Annons: Mediedagen 2019

Utmaningarna i Sarajevo

Affärsmodellerna krackelerar för medieföretag över hela Europa. Samtidigt växer de extremistiska och ickedemokratiska krafterna. Det finns mycket att hantera i Sarajevo, värdstad för det årliga stora EFJ-mötet.

Jag befinner mig just nu i Sarajevo, där den europeiska journalistfederationen, EFJ, håller sin motsvarighet till kongress. Och vi fick nyss veta att inte alla deltagare lyckas ta sig hit, en palestinsk kollega har gripits på vägen. 

Journalistfamiljen reagerar nu, precis som oftast, med att kräva omedelbart frisläppande. Förstås.

Samtidigt minns jag hur det var när vi träffades senast inom EFJ. På mötet i Montenegro i fjol var de palestinska observatörerna rasande, därför att en sent inkommen motion om deras utsatthet avvisades på grund av tekniska skäl. Palestinierna ansåg att formaliabeslutet var en skymf, och lät hela mötet få veta det.

De israeliska observatörerna var inte lika missnöjda och gav gärna sin bild, vilket ledde till hård och ovärdig ordväxling mitt under pågående möte. När israelerna dessutom filmade själva voteringen så exploderade i sin tur den bulgariska delegationen, som tyckte att transparensen i detta fall mer kändes som forna tiders övervakning. Som en följd av det handlar flera motioner i år om vilka gäster som får bjudas in. Varken det palestinska eller israeliska journalistförbundet är nämligen medlemmar av EFJ.

Men det är å andra sidan journalistförbunden i såväl Grekland som Makedonien. Och därför fick vi senast i Montenegro även ta del av konflikten angående vem som äger rätten till just namnet Makedonien. Lägg därtill den ständigt återkommande konflikten om vilka arbetsspråk som ska vara officiella så förstår du att vi pratar om ett EU eller FN i miniformat när vi träffas i journalistfederationerna.

Men i år står även andra utmaningar på dagordningen. Inte minst därför att ett av de polska förbunden anser att EFJs kritik av de polska medielagarna varit för hård. Att det skulle vara orimligt när politiker detaljstyr Public Service anser inte just detta polska förbund (Det finns dock två polska journalistförbund till..). De vill därför att EFJ i fortsättningen alltid ska informera om att åtminstone ett polskt förbund inte delar federationens åsikter. Att detta förbund anses stå nuvarande polska regeringsparti nära tror jag att du förstår.

Och som en härlig balans kräver det brittiska journalistförbundet samtidigt i en annan motion ännu starkare kraft från EFJ för att motverka just sådan utveckling som den i Polen.

Så det lär bli händelserikt på mötet även i år. Och givande. För det är ju trots allt så att även om meningsskiljaktigheter som de ovan sticker ut så enas vi samtidigt om så mycket mer. Affärsmodellernas krackelering slår hårt mot kolleger i hela Europa, precis som den framväxande extremismen och krafter som vill underminera demokratin. Tron på att journalistiken alltid tjänar något gott förenar oss, och alla som deltagit i internationella övningar vet att det alltid uppstår konflikter. Det betyder inte att internationellt samarbete är hopplöst, bara att vi inte pratar tillräckligt mycket med varandra. Eller lyssnar för den delen.

Därför är det extra symboliskt att vi nu träffas just i Sarajevo för att samtala om våra gemensamma utmaningar. Denna stad som likt få andra genomgått så många prövningar på grund av nationalismens onda mål. Och som förhoppningsvis leder oss alla till eftertanke.

Här slår Aftonbladet mig med hästlängder

God save the Queen! And the kings of newspaperdesign! Jag leder över Aftonbladet med 2 – 1 i gjorda SOO-uppslag. Men är utskåpad när det gäller utgörning. UPPDATERAD

I mitten på 1990-talet fanns det en tidning av och för redigerare. Den hade det passande namnet Deadline och jag var en del av redaktionen under några år. Då gjorde jag bland annat ut ett uppslag med Sofia Olsson Olsén. Som då var en stjärna i vardande hade vi bestämt oss för.

I början av 2003 var det dags igen att göra ut ett porträtt på henne. Då för Pressens Tidnings räkning. Sofia Olsson Olsén hade då passerat stjärna i vardande-stadiet och var då ett etablerat namn som redaktionschef på Dala-Demokraten.

Men det är bara att erkänna. Inga av de sidor som jag redigerade kom upp i den nivån som Aftonbladets redigerare Magnus Ericsson och Gunnar Hellsing presterade i går. Hatten av! 

Därför är – och blir – Sofia Olsson Olsén historisk

BLOGG I dag kom det väntade beskedet. Sofia Olsson Olsén tar över som publisher på Aftonbladet. Ett uppdrag som skriver in henne i svensk tidningshistoria av flera orsaker.

Så har då Aftonbladet fått sin första kvinnliga chefredaktör*. Vilket kan vara på tiden då tidningen börjar närma sig 200 år. 

Hon var säkert första namnet som dök upp i huvudet på många när det stod klart att Jan Helin skulle ta steget till SVT. Men det tog ändå över tre månader innan Schibsted Sveriges ledning kunde presentera henne. Anledningen är enligt Raoul Grünthal att de ville göra ett ordentligt jobb och titta på alla alternativ, även externa kandidater.

Möjligen ett sätt att säga till Sofia Olsson Olsén att hon inte får jobbet bara för förhållandevis lång (nio år) och trogen tjänst utan beroende på att hon verkligen är bästa kandidaten till uppdraget. 

Hon har haft ett stort antal uppdrag på Aftonbladet. Många som blivit framgångar som Plus och Online Academy. Andra som inte lyft på samma sätt. Som hennes första uppdrag för kvällstidningen – att ratta satsningen på lokala sajter på nio orter utanför storstäderna.

