Annons: Mediedagen 2019

Så kan kartan ritas om i fall Stampen går i konkurs

BLOGG Stampen är nu bara ett par missbelåtna borgenärer från konkurs. Vad händer om mediekoncernen verkligen ställer in betalningarna?

2007 hade Stampen en omsättning på 5 miljarder och en vd med mycket karisma och stort självförtroende. Tomas Brunegård skulle fördubbla den till 2012 med hjälp av förvärv. Nu blev det inte så. Omsättningen 2012 blev knappt 5,4 miljarder och flera av verksamheterna visade röda siffror. Tomas Brunegård klev också av som vd 2012 för att fortsätta som styrelseordförande fram till 2014.

Nu är det 2016 och hela verksamheten står och faller med att ett antal prioriterade borgenärer ska köpa upplägget från den nya Stampenledningen. Såväl koncernchef Martin Alsander som huvudägaren Peter Hjörne är trosvissa och tror på en lösning för koncernen. Men det kan för den sistnämnde i så fall innebära att han får släppa makten om familjeföretaget. Annars väntar en konkurs.

Det kan bli en uppdelning av koncernen. Antingen genom att vissa delar försätts i konkurs eller om det går att hitta en köpare till någon av delarna. Men här kan den långt gångna centraliseringen ställa till det. Gemensam redigering och stort utbyte av material gör det komplicerat och kostbart att bryta ut någon eller några titlar ur koncernen. Även om det är görligt. Och om det blir nya ägare kan kanske just det ge de anställda energi och arbetslust för att lösa den typen av problem snabbt och med stor energi.

Vid en konkurs upphör företaget som juridisk person och därmed alla avtal som det ingått när det till exempel gäller tryck och distribution. Det betyder att om någon till exempel är spekulant på TT/ELA och Bohusläningen kan det vara fördelaktigt att tidningarna går i konkurs om man upplever att avtalen med V-tab och VTD är för dyra och om denna någon ser en alternativ lösning för detta.

En ny ägare till någon eller några av Stampens bolag kommer som en räddare. Såväl läsare som annonsörer kommer sannolikt att tycka att det är bra att tidningen får fortsätta att leva. Därför kan det finnas en stor acceptans för drastiska åtgärder när det gäller frekvens och distributionsform av printupplagan. I alla fall så länge den digitala upplagan är alert och uppdaterad. Vilket skapar större möjligheter att hitta en långsiktigt hållbar affärsmodell. 

Om det blir konkurs finns det säkert flera mediekoncerner som av olika anledningar kan tänka sig att gå in och ta över verksamheten, helt eller delvis.

• Bonnierkoncernen är beroende av VTD för att få ut Dagens Nyheter och Dagens Industri till prenumeranterna i Västsverige som bland andra Expressens chefredaktör Thomas Mattsson konstaterar i en blogg. Om Bonnier tar över tidningarna kan de tryckas på Bold i Borås. Då äger koncernen också de största morgontidningar i landets tre största städer vilket bör ge vissa samordningsmöjligheter. 

• Mittmedia är beroende av V-tab för produktionen av NA, VLT och de före detta Ingresstidningarna. Och ledningen har sagt att de tror på en fortsatt konsolidering. Men att köpa ett tidningstryckeri rimmar inte med koncernens digitala strategi för att uttrycka det försiktigt. Och sedan ska det ju finansieras också…

• Gota är tillsammans med Stampen huvudägare i Ortstidningar i Väst. OTV är inte en av de 16 bolag som ingår i rekonstruktionen. Gota delar ägandet av Bold i Borås med Bonniers så det finns egna möjligheter att producera Stampens tidningar. Något problem att finansiera ett eventuellt köp lär det inte bli.

• Segulah köpte Mitt i av dåvarande Liberala Tidningar där Stampen ägde 55 procent och gjorde Joachim Berner till styrelseordförande för bolaget. Han har en uttalad vision om att expandera verksamheten till nya geografiska områden.

• NWT-koncernen gränsar till Stampenland och borde kunna hitta vissa affärsmöjligheter. Om NWT får ta över till exempel Bohusläningen, Strömstads Tidning och TTELA för en billig slant skulle produktionen av dessa flyttas till Karlstad.

• Hallpressen kunde vara intresserad av Hallandsposten och Hallands Nyheter som gränsar till det befintliga spridningsområdet. 

• Dagens medarbetare kan bli morgondagens medieägare. Sannolikt finns det ett antal anställda på någon eller några av Stampentidningarna som känner att det här kan de göra bättre. Om de för en låg summa kan få ta över ett inarbetat varumärke utan förpliktelser när det gäller tryckning och distribution kan arbets- och revanschlust räcka långt. Det kombinerat med ett stort lokalt nätverk kan flytta berg. Men det kan också bli så att dessa personer vill göra det utan att förknippas med sin tidigare, och då i så fall både bokstavligt och bildligt uträknade, arbetsgivare och dess varumärke och därför startar en helt ny tidning i lämplig kanal. 

