Härdsmältan efter #metoo fortsätter i Uppdrag granskning

I Uppdrag granskning i går om Virtanen-drevet utsatte SVT en namngiven ung kvinna för vad som bara kan betecknas som en grov publicistisk kränkning, skriver Peo Wärring.

Genom att publicera, hennes namn, bild och nuvarande arbete gjorde man sig skyldig till samma fel som man i programmet anklagade andra medier för att utsätta Fredrik Virtanen för.

Men detta är värre. Fredrik Virtanen var en maktens man men den här unga kvinnan är inte det. Hon berättade om en händelse som inträffade när hon var fjorton år. Hon mindes delvis fel och nu får hon inför hela svenska folket bära hundhuvud för mediedrevet. Det känns inte rätt. Ett fel kan inte bemötas med ett annat fel.

Uppenbarligen har media svårt att få till det rätt. Flera andra personer som riktat kritik mot Fredrik Virtanen namngavs också. På detta sätt berättigade bara UG de tidigare namnpubliceringarna.

Svagt också av Expressens chefredaktör och ansvarige utgivare Thomas Mattsson att inte ställa upp på en intervju. Skälet att han inte kan kommentera på grund av rättslig och pressetisk prövning stämmer inte. Självklart kan han det om han vill.

Men det allra värsta är att ingen tar upp att Virtanen-fallet inte är något unikt. Det händer hela tiden och har gjort det under lång tid. Men då är inte en fallen mediestjärna i fokus!

Mediedrevet blev hans död

Medierna har ett tungt ansvar för Benny Fredrikssons död. Nu vilar ett stort ansvar på publicister och medieföretag att hitta nya modeller för dagens medieetik, skriver PeO Wärring.

”Det är en tid för självrannsakan, för oss och för Mediesverige”, säger Lena K Samuelsson som är nytillträdd publisher och ansvarig utgivare på Aftonbladet. Hon syftar på publiceringarna som drev Benny Fredriksson till självmord.

Samma fras upprepas av många andra publicister i samband med olika pressetiska haverier. Men vad blir det av denna självrannsakan? Sällan eller aldrig får allmänheten veta. Kanske hålls det en diskussion internt på vissa redaktioner, men vad som sägs och konstateras omfattas oftast inte av den av medierna annars så uppburna transparensen.

Tidigt i #metoo-kampanjen gick det överstyr för medierna. Denna ”godisburk” med allsköns snask måste användas. Plötsligt mättes publiceringar med en annan måttstock än tidigare. Rykten och påståenden vidarebefordrades okritiskt med namn eller andra uppgifter som gjorde den anklagade lätt att identifiera. Borta var verifieringen och det var sällsynt att man sökte efter två av varandra oberoende källor. Proportioner och relevans kom i bästa fall i andra eller tredje hand. Människor karaktärsmördades med uppgifter som var 10–15 år gamla och som inte varit kända och inte varit anmälda. Om det eventuellt begåtts något brott kunde det vara juridiskt preskriberat.

Chefen på Kulturhuset Stadsteatern Benny Fredriksson var en av flera som karaktärsmördades. Ett hopkok av påståenden om trakasserier och despotiskt ledarsätt bildade en sörja som klistrade sig fast på den anklagade. Han vittnade själv om hur illa han tog vid sig av beskyllningarna som på något sätt inte gick att försvara sig emot. Han avgick men det öppna såret fanns kvar.

#metoo-kampanjen hade förvandlats till något annat. Nu var det inte bara kvinnors berättelser om hur de sextrakasserats utan nu var drevet fritt att ge sig på alla misshagliga personer. Dumma chefer, despotiska chefer och obehagliga personer åkte in under vinjetten #metoo.

De medier som kallar sig seriösa släppte besinningarna. Det var fri jakt. Plötsligt var man värre än de sociala medier som man annars så flitigt kritiserar för bristen på ansvar och omdöme. Offren blev många, vissa rättmätigt andra felaktigt.

Det pressetiska systemet lämnades därhän. Det gamla föråldrade etiksystemet hade inget att ge i den komplexa publiceringsvärld vi ser i dag. Man kan inte lösa 21:a århundradets problem med 20:e århundradets lösningar. Där vilar ett stort ansvar på publicister och medieföretag att hitta nya modeller för dagens medieetik.

