Blanda inte ihop sekretessregler med pressetiken

Sekretessregler skiljer sig från pressetiken som säger att makthavare får tåla närgången granskning och att skyddet av den personliga integriteten får vika om allmänintresset motiverar en publicering.

Ibland när jag föreläser brukar jag visa upp ett överklagande som aldrig borde ha skrivits. Klaganden är en journalist som är missnöjd med ett sekretessbeslut från försäkringskassan.

Jag pekar på några gulmarkerade stycken och förklarar att det här är argument som faller platt alla dagar i veckan. Pinsamt nog satt den aktuella journalisten i publiken första gången jag drog exemplet. Men han visade sig vara en man med självdistans och vi blev faktiskt vänner där och då.

Hur som helst. Vid tiden för överklagandet jobbade min vän på en tidning i en medelstor svensk stad. Handlingarna som han ville ha ut rörde en lokal riksdagsman som eventuellt hade fuskat till sig bidrag. Försäkringskassan ville inte lämna ut någonting eftersom politikern kunde förväntas lida men om uppgifterna blev offentliga. Spela roll, tyckte journalisten. Här handlade det om en högt uppsatt förtroendevald som hade profilerat sig som en kritiker av regeringens generösa bidragspolitik. Det fanns ett “oavvisligt allmänintresse” kring frågan om politikern själv var bidragsfuskare, resonerade journalisten i sitt överklagande.

Argumenten imponerade inte på kammarrätten som avslog. Troligen hade rättens ledamöter sökt vägledning i förarbetena till offentlighets- och sekretesslagen. Där står det att “men” är effekten av “…varje åtgärd som typiskt sett upplevs som en påtaglig nackdel för den berörde även om åtgärden är fullt rättsenlig och i övrigt acceptabel” (prop. 1979/80:2 del A, s. 190). Att bli uthängd i medierna som en skenhelig bidragsfuskare upplevs nog som en ”påtaglig nackdel” av de flesta.

Det kan vara en utmaning att förklara just den här aspekten av offentlighetsprincipen, särskilt för journalister. Detta att sekretessen skyddar även dem som förtjänar att hängas ut. Det finns ingen ventil i regelverket som säger att man kan bortse från deras lidande. På det sättet skiljer sig sekretessregler från pressetiken som säger att makthavare får tåla närgången granskning och att skyddet av den personliga integriteten får vika om allmänintresset motiverar en publicering.

Intresset av insyn är överhuvudtaget ett svagt argument när man vill få en myndighet att lätta på sekretessen i ett enskilt fall. Det är nämligen få sekretessregler som ger myndigheter och domstolar utrymme att väga risken för skada och men mot värdet av insyn för allmänheten. Den avvägningen har lagstiftaren redan gjort genom att bestämma hur stark sekretessen ska vara i olika offentliga verksamheter.

Det man får försöka göra som klagande är att beskriva hur man tänker använda handlingarna och förklara varför det inte kommer att leda till något större obehag för de inblandade. Ibland går det inte, som i fallet med den mygelmisstänkte politikern. Då får man snällt vänta tills uppgifterna dyker upp i något annat sammanhang där sekretessen är svagare, till exempel i en tingsrätt, om bidragsfusket leder till åtal.

Per Hagström

Inlägget är urpsrungligen publicerat på utgivarna.se Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Lärarförbudets tidningsavdelning. Här på Utgivarna.se kommer han att skriva krönikor om offentlighetsprincipen.