Annons: Mediedagen 2019

Det behövs en Gad eller Uddén i Antarktis

arktis2017 kommer att bli ett ödesår på många plan. För att berättiga sin existens måste medieföretagen ta större ansvar för helheten. Samt skicka någon som Magda Gad till Arktis, typ.

Digitala intäkter i all ära. Men utan relevant innehåll blir det varken analoga eller digitala stålar. Bara en publik som vänder medieföretagen ryggen. Vilket kommer bli ödesdigert framgent då läsarintäkterna, främst de digitala, kommer att bli basen när det gäller att finansiera verksamheterna.

Situationen i samhället blir allt mer tillspetsad. Då fungerar det inte att medierna blir allt mer avtrubbade. För att vinna läsarnas uppmärksamhet – och förtroende – gäller det att sticka ut, och göra det på rätt sätt. På ett hållbart sätt. Genom att göra journalistik på det som engagerar.

Under 2017 kommer miljöfrågorna att få allt mer fokus. Den negativa utvecklingen från 2016 kommer att fortsätta. Nya globala värmerekord kommer att slås. Polarisarna fortsätter krympa. Metangas som legat bunden i den frusna tundran kommer att fortsätta strömma ut i takt med att permafrosten släpper. Grundvattnet kommer att sina allt tidigare i många brunnar i takt med att regnmolnen tar andra vägar och solen gassar allt intensivare.

Processer fortsätter med minst samma kraft och riktning i årtionden även om utsläppen av växthusgaser av någon orsak skulle sjunka till noll i dag. Ändå har politikerna inte tagit frågorna på fullt allvar. Något som dock allt fler vanliga människor börjat göra. Därför är det dags att medieföretagen också vaknar om de inte vill förlora sin relevans.

Det handlar då inte bara om att göra genomarbetad nyhetsjournalistik i ämnet. För det görs det redan. Ett strålande exempel är Sveriges Radios miljömagasin. Varje mediehus kommer att ha en variant på Klotet. Eller borde ha i alla fall. Men i regel utövas miljöjournalistik i begränsad omfattning inte sällan i samband med att de stora miljöavtalen ska skrivas under. Under 2017 kommer, förhoppningsvis, medieföretagen inse att det är lika fel att inte jobba kontinuerligt med miljöbevakning som att inte ha korrespondenter i konflikthärdar. För frågorna är av minst samma dignitet, även om alla inte förstått det ännu.

Det kommer snart vara lika självklart att ha en engagerad reporter som Magda Gad som rapporterar från Arktis smältande isvidder. En Cecilia Uddén som bevakar när hetta och torka lamslår delar av Europa. En Andreas Cervenka som beskriver när storkapitalet inser att företagen faktiskt tjänar mest på att åtgärda miljöproblemen innan de blivit ohanterliga. En Niklas Orrenius som kryper in under skinnet på en kolkraftsverksdirektör som med öppna ögon pumpar ut ohemula mängder växthusgaser i atmosfären.

Vad som också kommer att krävas är att medieföretagen tar ställning. Och tar konsekvenserna fullt ut av de t. Till exempel kan:

  • Ledarsidorna kampanja för hållbar tillväxt (ett begrepp som borde vara en självklarhet – motsatsen, ohållbar tillväxt är i praktiken en definition på cancer).
  • Säljavdelningen neka att ta in reklam som gäller allt för miljöförstörande verksamheter. Låter kanske verklighetsfrämmande men flera medieföretag nekar redan i dag i deras ögon allt för samhällsförstörande verksamheter utrymme. Även om det då i regel handlar om till exempel porr eller extremistiska politiska partier.
  • Distributionsavdelningen inleda en utfasning av alla fossildrivna fordon. Kan sannolikt bli aktuellt i en relativ närtid ändå. I till exempel Norge och Tyskland blir det lag på att bara utsläppsfria fordon får säljas från 2025 respektive 2030. Starka krafter jobbar nu för att ett liknande beslut ska tas på EU-nivå.
  • Redaktionerna införa miljösektioner som prioriteras lika högt som till exempel näringslivsbevakningen. Där engagerade reportrar får utrymme och insatta krönikörer får ta ställning för de förändringar som krävs för ett någotsånär drägligt liv för mänskligheten efter nästa sekelskifte.

Ogenomförbara åtgärder? På hur många redaktioner står det fortfarande askkoppar på skrivborden? Det var inte så många år sedan det var normalt att röka och randa samtidigt.

Orealistiska hot? Motbevisa mig gärna! Om du inte kan det föreslår jag att du börjar agera.

 

Stora rubriker inte alltid kvitto på bra journalistik

En krognota är inte alltid lika med en nyhet. Kvittojournalistik utan proportioner och relevans kan orsaka ogrundat politikerförakt.

All journalistik som hjälper till att finansiera det Magda Gad gör i Irak är bra. Hennes dagbok från striderna i och om Mosul är bland det vidrigaste, men också viktigaste som något svensk medieföretag publicerat i år. Alla sätt att finansiera den på rätt sida om att ta pengar ur kollekthåvar är bra.

Men det hindrar inte mig från att fundera lite över den kvittorapportering som förekommit sista tiden. Det förefaller mig lätt hänt att den kan gå överstyr och därmed tappa proportionerna.

Visst handlar det om skattepengar. Men det skadar inte att ta ett steg tillbaka och fundera om det verkligen är en skandal att alla anställda i en statlig verksamhet bjuds på en, säger en, årlig fest med tillhörande dryckesförtäring efter att ha haft en dagskonferens. Det är inte porrklubbsbesök. Det är inte en hemlig tillställning för en maktelit där sprit flödar och ränker smids. Det är personalvård.

Visst lever vi i ansvarsutkrävandets gyllene tidsålder. Men det krävs inte mycket fantasi för att se framför sig ett julbordsknäck (ha ha) där vinkeln är den omvända. ”Varför vägrar du dina anställda ett julbord? Bolaget gick ju med drygt en miljard i vinst?”

När medieföretagen rapporterar om oegentligheter av mer eller mindre stora proportioner borde de därför först kolla med det egna företaget för att få en bild av hur stora summor det handlar om per anställd. Om medieföretagets julfest, inklusive dryck och eventuell övrig underhållning gick på ett belopp som per person är någonstans i närheten av den festnota som redaktionen är i färd att göra såväl live-tv som löp på kanske man ska ta sig en funderare. Visst är en offentlig verksamhet en sak och en privat verksamhet en annan. Men personalvård är ändå alltid personalvård.

Sedan vore det också kanske på sin plats att någon gång redovisa alla granskningar som det inte blev någonting av. Igen, bara för att få proportionerna. Om det är en djupdykning av hundra i kvittohögarna eller om det är precis varje som resulterar i nyheter säger också något om hur den offentliga sektorns representanter hanterar de medel de är satta att förvalta.

Visst ska makthavarnas göranden och låtanden granskas. Och visst ska oegentligheter lyftas fram. Men företeelser måste också sättas i perspektiv för att få rätt proportioner för att inte ge upphov till ogrundat politikerförakt. Som i sin tur leder till ytterligare demokratiförakt och därmed ännu mer framgångar för olika populistiska tongångar.

Vilket är lika illa som om det inte längre går att finansiera Magda Gads rapportering. Eller för den del, den dagliga gnetbevakningen av olika offentliga institutioner och myndigheter som de svenska medieföretagen fortfarande gör.