Medan Benny Fredrikssons hustru Anne Sofie von Otter förberedde ett antal konserter på operahuset i Sydney tog det slut. Benny Fredriksson orkade inte mer utan tog sitt liv. Drevet hade fällt villebrådet och medierna har ett tungt ansvar.

Be om ursäkt, Journalisten!

Beskyllningen mot GD:s chefredaktör Anna Gullberg om att hon indirekt skulle ha orsakat en medarbetares död är bland det värsta jag sett. Både vad gäller påhoppet och publiceringen i tidningen Journalisten, skriver PeO Wärring.

Anna Gullberg ska enligt artikeln i Journalisten orsakat Sanna Wikströms död. Det framförs av anonyma källor samt hennes sambo. Den senare givetvis i stor chock efter det tragiska dödsfallet, något som en god journalist bör ta med i överväganden om vad man ska skriva och publicera. Att Sanna Wikströms svåra psykiska sjukdom ska ha utlösts av Mittmedia är något som bara är spekulationer och inte fakta. På den grunden kan man inte peka ut någon skyldig. Artikeln spädes på ytterligare av chefredaktör Helena Gierttas ledare i Journalisten där det i det närmsta slås fast att artikelns bild av vad som hänt är korrekt och sann.

Det är jobbiga tider inom mediebranschen, både för medarbetare och chefer. De sistnämnda glöms alltid bort. Det är inte endast en enstaka hög chef inom media som just nu mår så dåligt att man inte klarar av att jobba. Det finns flera och det sista vi behöver i den här branschen är att börja beskylla varandra för dödsfall.

Chefer blir också utsatta för vad man inte kan kalla annat än vuxenmobbing. Men till skillnad från vanliga medarbetare får de sällan synligt stöd från kolleger. Det är som om chefer ska stå ut med allt. Men även chefer är människor, tro det eller ej. Det är inte heller ofta som koncernchefer och styrelser ger det synliga och tydliga stöd som behövs. De överordnade ska inte vara som ett draperi att luta sig mot!

Det finns ett gammalt uttalande som säger att ”det blåser på toppen”. Så är det, och visst måste chefer tåla mycket, men de ska inte behöva tåla beskyllningar av den här magnituden. Tidningen Journalisten, som annars håller en god nivå, bör be om ursäkt för den tendensiösa publiceringen!

SVT och DN måste tänka om

Medieföretagen fortsätter att springa parallellt när de istället borde hjälpas åt. Ett utökat samarbete mellan stora och små aktörer gynnar såväl företagen som journalistiken. Det menar Peo Wärring.

DN öppnar upp ett nytt nätverk av journalister på 23 orter och Sveriges Television startar redaktioner i landsbygden. Först ut var Övertorneå för några veckor sedan. När jag hör detta ställer jag mig bara en fråga, varför är det så förtvivlat svårt att samarbeta inom mediebranschen?

Det kvittar vad det handlar om. Samarbete verkar vara den sista lösningen. Annons- och reklamsamarbete är ytterst svårt att få till. Ingen vill samarbeta med de framgångsrikaste medieföretagen i världen, Google och Facebook, som i stället betraktas som fienden. Att gemensamt få till en prenumerationstjänst där man för en fast månadskostnad får läsa vilka digitala tidningar och nyhetssajter man vill verkar vara otänkbart.

För ganska många år sedan lyssnade jag tillsammans med ledningarna för de flesta mediehus i Sverige på Robert G. Picard, då gästprofessor i medieekonomi vid Jönköping International Business School. Han tog ära och heder av medieföretagens ledningar för total brist på insikt i vad som behövdes. Det var två saker han särskilt pekade ut, bristen på förståelse för innovationer och förståelse för behovet av samarbete. Vi tittade alla lite oroligt på varandra och log och på kaffepausen skrattade vi och bortförklarade Picards kritik.

Nu när jag tänker tillbaka måste jag nog säga att han i allt väsentligt hade rätt. Mediehusen, eller tidningshusen som det fortfarande kallades då, var kungar i sin stad. I mitten en riktig tidningsborg och sedan en virtuell mur runt hela spridningsområdet. Innanför den skötte varje tidningshus sig själv. Samarbeta, varför då? Vi klarar oss bra och ska det samarbetas ska det ske på våra villkor, ingen annans! Så tyckte alla då. Jag vet inte hur många hundratals miljoner kronor som lagts ner i tid och pengar i olika projekt kring samarbeten som givetvis aldrig blivit något.

