Annons: Mediedagen 2019

Mediedrevet blev hans död

Medierna har ett tungt ansvar för Benny Fredrikssons död. Nu vilar ett stort ansvar på publicister och medieföretag att hitta nya modeller för dagens medieetik, skriver PeO Wärring.

”Det är en tid för självrannsakan, för oss och för Mediesverige”, säger Lena K Samuelsson som är nytillträdd publisher och ansvarig utgivare på Aftonbladet. Hon syftar på publiceringarna som drev Benny Fredriksson till självmord.

Samma fras upprepas av många andra publicister i samband med olika pressetiska haverier. Men vad blir det av denna självrannsakan? Sällan eller aldrig får allmänheten veta. Kanske hålls det en diskussion internt på vissa redaktioner, men vad som sägs och konstateras omfattas oftast inte av den av medierna annars så uppburna transparensen.

Tidigt i #metoo-kampanjen gick det överstyr för medierna. Denna ”godisburk” med allsköns snask måste användas. Plötsligt mättes publiceringar med en annan måttstock än tidigare. Rykten och påståenden vidarebefordrades okritiskt med namn eller andra uppgifter som gjorde den anklagade lätt att identifiera. Borta var verifieringen och det var sällsynt att man sökte efter två av varandra oberoende källor. Proportioner och relevans kom i bästa fall i andra eller tredje hand. Människor karaktärsmördades med uppgifter som var 10–15 år gamla och som inte varit kända och inte varit anmälda. Om det eventuellt begåtts något brott kunde det vara juridiskt preskriberat.

Chefen på Kulturhuset Stadsteatern Benny Fredriksson var en av flera som karaktärsmördades. Ett hopkok av påståenden om trakasserier och despotiskt ledarsätt bildade en sörja som klistrade sig fast på den anklagade. Han vittnade själv om hur illa han tog vid sig av beskyllningarna som på något sätt inte gick att försvara sig emot. Han avgick men det öppna såret fanns kvar.

#metoo-kampanjen hade förvandlats till något annat. Nu var det inte bara kvinnors berättelser om hur de sextrakasserats utan nu var drevet fritt att ge sig på alla misshagliga personer. Dumma chefer, despotiska chefer och obehagliga personer åkte in under vinjetten #metoo.

De medier som kallar sig seriösa släppte besinningarna. Det var fri jakt. Plötsligt var man värre än de sociala medier som man annars så flitigt kritiserar för bristen på ansvar och omdöme. Offren blev många, vissa rättmätigt andra felaktigt.

Det pressetiska systemet lämnades därhän. Det gamla föråldrade etiksystemet hade inget att ge i den komplexa publiceringsvärld vi ser i dag. Man kan inte lösa 21:a århundradets problem med 20:e århundradets lösningar. Där vilar ett stort ansvar på publicister och medieföretag att hitta nya modeller för dagens medieetik.

Medan Benny Fredrikssons hustru Anne Sofie von Otter förberedde ett antal konserter på operahuset i Sydney tog det slut. Benny Fredriksson orkade inte mer utan tog sitt liv. Drevet hade fällt villebrådet och medierna har ett tungt ansvar.

Be om ursäkt, Journalisten!

Beskyllningen mot GD:s chefredaktör Anna Gullberg om att hon indirekt skulle ha orsakat en medarbetares död är bland det värsta jag sett. Både vad gäller påhoppet och publiceringen i tidningen Journalisten, skriver PeO Wärring.

Anna Gullberg ska enligt artikeln i Journalisten orsakat Sanna Wikströms död. Det framförs av anonyma källor samt hennes sambo. Den senare givetvis i stor chock efter det tragiska dödsfallet, något som en god journalist bör ta med i överväganden om vad man ska skriva och publicera. Att Sanna Wikströms svåra psykiska sjukdom ska ha utlösts av Mittmedia är något som bara är spekulationer och inte fakta. På den grunden kan man inte peka ut någon skyldig. Artikeln spädes på ytterligare av chefredaktör Helena Gierttas ledare i Journalisten där det i det närmsta slås fast att artikelns bild av vad som hänt är korrekt och sann.

Det är jobbiga tider inom mediebranschen, både för medarbetare och chefer. De sistnämnda glöms alltid bort. Det är inte endast en enstaka hög chef inom media som just nu mår så dåligt att man inte klarar av att jobba. Det finns flera och det sista vi behöver i den här branschen är att börja beskylla varandra för dödsfall.

Chefer blir också utsatta för vad man inte kan kalla annat än vuxenmobbing. Men till skillnad från vanliga medarbetare får de sällan synligt stöd från kolleger. Det är som om chefer ska stå ut med allt. Men även chefer är människor, tro det eller ej. Det är inte heller ofta som koncernchefer och styrelser ger det synliga och tydliga stöd som behövs. De överordnade ska inte vara som ett draperi att luta sig mot!

Det finns ett gammalt uttalande som säger att ”det blåser på toppen”. Så är det, och visst måste chefer tåla mycket, men de ska inte behöva tåla beskyllningar av den här magnituden. Tidningen Journalisten, som annars håller en god nivå, bör be om ursäkt för den tendensiösa publiceringen!