Annons: Mediedagen 2019

Därför har jag klivit över gränsen

Oslo, bye bye. Nu är årets SNDS-konferens historia. Nästa år är den i Stockholm. Och jag kommer inte att skriva ett ord om det.

För hundra år sedan var jag redigerare på en mindre landsortstidning. Den hade en lokalredaktion i en angränsande kommun, som mindre landsortstidningar ofta har.

Förutom lokalredaktören fanns där också en radskrivare som levererade språkligt korrekta samt, i mina ögon rätt tråkiga, betraktelser om allehanda ting som han fann vara viktiga, plus notiser som mest liknade noveller.

En kväll kom det en text från honom som handlade om en konsert i ortens kyrka. Där höjde han solosångaren till skyarna och gödslade rikligt med superlativen. Något som jag strök bort glatt och nogsamt eftersom sångaren och artikelförfattaren var en och samma person.

Dagen efter när jag kom till jobbet satt redaktionschefen och kluckade av skratt. Han hade fått ett mycket ilsket samtal från radskrivaren som undrade vad det var för totala katastrofer som jobbade på tidningen och att dessa skyndsamt borde placeras på den vedbacke där de hörde hemma. När jag förklarade varför denna ilska uppstått kluckade chefen ännu mer och tyckte givetvis att jag gjort helt rätt.

För att jag nu inte ska göra som radskrivarens kommer jag inte att skriva något om nästa års SNDS konferens i Stockholm. Anledningen är att jag sitter i programgruppen.

Ett uppdrag som inte var helt enkelt att ta på sig för mig. Inte för att det är jobbigt eller tråkigt utanför att den här situationen skulle uppstå.

Men när Anna Östlund, som jag jobbat mycket med i föreningen Ritande Redaktörer, ringde och berättade att ett antal personer som hon hoppats på skulle medverka i programgruppen antingen hoppat av eller ansett sig inte ha tid, och skulle inte jag kunna…

Då är det inte lätt att säga nej för mig. För jag tycker arrangemanget är viktigt och kände att min insats kulle göra skillnad. (Temat för konferensen är ”Make a difference” för övrigt.) Och inte kunde jag låta Anna, Svenåke och Lasse jobba ihjäl sig. Så jag bestämde mig för att hjälpa till. Eller vad man nu ska kalla det jag gjort och ska göra…

Så därför förklarar jag mig härmed jävig samt informerar om att all bevakning i Medievärlden om och av den konferensen sker av kollegorna Caroline och Axel.

Se också vår Transparenssektion.

Visst finns det god design trots krisen

Det delades inte ut några guldmedaljer i årets upplaga av SNDS designtävling. Men visst fanns det några guldkorn.

Det finns delade åsikter om juryns beslut att inte dela ut några guldmedaljer i årets version av SNDS designtävling. Vissa tycker att kraven är för högt ställda när bidrag som får internationella priser inte får samma uppskattning i en nordisk tävling.

Andra, och till dem hör jag, anser att det är bra att juryn inte devalverar priset genom att känna sig tvungna att dela ut priser de inte anser förtjänat det. Sedan kan man alltid fundera om de lagt sig på rätt nivå.

Kanske kan den i juryns ögon inte tillräckligt höga nivån på årets bidrag vara en konsekvens av krisen. För kreativitet och god design kräver en del.

Mod och tid inte minst. Något som kan vara svårt att få när sjunkande intäkter, nerskärningar och effektivisering är det som står i fokus. Kanske kan det släppa något nu. Och förhoppningsvis visar det sig i nästa års tävling. För utan bra form och redaktioner som vågar ta ut svängarna kommer krisen bara att förvärras.

Även om det inte fanns några som klarar av de höga kraven för att få en guldmedalj finns det flera exempel på god design bland årets bidrag. Fast det kanske är läge att fundera vem det är som ska prisas. För vissa sidor där det är mest en stor (och bra!) bild som gör jobbet kanske det är fotografen som ska hyllas, inte formgivaren. Eller när formen inte sticker ut nämnvärt men har Rubriken med stort R, är det då layouten som är bra?

Av den sistnämnda orsaken gillar jag att titta i finska tidningar. Där ser språket effektivt till att jag fattar nada av vad sidan handlar om inte formen säger mig det. Eller bilden i vissa fall.

Några guldkorn jag hittat bland årets bidrag:

Att Trelleborgs Allehanda får ett antal priser är inte konstigt eftersom Rickard Frank sköter skutan. Tidningen fick ett hederspris i designklassen för bland annat det här uppslaget. I motiveringen nämns bland annat bra grafiska element och många överraskningar på sidorna. Kan bara instämma.

Omgörningen av Sydsvenskan fick brons. Den bärande bilden på den här ettan hade dock säkert fungerat i den gamla formen också om den varit lika dominerande.

Tydlig läsarmedverkan är trendigt. Här en etta från Trelleborgs Allehanda där läsarna får tycka till om tidningen… 

..och här ett uppslag från Bergensavisen där tidningens läsare fick skicka sina hälsningar till Bruce Springsteen. Roligt grepp!

Sydsvenskans fick ett hederspris för den här kulturettan. Värd en bättre valör tycker jag. 

Kan man illustrera krisen i tidningsbranschen bättre? Berlingske Nyhedsmagasin fick bara ett hederspris för dessa sidor. Varför inte en medalj undrar jag?

Norran bilaga till sitt hundraårsjubileum fick också bara ett hederspris. 100 personer från 1 till 100 år porträtteras. Här är jag dock aningen oneutral då jag är uppväxt i spridningsområdet och känner minst två som det skrivs om.

Aftonbladets ledarsida vann juryns gillande. God design kombinerade med lite humor är ett vinnande koncept. Att det inte är en engångsgrej visar tidningen här.

Sist men inte minst. DN.se fick bland annat silver i för sin övergripande design och kan därmed kalla sig Nordens snyggaste nyhetssajt tillsammans med danska Politiken. Också mycket välförtjänt.

Läs också Svenåke Boströms tankar om årets designtävling.