• Lokalt näringsliv. I Laholm tog det lokala näringslivet över tidningen 2014. Kanske känner affärsmän i någon av metropolerna i Stampenland manade att göra detsamma för att (i första hand) säkra en annonskanal och (i andra hand) ta ansvar för bygden och den lokala demokratin. 

Blir konkursen verklighet ställer det till stora problem för enskilda personer och företag. Men att medieskuggan skulle breda ut sig över Västsverige är osannolikt. Även om det sannolikt kommer att vara färre anställda i det eller de företag som i så fall kommer att hitta sin näring i ruinerna efter familjen Hjörnes forna imperium.

Mittmedia och chefskarusellen

En offensiv digital strategi kan ha sitt pris. Som att de högsta cheferna byts ut i hög takt. Förhoppningsvis sker det inte för att det är för lågt i tak.

1998 blev Niklas Milberg chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns Posten, då ett dotterbolag till Länstidningen i Södertälje som 2005 blev en del av Promedia och 2015 gick upp i Mittmedia. 

2008 tog Hans Lindeberg klivet över från SVT och jobbet som programchef på SVT Nord till att bli chefredaktör på Östersunds-Posten.

Övriga chefredaktörer inom nya, stora, Mittmedia har tillsatts efter att Thomas Peterssohn blev vd och AnnaKarin Lith chef för den redaktionella verksamheten 2011.

Av 28 morgontidningar är det alltså bara 2 som i dag har en högsta redaktionell chef från tiden innan synsättet att den prenumererade morgontidningen är en mogen produkt som i princip bara har en uppgift – att leverera ett kassaflöde som ska underlätta en skyndsam övergång till en digital verksamhet blev ledstjärnan. 

Skyndsam är nyckelordet. Det menar även Katrin Säfström i en intervju med Medievärlden i samband med att hon berättade att hon slutar som chefredaktör för Nerikes Allehanda efter tre år på stolen. Varken hon eller övriga som lämnat sina chefsroller gör det, så vitt känt, för att de tvivlat på färdriktningen. Alla ser vad som händer med den tryckta tidningens upplaga och mängd annonser. Men frågan är vad som driver utvecklingen, läsarna eller medieföretagen? Kan det se olika ut på olika orter? Och hur fungerar en gemensam strategi som är så pass radikal i så fall?

Hur det är att jobba i Mittmedia och nära den absolut högsta ledning vet bara de som gör det. Hur enkelt, eller svårt, det är att diskutera detta och ställa de kritiska frågorna där utan att själv ställa sig i frysboxen, om den nu finns, vet bara de som tillhör den inre kretsen. 

Vad den stora omsättningen av chefer beror på egentligen vet bara de som klivit av. Vissa har gått till nya jobb inom koncernen, andra har lämnat den. För nya utmaningar som det brukar heta när de inte vet vad ska hända som för Thelma Kimsjö, tidigare tidningschef på VLT eller för NA:s avgående chefredaktör Katrin Säfström. Eller en helt ny karriär som i Anna Liljehags fall, chefredaktör på Länstidningen i Södertälje som nu väljer att bli administrativ chef på en skola istället. 

Det är bara att hoppas att det är högt i tak och att alla åsikter får luftas när Mittmedias alla ledningskonstellationer träffas för att utbyta tankar och hitta nya sätt att samarbeta. Vägen som koncernen slagit in på, att som första lokalt svenskt medieföretag snabbt bygga upp en digital affär som ska försörja, och försörja sig på, lokal journalistik, är nog svårnavigerad som den är. 

Att i det läget ha medarbetare, oavsett position i organisationen, som inte känner att det är tillåtet att ifrågasätta detaljer eller helheter i planerna är förödande och kontraproduktivt. Ser medarbetarna att det finns ett stort slukhål i färdriktningen måste de våga slå larm. Sedan är det upp till ledningen att avgöra om det ska väjas eller inte. 

Jag är övertygad om att den högsta ledningen tycker och känner att det är fritt fram att komma med kritiska tankar. Jag hoppas att medarbetarna känner så också.

När det är en sådan omsättning på chefredaktörer som det varit inom Mittmedia senaste åren är det viktigt att skicka ut signalen att det finns utrymme för, och i viss mån även behov av, motvallsar i organisationen. 

Annars är det lätt att medarbetarna tror att den som hostar för högt på mötena snart förlorar sitt passerkort. Vilket inte skapar kreativitet, arbetsglädje eller förtroende för varken ledning eller den strategi som pekats ut. Och utan detta hos de anställda kommer inte någon digital omställning att lyckas.