Och nu agerar riksmedia på samma sätt. När vi läser om att DN och SVT ska ut i landsorten på egen hand undrar jag varför man inte försöker att göra det tillsammans med de lokala medieföretagen? Vore det inte rimligare att knyta avtal om samarbete kring journalistiskt innehåll än att åderlåta journalistiska resurser med dubbel och trippelarbete kring likartat material. Det är inte mångfalden som är hotad, utan den journalistiska förmågan.

När DN, SVT och andra riksaktörer skummar nyhetsgrädden av ytan tvingas det lokala medieföretaget att producera nyheter kring samma händelser. De lokala medieföretagen måste dessutom ta fram alla små nyheter riksaktörerna inte bryr sig om. Tusentals kommunala handlingar ska läsas, lokal idrott bevakas, mängder med små men viktiga notiser måste skrivas för att det lokala mediehuset ska vara lokalt och relevant för ortens boende.

Om man samarbetar vinner den lokala journalistiken på det. Om de lokala mediehusen får producera, åtminstone en del av, riksaktörernas material stärks de lokala mediehusens resurser och riksaktörerna skulle förmodligen också spara pengar på det.

Detta löser inte krisen för journalistiken. Det finns inte någon patentlösning utan det kräver många olika förändringar och nytänkande i mediebranschen. Men mer samarbete är en del av lösningen!

 

 

Medieutredningen: För lite, för sent och för politikerinriktat

För lite, för sent och för politikerinriktat. Det är mitt intryck av Medieutredningens betänkande. Men också en öppning för ett framtida annorlunda stöd till medierna.

Anette Novak har gjort det bästa av situationen i utredningen. Hon var hårt bunden av direktiven och därför blev också de direkta förslagen bara variationer på det nuvarande systemet.

Den politiska styrningen ska tas bort genom att presstödsnämnden inte ska vara kvar utan ersättas av ett ”branschråd” som ska fördela pengarna mellan sig. Det låter inte så klokt. I stället borde givetvis konsumenten, läsaren, tittaren etc sättas i förarsätet. Det är dennes behov och krav som ska styra medieutbudet. Inte vad politiker eller branschen själva anser. Ett system med ett branschråd som fördelar pengar inom sig riskerar att på olika sätt bli korrumperat.

Nu är det dags att syna politikerna för det är enbart de som kan förändra i verkligheten! Jag lyssnade på kulturminister Alice Bah Kuhnke härom veckan när hon talade på Södertörns Högskola kring pressfrihet och demokrati. Då sade hon bland annat ”Varje del av Sverige förtjänar god och kvalitativ lokaljournalistik för demokratins skull”. Detta förpliktigar. Nu ska det visa sig hur långt man är beredd att gå för att rädda kvalitativ lokaljournalistik.

De extraordinära tider vi nu upplever i förändring av informationsstrukturen kommer att kräva extraordinära åtgärder för att garantera hög insyn, bra kunskap och möjlighet till demokratisk påverkan från medborgarna. Anette Novak nämnde att 40 procent av befolkningen redan i dag upplever förändringar som de inte fått information om innan. En skrämmande siffra som visar hur allvarligt läget är.

Ett annat förslag som måste kommenteras är tanken på att skapa ett nytt mediebolag som liknar nuvarande public service. Utredningen kan förmodligen enbart mena att detta bolag ska samägas på något sätt av de nuvarande privata medieföretagen och ta upp konkurrensen i de stora sammanhangen och få pengar från den stora public service plånboken. Det blir i så fall ingen enkel resa att realisera.

I detta perspektiv räcker inte medieutredningens förslag. Kanske kan öppningen i utredningen för en ny utredning för mediefinansiering vara svaret. Själv hoppas jag att detta kan innebära en diskussion om ett medieavdrag typ Rut/Rot. Avdraget, på exempelvis 3000 kronor per år, kan göras av hushållen för lokal journalistik som produceras av en redaktion med en ansvarig utgivare och en anslutning till det pressetiska systemet. Ett sådant system sätter medborgarna i förarstolen och tar bort politikers eller branschråds skönbedömning om vem som bör få stöd. Ett medieavdrag skulle bli den stora möjligheten att låta medborgare och branschen att utvecklas i samförstånd.

