Annons: Mediedagen 2019

Räckviddsbråket kan leda till läsartapp

Båda är störst, bäst och vackrast. Och båda hävdar att deras sätt att räkna är det rätta. Kvällstidningarnas dispyt gäller bland annat mätmetod, mätperiod, editionering och vilka kanaler som ska ingå. (Korrigerad)

Sifos decembersiffror för dagspressens räckvidder har orsakat tumult. Använder man ett sätt att redovisa statistiken (Orvesto Dag i december) är Expressen större än Aftonbladet. För första gången på tio år har man fler läsare. 24 516 stycken för att vara exakt.

Tar man på sig andra glasögon (Orvesto Dag helåret 2010) är Aftonbladet i ohotad ledning med över 100 000 fler läsare. Även när det gäller upplaga leder Aftonbladet.

Det beror dessutom på om Expressen, Kvällsposten och GT ska räknas som en tidning eller tre. Att de ska räknas som en är självklart för Expressen, inte för Aftonbladet.

Från Expressens sida menar man att gapet minskat mellan kvällstidningarna under 25 av de senaste 27 månaderna. 

Enligt Aftonbladet är trenden snarare att Kvällsposten och GT håller ställningarna räckviddsmässigt samtidigt som Expressen tappar läsare ungefär i samma takt som Aftonbladet.

Men de mätvärden som Orvesto Dag presenterar har varit diskuterade redan från starten för drygt två år sedan. Riksmedia valde att stå utanför med argumentet att antalet intervjuade är för få och att frågorna är felställda för att passa de tidningar som ingår i annonspaketet.

En generell kritik mot räckviddssiffrorna har också gått ut på att många vanliga läsare inte alltid har riktig koll på vad de läser. Har man läst Stockholms City har man läst en gratistidning och då har man läst Metro. Ungefär som att alla stora terränggående bilar är jeepar. Och vissa har köpt en kvällstidning. Sedan är man kanske osäker på om det var den ena eller den andra så svaret får bygga på vad man i regel brukar välja.

Mer en fråga om varumärkeskännedom än läsning alltså. 

Därför brukar vissa analytiker hävda att resultatet av en enskild mätning är relativt ointressant. Det är först när det finns ett antal som pekar åt samma håll som det går börja dra några slutsatser.

Och frågan är om läsarna verkligen bryr sig om vilken av kvällstidningarna som är störst. För gör man inte det måste de helsidor där tidningarna slår sig för bröstet och basunerar ut att de är störst verka rätt löjliga. Något som då paradoxalt nog skulle kunna leda till att de får färre läsare när de skryter om att de har flest.

Uppdatering:

På sin blogg har Expressens chefredaktör Thomas Mattsson ett liknande resonemang:

Om allt det här bara är ett navelskådande tidningarna emellan kanske det inte spelar så stor roll, men om tidningarnas förväntas att trovärdigt berätta om statistik är det förstås lite allvarligare. Jag har ju tillgång till alla siffror och kan tillåta mig ett helhetsperspektiv, men jag tror att allt det här skadar inte bara Aftonbladet utan också Expressen och kvällspressgenren och, faktiskt, hela dagspressen. 

 Läs också Expressen gick om Aftonbladet i läsare

Fotnot: Orvesto Dag togs fram av Sveriges Mediebyråer, Sifo och TU. Snabbare räckviddssiffror och möjligheten att göra bättre analyser var tunga skäl varför. Syftet var också att prestera något som liknade de mätningar kommersiell tv kunde visa annonsköparna. 

1 000 personer mellan 17 och 29 år får en webbenkät där de ska svara på vad de läste i dag, i går och i förrgår.

45 000 personer ingår i den totala panelen för Orvesto dag. Dessa delas sedan in i 22 underpaneler med omkring 2 000 personer i åldern 15 till 79 år. Varje månadsmätning sker under tre dagar. Varje dag får en ny panel frågorna. Svarsfrekvensen ligger på omkring 65 procent. Det innebär att omkring 4 000 personer varje månad svarar på frågorna i Orvesto Dag. (2 000 x 0,65 x 3 = 3 900). Dessa svarar via nätet på frågor om vad de läste i dag, i går och i förrgår.

Så var det då – hur är det nu?

Sommaren 1994 misskötte jag mig grovt. Så till den milda grad att jag fick tillbringa några månader med att göra ut Ulf Nilsons krönikor. (Uppdaterad med kommentar från Per-Anders Broberg)

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men jag har mina aningar. Det kan ha börjat med att jag hade åsikter om nödvändigheten av att göra fyra uppslag på Victoria som hälsade på sin dåvarande Daniel (Collert – inte att förväxla med den nuvarande, Westling).

De pussades lite försiktigt i dörren till hans hem vilken någon påpasslig fotograf tog en massa bilder på som sedan manglades ut över allt för många sidor av Expressen tyckte jag. Högt. Vilket kanske var galet. Eftersom jag var en del av Expressens redaktion då.

