Annons: Mediedagen 2019

Ett öppet brev till Anette Novak

Hej Anette. Jag tänkte lyfta fram en ny infallsvinkel på Medieutredningens arbete. Något viktigt har kommit i skymundan i ert arbete utifrån vad jag sett.

En mening du sa när vi sågs före påsk bet sig fast i min hjärna. Det var: ”Jag kan bli bekymrad när vissa reagerar med att det kan ju inte hända här när vi lyfter den frågan. Jag tycker att vi ska ha ett system som håller även under de värsta stresstesterna.”

Du syftade då på att partier eller strömningar som inte ”omfamnar idén om fria och oberoende medier” vinner terräng i Sverige. Men det finns andra frågor som leder till samma situation. Där det inte är frågan om, utan när vårt samhälle kommer att stresstestas i grunden. 

I december i fjol skrev de flesta av världens länder under det stora miljöavtalet i Paris där målet är att den globala temperaturhöjningen inte kommer att överstiga två grader. Och strävar efter att den ska bli betydligt lägre än så. 

Nu återstår för politikerna att göra verklighet av sina åtaganden. Avtalet ska börja gälla senast 2020. Ska den globala uppvärmningen begränsas till 1,5 grad måste vi ha en värld som inte längre släpper ut fossil koldioxid omkring 2030. Om det nu går att hålla temperaturhöjningarna på den nivån. De senaste siffrorna pekar snarare på att vi (eller rättar sagt våra barn och barnbarn) får vara glada om kurvan planar ut vid en uppvärmning på 2 grader. För att få till ett sådant trendbrott måste det till betydliga förändringar i vårt sätt att leva och konsumera. Det är bortom naivt att inte tro att det kommer att förändra medieföretagens tillvaro också.

Några exempel:

• Antalet tidningar som distribuerar en papperstidning till sina läsare med samma frekvens som i dag är betydligt färre om bara några år. Men det är inte osannolikt att en delvis förändrad transportpolitik där fossila bränslen på relativt kort sikt ska fasas ut driver på den utvecklingen. Det finns alternativ till bensin och diesel men det är oklart i vilken utsträckning de räcker till som ersättningsmedel och till vilken kostnad i så fall. 

• Digitaliseringen löser inte alla problem. Utan kan till och med skapa nya. Min bild är att många upplever digitaliseringen som en övergång till en ur miljösynpunkt relativt ren teknik. Men det är att göra det lite för lätt. I alla fall med ett vidare perspektiv än det strikt nationella. Tillverkningen av en mobil skapar 86 kilo avfall och ett klimatutsläpp beräknat till 140 kronor. 

2014 såldes det 1,25 miljarder mobiler. Det betyder ett avfallsberg på närmare 110 miljoner ton och utsläpp för 175 miljarder kronor. Sedan ska all teknik användas också. Att hålla internet igång förbrukar årligen mellan 84 till 143 gigawatt, den totala globala IT-användningen står för lika mycket koldioxidutsläpp som världens flygindustri.  Så en digitalisering av journalistiken är kanske inte heller långsiktigt hållbar, inte som den ser ut nu. Och definitivt inte ur ett globalt perspektiv.

• Flera företag försöker skaffa sig en grön(are) profil. Visst handlar det delvis om greenwashing, men någonstans tror jag också att det finns affärsmässiga orsaker bakom. Ett exempel är Fjärde AP-fonden som börjat växla över till att investera i verksamheter som minskar aktieportföljens koldioxidavtryck. Hittills har de fått ner den med omkring 35 procent. Ett annat är hamburgerkedjan Max som jobbar hårt för att få en grönare profil genom att sälja mer vegetariska burgare. 

Miljö- och hållbarhetsstrategier blir allt viktigare. På sikt måste även medieföretagen ta tag i frågan på allvar. Det räcker inte bara med att skaffa miljöbilar och skrivare som printar på båda sidorna. Eller som Schibsted, starta en kampanj för att handla mer begagnade prylar på Blocket.  Vad kommer hända med resebilagorna när det blir lika oacceptabelt att flyga på weekendresor till New York som att röka på krogen? Eller med motorannonseringen när allt fler unga helt enkelt struntar i att ta körkort för att det är dyrt, miljöovänligt och onödigt?

• Kan en upplevd passivitet slå tillbaka? Säg att det kommer en stark folklig reaktion mot de företag som inte agerat i tid och/eller med kraft för att begränsa CO2-utsläppen. Kan tidningsföretagen bli drabbade då? Inte helt orimligt kanske. Varför varnade ni oss inte? Varför gjorde ni ingenting? Det kan bli många läsares känsla gentemot medieföretagen. Även om det för många tidningar går att peka på artikel efter artikel med vad som kommer att hända med klimatet om ingenting (eller för litet) händer på utsläppsfronten är det läsarnas känslor som styr vad de tycker. 

Medieföretagens framtid, i alla fall de som verkar på ett lokalt plan och därför har ett begränsat huvudspridningsområde, är till syvende och sist inte beroende av hur den digitala omställningen går utan av att de långsiktigt lyckas behålla läsarnas intresse och förtroende. Ryker dessa är tidningen rökt. Oavsett hur digital den än är. Och vad händer med den lokala demokratin om de som ska bevaka den har fått sparken?

Sammantaget bäddar det för ett ordentligt stresstest skulle jag säga. Sedan är det upp till var och en att avgöra om det är under värsta tänkbara förhållanden.

Nu undrar jag hur mycket av den här typen av infallsvinklar ni har med i ert arbete? Utgår ni från att samhället i övrigt inte kommer att förändras? Om inte, hur mycket och i vilken riktning? Hur kommer det i så fall förändra medieföretagens arbetsformer? 

Eller är utgångspunkten för ert arbete ”allt annat samma”? I så fall undrar jag försynt, hur tänkte ni då?