Mediepolitiken har varit ett av de områden som varit mest eftersatta säger kulturministern och det stämmer. Därför har omkring 40 procent av alla lokalredaktioner försvunnit under de senare åren. Sverige har nu stora vita fläckar där mediebevakning saknas. Det är följden av politikernas ointresse att handla. Nu måste det göra något snabbt och resolut för att inte bara för att rädda det som finns kvar utan låta medierna få en möjlighet att flytta fram sina positioner. Klockan är fem i tolv, som kulturministern sade på pressträffen.

 

PeO Wärring

 

Mer om Medieutredningen:

Medieutredningens förslag.

Jonas Nordlings kommentar.

Niclas Malmbergs (MP) kommentar.

Bowallius – gör en Netflix

Gratistidningar är en återvändsgränd. Vill Mittmedia framtidssäkra verksamheten bör ledningen titta på vad som ligger bakom Netflixs framgångar. Det menar PeO Wärring.

Hela branschen chockades när det blev känt att Mittmedias styrelse i somras fått en genomgång av ett scenario som skulle innebära att 75 procent av alla journalister sägs upp och att tidningarna går från betalda till gratis annonsfinansierade.

Mannen bakom scenariot är Per Bowallius, nu koncernchef för Mittmedia. Det är bra gjort att visa på olika vägar. Inte nödvändigtvis för att tankarna har någon bäring på framtiden, men väl som ytterligare ögonöppnare för branschen. Inte minst för en del styrelseledamöter runt om på landets medieföretag som långt ifrån förstår det massiva omvandlingstrycket branschen befinner sig i.

Ska man titta lite på scenariot som sådant kan säkert gratistidningar hålla igång verksamheten en tid. Men det är konstgjord andning på vägen mot en digital tillvaro. Kanske bra ur perspektivet att de flesta medieföretag med printprodukter behöver mer tid i tryckpressarna för att genomföra de avskrivningar som måste göras. Men ur ett journalistiskt sammanhang är det långsiktigt en katastrof eftersom det förutsätter en nedmontering av journalistiken.

I grunden gjorde Mittmedias förra ledning, Thomas Pettersohn och Anna-Karin Lith, rätt men de överskred hastighetsbegränsningen grovt. Det de ville tar betydligt längre tid att genomföra och vänja människor vid, inte minst för läsarkunderna. Men låt inte det misstaget upprepas med en lika stor hastighetsöverträdelse åt andra hållet, om ni förstår vad jag menar.

Under de senaste åren har jag ständigt förvånats över branschens försök att rädda den gamla affärsmodellen. Det kommer inte att gå, den är död. Den fantastiska omständigheten att man kan ta betalt av två grupper samtidigt, läsare och annonsörer, fungerade under en ”oligopoltid” som försvann med webben.

Nu måste man bestämma sig för antingen eller. När jag satt i Promedias styrelse så hade jag nöjet att höra Per Bowallius resonemang om framtiden, även om gratistidningsspåret. Utan att röja styrelsedetajer, men kan sägas att Bowallius resonemang om framtiden hade både substans och vision och att gratistidningsspåret var bara en idé av många. Väljer man finansiering via reklam är det gratisspår man ska välja.

Men tiden för hur länge den typen av lösning kan fungera är kort. Print har ett bäst före datum och när den infinner sig har man med gratistidningsspåret utplånat den journalistiska styrkan och medieföretagen kan lika gärna börja baka limpor i stället. Det kommer inte att finnas något kvar något av publicistiken.

Titta i stället på Netflix. Netflix gör sitt segertåg över världen och man har omkring 35 miljoner prenumeranter som betala omkring 100 svenska kronor i månaden. Det blir en del pengar! Hur har man nått dit? Jo, man har uttalat satsat på hög kvalitet. Varför? Därför att man vet att kunderna är beredda att betala för det.

I år producerar man 36 egna TV-serier tillsammans med produktionsbolag över hela världen. Serierna tillhör de bästa som gjorts. ”House of cards” är bara ett av många exempel. När gammel-TV satsar på billiga realityserier och maximerar antalet reklamminuter satsar Netflix på kvalitet utan reklam. Under våren ökade Netflix antalet prenumeranter med ytterligare drygt 3 miljoner medan gammel-TV gick kräftgång. Är någon förvånad? Man rider på en våg av kvalitetssökande och reklamtrötthet.

Bilden är tydlig. Gratistidningar är gammel-TV. Kvalitativ, lokal journalistik är Netflix.

Och ändå handlar det mesta i branschen om att försöka drömma sig tillbaka till de gamla, goda tiderna med dubbla intäktsspår. Det kommer inte att fungera. Journalistik kan endast betalas av nöjda läsarkunder, inte av reklam numera.