En sketen liten vikarie som var van vid från andra tidningar att det gick att prata om saker och även ifrågasätta utan att det hände något annat än det blev en diskussion. Nu blev det ingen diskussion. Men jag åkte med full fart ut i kylan. Åtminstone när det handlar om arbetsuppgifter. För det blev väldigt mycket krönikor efter det. Väldigt mycket Ulf Nilson.

Och som jag minns det, med reservation för att det är en väldig massa vatten som runnit under broarna sedan dess, så var det inte någon som läst dessa – epos – innan de sattes i händerna på mig. För texterna var i regel minst några hundra tecken för långa. Och de ingick inte i en vikaries mandat att stryka i dessa – epos. Då tillkallades en nattchef som suckande satte sig på min stol och undrade över vad världsreporter Nilson presterat den här gången. Alltså hade han inte läst den innan.

Och när sedan Olle Wästberg, tidningens dåvarande ansvarige utgivare, sent på kvällen i stora drag fick veta vad som skulle vara i morgondagens tidning så var det i stora drag. Inte på den detaljnivå där man diskuterade innehållet i vissa krönikor. Vilket man kanske borde ha gjort, för det är ingen större skillnad på Ulf Nilsons åsikter nu och då.

Som jag minns det, alltså.

Därför undrar jag lite hur det gick till när Ulf Nilsons senaste alster hamnade i tidningen. Det är lite för sent på säsongen för att det ska ha varit någon vikarie som skulle lära sig att inte ifrågasätta som gjorde ut den. Men kanske var det inte så många ögon som läste texten innan. Och läser man tf. ansvarige utgivare Per-Anders Brobergs kommentar på Medievärldens frågor så kan i alla fall inte jag se någonstans att han verkligen läst Ulf Nilsons krönika innan den publicerades.

Jag har full förståelse för, och är varm anhängare av, att visst ansvar när det gäller publiceringsfrågor i praktiken delegeras. Men vissa saker måste man som ansvarig utgivare ha koll på. En av dessa är enligt min åsikt krönikor som genom att använda uttryck som ”pursvensk” andas något helt annat än det tidningen säger sig stå för.

Uppdatering: Per-Anders Broberg svarar i ett mejl: vill bara tydliggöra att jag läste Ulf Nilsons krönika före publicering.
Jag läste den, diskuterade den med redaktören och godkände publiceringen i den form den publicerades.

Därför skrattar alla byggare som läser Bladet idag

Expressen gör gemensam sak med Socialdemokraterna och Aftonbladet borrar snett med sin journalistik. I alla fall när det gäller bildval.

Hur tänkte man här?
Det undrar jag efter att ha läst dagens Expressen. På ettan drar man på med ”S-ATTACKEN PÅ FREDRIKS & FILIPPAS PRIVATLIV. Nästan hela första nyhetsuppslaget ägnar man sedan åt att Socialdemokraterna i en annonskampanj som startar i morgon ska hänga ut statsministerparets privatekonomi. Speciellt utifrån hur mycket de tjänat på de senaste årens skattelättnader.

Sedan redovisar tidningen hur mycket de skattade 2006 som 2009 samt deras respektive månadsinkomst och hur hög fastighetsskatt de betalade 2006. Som kronan på verket noterar man, inte speciellt diskret, att paret fått en skattesänkning på 134 949 kronor. Vilket är nästan 10 000 kronor mer än vad som står i Socialdemokraternas annons.

Därför undrar jag följande. Borde inte en korrekt rubrik vara ”EXPRESSEN OCH S ATTACKERAR FREDRIKS & FILIPPAS PRIVATLIV”?

Det var också något i Aftonbladet i dag som fick mig att reagera. Arne Höök:s krönika om en bergborrare som retat en kvinna så att hon hoppade på honom med en kniv. Eller rättar sagt bilden som illustrerar bergborraren. Som föreställer en som gjuter. 

Eller var man medveten om det när man skrev bildtexten. Där står nämligen ”Bilden är från ett annat tillfälle”. Hrmmm.

Tyvärr är det här inte speciellt ovanligt. Det är inte alltid vi journalister har så bra koll på vad folk gör på bilderna. Vi använder termer helt uppåt väggarna och det leder till att våra läsare antingen (och i bästa fall) skrattar åt vår inkompetens och hoppas att vi är mer rätt ute i vanliga fall eller (i sämsta fall) blir förbannade över inkompetensen och antar att det gäller allt vi gör.

Hjullastare blir allt som oftast grävmaskiner, lastbilar går inte sällan på bensin och genrebilder på vad jordbrukare gör blir ungefär lika ofta rätt som de blir fel. Det här är bara några exempel på områden där jag har viss kompetens. Blir det lika ofta fel när vi skriver om, eller ska illustrera, vad andra yrkesgrupper gör ska vi verkligen vara glada över att svensk dagspress har de förtroende- och upplagesiffror den ändå har. 

Sedan vill jag på intet sätt hävda att jag alltid gör allt rätt. Varken yrkesmässigt eller privat.