen”.

Jag vet inte om hennes domarkollega, justitierådet Margit Knutsson, håller med. Knutsson bröt sin tystnadsplikt när hon mejlade ett utkast till en dom till en kompis. Sedan raderade hon mejlväxlingen för att undvika, som hon skrev, ett ”Knutssongate”. Men vad hjälpte det när någon listig typ på Domstolsverkets IT-avdelningen kunde återskapa hela klabbet. Mejlen blev en del av förundersökningen mot Knutsson och när den blev offentlig kunde nyhetssajten Dagens juridik citera ordagrant ur vännernas förtroliga korrespondens om en ännu icke meddelad dom.

Det är just mejlets informella karaktär som gör den till en sådan guldgruva för alla som vill titta in bakom fasaden på myndigheterna och se vad som verkligen händer där inne.

Det är inte bara journalister som vill förstås. Enskilda medborgare begär i allt högre utsträckning ut mejl när de misstänker att det pågår saker i deras ärenden som inte framgår av den officiella dokumentationen.

Självklart missbrukas den här möjligheten också. Rättshaverister, som vill hämnas någon upplevd oförrätt, drar sig inte för att begära ut allt som någon stackars tjänsteman har i mejlkorgen. Sedan får han eller hon ägna dagar åt att sortera bland allmänna och icke allmänna handlingar.

Insynen har ett pris, ja visst, men också viktiga förtjänster. Jag tänker på när generaldirektören för dåvarande Folkhälsoinstitutet, Sarah Wamala, skrev att myndigheternas rekommendationer kring kvinnors alkoholkonsumtion saknade vetenskapligt stöd, men att det var för känsligt att ändra på dem. ”Det skulle skapa starka reaktioner bland såväl praktiker som politiker”, som det stod i mejlet som snappades upp av Aftonbladet. Eller när mejl som Dagens Nyheter begärde ut visade hur två centralt placerade tjänstemän inom Polisen planerade middagar, utlandsresor och drinkar med en av myndighetens leverantörer, mitt under en pågående upphandling. Några dagar efter att leverantören hade kammat hem mångmiljonkontraktet kom det ett nytt mejl till tjänstemännen: ”Skulle det passa herrarna att äta en bit mat torsdagen den 18 maj på kvällen?”. ”Ja tack”, svarade de.

 

Per Hagström

Inlägget är urpsrungligen publicerat på utgivarna.se. Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Polistidningen. I sin blogg kommer han att skriva krönikor om offentlighetsprincipen.