Annons: Mediedagen 2019

Dags att skippa skeptikerna

Det är inte farligt att röka cigaretter. Säkerhetsbälten är inte speciellt nödvändiga. Och flytvästar är mest i vägen.

Det är inga argument någon tidning skulle känna sig tvungen att visa upp för att balansera texter om farorna med att röka, åka bil utan att vara fastspänd eller vara på sjön utan flytetyg. Och om någon insändarskribent skulle säga att de har vetenskapliga belägg för dessa teser rycker varje ansvarig redaktör på axlarna åt det.

Men samma insikt gäller inte överallt. När det gäller miljöjournalistiken släpps skeptikerna fram i allt högre utsträckning. Det visar nya siffror som Vi-skogen och Retriver presenterar i dag i rapporten Varmare klimat – iskall nyhet.

2014 fanns det 916 artiklar i svenska printmedier där personer som ifrågasatte klimathotet eller tycker att det är överdrivet fick komma till tals. 2015 var siffran 1 373 stycken och 2016 var antalet 3 098.

Delvis beroende på att Donald Trump tillhör denna skara. Men också för att debattörer som till exempel hävdar att klimathotet är ett påhitt av organisationer som lever på att skrämma upp folk eller att väderrelaterade katastrofer är helt naturliga och inte har något samband med människans agerande.

Det är en naturlig reaktion att tro på auktoriteter. Och flera aktörer i debatten har akademiska titlar som ger sken av trovärdighet. Men även docenter kan ha fel i grunden och deras inlägg platsar därför i papperskorgen. För den debattredaktör som känner att det är läge att läsa på lite innan hen trycker på raderaknappen finns här tre länktips: Nasa, Per Holmbergs klimatskola och Utläppsrätt.se. Dessa personer får för övrigt ofta epitetet ”klimatskeptiker”. Vilket egentligen är missvisande. Mer korrekt är vetenskapsskeptiker. Eller varför inte faktaresistentiker?

En viss tröst kan vara att antalet artiklar som tar upp klimatfrågan ökat i svensk press sedan 2014 då det sammanlagt publicerades 42 163 stycken. 2015, året då det stora klimattoppmötet i Paris hölls och avtalet om att den globala uppvärmningen ska begränsas till ”klart under” två grader skrevs under publicerades det 54 122 artiklar om klimatfrågan. 2016 var antalet något lägre, 52 733 stycken.

Flitigast att skriva om klimatfrågan är för tredje året i rad Svenska Dagbladet. 2016 publicerades där 1 257 artiklar om frågan. Men Dagens Nyheter är bara ett drygt 50-tal artiklar efter.

Förhoppningsvis gör Vi-skogen och Retriver en liknande sammaställning även för 2017. Förhoppningsvis har antalet klimatrelaterade frågor ökat då. Och förhoppningsvis är antalet vetenskapsskeptiker som får utrymme i tidningarna på samma nivå som antalet som talar sig varma för rökning eller bilfärder utan säkerhetsbälte.

Är Svenskan Qvibergs slutmål?

Kinnevik har bjudit ut svenska Metro till ett antal aktörer. Mats Qviberg blev den som nappade. Kommer han att stanna med den här affären?

50 miljoner kronor är en hel del pengar för en verksamhet vars affärsmodell passerat bäst före datum. När Schibsted klev in i Metro 2008 värderades den svenska verksamheten till en miljard kronor. Den norskägda mediekoncernen köpte då 35 procent av aktierna för 350 miljoner kronor. 2014 var samma aktiepost värd 22,75 miljoner kronor när den såldes tillbaka till huvudägarna. Vilket ger ett värde på hela bolaget på drygt 150 miljoner kronor för tre år sedan. Nu återstår alltså bara en tredjedel av det värdet.

Metro hade drygt 1,6 miljoner läsare varje dag när Schibsted blev delägare. I dag är antalet just under miljonen. Då motsvarade varje läsare ett aktievärde på 625 kronor, i dag är summan 52 kronor.

metrorackvidd

De senaste åren har Kinnevik jagat nya ägare till Metro. Och fått tummen ner av samtliga. Vilket säger något om vad de stora branschaktörerna tror om framtiden för den gröna gratistidningen. Läsningen av printprodukter, även gratisdistribuerade, går ner och annonseringen i dessa likaså.

Finns det en digital uppsida som kan försvara prislappen på 50 miljoner?

Segulah trodde på en sådan uppsida när bolaget köpte Mitt-i-tidningarna 2014 för 450 miljoner kronor och förvandlade en stabil vinstmaskin till en förlustaffär. Bland annat genom fokus på att utveckla den digitala affären för gratistidningen. För Mats Qviberg blev prislappen på Metro betydligt lägre. Men digital lönsamhet är lättare att säga än att uppnå.

Sedan i december äger han 25 procent av nyhetssajten Realtid som han betalade 4 miljoner kronor för. Kanske finns det möjlighet till en viss samordning där. Men Mats Qviberg har också pekats ut som möjlig delfinansiär av Stampen. Något han bekräftar för Svenska Dagbladet och inte stänger dörren för att det kan bli aktuellt igen.

Genom att slå samman Metro med Realtid och sannolikt även något annat medieföretag kanske Mats Qviberg räknar med att skapa en digital spelare som når de nivåer som krävs för att hitta lönsamhet.

Om det inte blir Stampen kanske Sydsvenskan som Bonnierledningen länge velat bli av med kan vara ett alternativ? Eller om han lyckas med det Mittmedias tidigare ledning inte klarade av. Att sy ihop en affär med Schibsted och ta över ägandet av Svenska Dagbladet?

Eller finns det andra motiv som driver finansmannen Mats Qviberg?

Kanske vill finansmannen helt enkelt få inflytande över ett antal mediekanaler. Kanske skaver behandlingen han fick i samband med HQ-affären.