Utmaningen är att omforma mediehusen till en kundanpassad verksamhet som bygger på att ta betalt för journalistik. Då krävs stora förändringar och i slutändan är mediehusen egentligen enbart en redaktion med en digital, betald, distributionsform. Det tar tid att nå dit och omfattande förändringar krävs men vi måste redan nu förstå vart kompassen pekar!

Det enklaste mediestödet är det bästa

PeO Wärrings premiärkrönika för Medievärlden är ett sommarbrev till Anette Novak, statens särskilda utredare för mediernas framtid. Bland annat bör hon våga säga att public service inte alltid hjälper mediesituationen i landet utan faktiskt kan stjälpa den, menar han.

Hej Anette!

Du har ingen lätt uppgift att lösa. Att vara särskild utredare för framtidens mediepolitik är tungt, nästan lite ödesmättat. Vad du än säger, vad du än kommer fram till kommer att ifrågasättas. Det finns många självutnämnda experter på området och jag är säkert en av dem.

Efter att ha följt ditt ambitiösa och skickliga arbete måste jag säga att jag ändå är lite bekymrad. Mycket tyder på att många vill fortsätta att lappa och laga på det gamla systemet i stället för att skapa något helt nytt. Det viktigaste är att mediepolitiken innebär att just politiken flyttas så långt bort från media som möjligt. I dag sitter politikerna i framsätet och mediekonsumenterna i baksätet i bilen som kör mot framtidens medielandskap. Det borde ändras på. Mediekonsumenterna, eller helt enkelt medborgarna, i framsätet och politikerna där bak. Det är då och först då, som medierna verkligen blir självständiga.

Du vurmar för de fria medierna men samtidigt talar du om att public service spelar en större och viktigare roll än någonsin. Jag hoppas att du reflekterar kring varför. Public service, SvT och SR, har enorma resurser, omkring 5 miljarder kronor per år till en ändå väldigt koncentrerad verksamhet. Dessa resurser ställer alla andra medieföretag i skuggan. Då är det lätt att med sin genomslagskraft och resursstyrka vinna stort förtroende bland publiken. Allt annat hade varit häpnadsväckande.

Du måste våga säga tydligare att public service inte alltid hjälper mediesituationen i landet utan faktiskt kan stjälpa den. Resonemanget om att svagare fria medier kräver starkare public service är farligt. Likriktningen lurar bakom hörnet i ett sådant synsätt. Nej, Medieutredningens viktigaste uppgift måste vara att finna modeller för att stärka de fria medierna, inte att göra public service ännu starkare.

Jag såg en stjärnkock på tv nyligen. Han tävlade mot en amatörkock i att göra en broccolisoppa. Amatörkocken blandade och stod i och 38 ingredienser senare hade han fått fram en grön-brun broccolisoppa. Stjärnkockens helgröna soppa testades tillsammans med amatörkockens på folk på stan. Alla valde stjärnkockens soppa. Stjärnkocken hade bara tre ingredienser, broccoli, salt och peppar. Sensmoralen är givetvis – gör inte soppan så komplicerad! Keep it simpel, som stjärnkocken sa.

Anette, jag hoppas att du har modet att hålla det enkelt. Jag är lite orolig att vi alla dras åt att göra allt lite mer komplicerat än vad det behöver. Även i detta fall. Om du sätter mediekonsumenterna i framsätet och låter deras behov och önskningar styra är du på rätt väg. I stället för att låta politiker, tjänstemän och kanslier ställa upp riktlinjer och regler för olika riktade stöd åt både det ena, andra och tredje hållet, låt mediekonsumenterna visa hur de vill ha utvecklingen.

Enklast görs det med någon form av avdragsmöjlighet, typ Rut/Rot, med den faktiska kostnaden för viss mediekonsumtion. Låt mediekonsumenten styra utvecklingen. Vill han eller hon prenumerera på en digital tidning är det okej, liksom givetvis en papperstidning eller en kanal med rörlig bild. Dessutom blir medierna självständigare gentemot makten när det inte är makthavarnas krav som måste tillfredsställas utan medborgarnas egna. Jag vet att något liknande nämnts inom Medieutredningen, men det känns ändå som att man vill vara mer komplicerad i sin syn.

Gör inte amatörkockens misstag utan ”keep it simple”!

Trevlig och avkopplande sommar på dig!