Annons: Mediedagen 2019

Mittmedia och chefskarusellen

En offensiv digital strategi kan ha sitt pris. Som att de högsta cheferna byts ut i hög takt. Förhoppningsvis sker det inte för att det är för lågt i tak.

1998 blev Niklas Milberg chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns Posten, då ett dotterbolag till Länstidningen i Södertälje som 2005 blev en del av Promedia och 2015 gick upp i Mittmedia. 

2008 tog Hans Lindeberg klivet över från SVT och jobbet som programchef på SVT Nord till att bli chefredaktör på Östersunds-Posten.

Övriga chefredaktörer inom nya, stora, Mittmedia har tillsatts efter att Thomas Peterssohn blev vd och AnnaKarin Lith chef för den redaktionella verksamheten 2011.

Av 28 morgontidningar är det alltså bara 2 som i dag har en högsta redaktionell chef från tiden innan synsättet att den prenumererade morgontidningen är en mogen produkt som i princip bara har en uppgift – att leverera ett kassaflöde som ska underlätta en skyndsam övergång till en digital verksamhet blev ledstjärnan. 

Skyndsam är nyckelordet. Det menar även Katrin Säfström i en intervju med Medievärlden i samband med att hon berättade att hon slutar som chefredaktör för Nerikes Allehanda efter tre år på stolen. Varken hon eller övriga som lämnat sina chefsroller gör det, så vitt känt, för att de tvivlat på färdriktningen. Alla ser vad som händer med den tryckta tidningens upplaga och mängd annonser. Men frågan är vad som driver utvecklingen, läsarna eller medieföretagen? Kan det se olika ut på olika orter? Och hur fungerar en gemensam strategi som är så pass radikal i så fall?

Hur det är att jobba i Mittmedia och nära den absolut högsta ledning vet bara de som gör det. Hur enkelt, eller svårt, det är att diskutera detta och ställa de kritiska frågorna där utan att själv ställa sig i frysboxen, om den nu finns, vet bara de som tillhör den inre kretsen. 

Vad den stora omsättningen av chefer beror på egentligen vet bara de som klivit av. Vissa har gått till nya jobb inom koncernen, andra har lämnat den. För nya utmaningar som det brukar heta när de inte vet vad ska hända som för Thelma Kimsjö, tidigare tidningschef på VLT eller för NA:s avgående chefredaktör Katrin Säfström. Eller en helt ny karriär som i Anna Liljehags fall, chefredaktör på Länstidningen i Södertälje som nu väljer att bli administrativ chef på en skola istället. 

Det är bara att hoppas att det är högt i tak och att alla åsikter får luftas när Mittmedias alla ledningskonstellationer träffas för att utbyta tankar och hitta nya sätt att samarbeta. Vägen som koncernen slagit in på, att som första lokalt svenskt medieföretag snabbt bygga upp en digital affär som ska försörja, och försörja sig på, lokal journalistik, är nog svårnavigerad som den är. 

Att i det läget ha medarbetare, oavsett position i organisationen, som inte känner att det är tillåtet att ifrågasätta detaljer eller helheter i planerna är förödande och kontraproduktivt. Ser medarbetarna att det finns ett stort slukhål i färdriktningen måste de våga slå larm. Sedan är det upp till ledningen att avgöra om det ska väjas eller inte. 

Jag är övertygad om att den högsta ledningen tycker och känner att det är fritt fram att komma med kritiska tankar. Jag hoppas att medarbetarna känner så också.

När det är en sådan omsättning på chefredaktörer som det varit inom Mittmedia senaste åren är det viktigt att skicka ut signalen att det finns utrymme för, och i viss mån även behov av, motvallsar i organisationen. 

Annars är det lätt att medarbetarna tror att den som hostar för högt på mötena snart förlorar sitt passerkort. Vilket inte skapar kreativitet, arbetsglädje eller förtroende för varken ledning eller den strategi som pekats ut. Och utan detta hos de anställda kommer inte någon digital omställning att lyckas.