Då hade hon precis klivit av som chefredaktör för Norra Västerbotten efter utsatts för hot, hat och personliga angrepp. 

Nu kliver hon på ett uppdrag av lite grövre kaliber (förlåt alla Skellefteåbor). 

Att hon är första kvinna som blir chefredaktör på Aftonbladet innebär att hon redan är historisk. Men Aftonbladets situation innebär sannolikt att hon kommer att bli det på andra sätt också.

Sofia Olsson Olséns företrädare, Jan Helin, satt på posten i åtta år. Det har ventilerats flera anledningar till varför han valde uppdraget som programdirektör på SVT. Men en som inte nämnts kan vara att han inte ville vara den som började avvecklingen av det som fortfarande är Aftonbladet för många – den tryckta kvällstidningen.

Papperstidningens upplaga faller stadigt som en sten. Genomsnittsupplagan sista kvartalet ifjol låg på 118 900 ex. Ett tapp med 19 procent jämfört med samma period 2014. Annonsintäkterna från print minskade lika mycket, 19 procent. Snart har kurvorna av allt att döma nått den punkt där det inte längre är ekonomiskt försvarbart att distribuera en pappersprodukt över hela landet. 

Sofia Olsson Olsén har inte ett namn av sig som sentimental och tillbakablickande. Utan tvärtom. Vilket är ett måste när det blir dags att börja en handfast avveckling av papperstidningen, den redaktionella och finansiella ryggraden sedan 1830. Och skriva in sig i historieböckerna som den som därmed gjorde Aftonbladet till en helt digital produkt med allt vad det kan innebära. 

Läs också: Medievärldens porträtt på Sofia Olsson Olsén från 2003.

Intervju med Sofia Olsson Olsén om det nya uppdraget 

*, vän av ordning kan här påpeka att Aftonbladet visst haft kvinnliga chefredaktörer. Yrsa Stenius, Helle Klein och Karin Pettersson. Dessa är, eller har varit, politiska chefredaktörer. Sofia Olsson Olsén är första kvinnliga chefredaktör med ansvar över hela verksamheten och ansvarig utgivare.

Ett öppet brev till Anette Novak

Hej Anette. Jag tänkte lyfta fram en ny infallsvinkel på Medieutredningens arbete. Något viktigt har kommit i skymundan i ert arbete utifrån vad jag sett.

En mening du sa när vi sågs före påsk bet sig fast i min hjärna. Det var: ”Jag kan bli bekymrad när vissa reagerar med att det kan ju inte hända här när vi lyfter den frågan. Jag tycker att vi ska ha ett system som håller även under de värsta stresstesterna.”

Du syftade då på att partier eller strömningar som inte ”omfamnar idén om fria och oberoende medier” vinner terräng i Sverige. Men det finns andra frågor som leder till samma situation. Där det inte är frågan om, utan när vårt samhälle kommer att stresstestas i grunden. 

I december i fjol skrev de flesta av världens länder under det stora miljöavtalet i Paris där målet är att den globala temperaturhöjningen inte kommer att överstiga två grader. Och strävar efter att den ska bli betydligt lägre än så. 

Nu återstår för politikerna att göra verklighet av sina åtaganden. Avtalet ska börja gälla senast 2020. Ska den globala uppvärmningen begränsas till 1,5 grad måste vi ha en värld som inte längre släpper ut fossil koldioxid omkring 2030. Om det nu går att hålla temperaturhöjningarna på den nivån. De senaste siffrorna pekar snarare på att vi (eller rättar sagt våra barn och barnbarn) får vara glada om kurvan planar ut vid en uppvärmning på 2 grader. För att få till ett sådant trendbrott måste det till betydliga förändringar i vårt sätt att leva och konsumera. Det är bortom naivt att inte tro att det kommer att förändra medieföretagens tillvaro också.

Några exempel:

• Antalet tidningar som distribuerar en papperstidning till sina läsare med samma frekvens som i dag är betydligt färre om bara några år. Men det är inte osannolikt att en delvis förändrad transportpolitik där fossila bränslen på relativt kort sikt ska fasas ut driver på den utvecklingen. Det finns alternativ till bensin och diesel men det är oklart i vilken utsträckning de räcker till som ersättningsmedel och till vilken kostnad i så fall. 

• Digitaliseringen löser inte alla problem. Utan kan till och med skapa nya. Min bild är att många upplever digitaliseringen som en övergång till en ur miljösynpunkt relativt ren teknik. Men det är att göra det lite för lätt. I alla fall med ett vidare perspektiv än det strikt nationella. Tillverkningen av en mobil skapar 86 kilo avfall och ett klimatutsläpp beräknat till 140 kronor. 

2014 såldes det 1,25 miljarder mobiler. Det betyder ett avfallsberg på närmare 110 miljoner ton och utsläpp för 175 miljarder kronor. Sedan ska all teknik användas också. Att hålla internet igång förbrukar årligen mellan 84 till 143 gigawatt, den totala globala IT-användningen står för lika mycket koldioxidutsläpp som världens flygindustri.  Så en digitalisering av journalistiken är kanske inte heller långsiktigt hållbar, inte som den ser ut nu. Och definitivt inte ur ett globalt perspektiv.

• Flera företag försöker skaffa sig en grön(are) profil. Visst handlar det delvis om greenwashing, men någonstans tror jag också att det finns affärsmässiga orsaker bakom. Ett exempel är Fjärde AP-fonden som börjat växla över till att investera i verksamheter som minskar aktieportföljens koldioxidavtryck. Hittills har de fått ner den med omkring 35 procent. Ett annat är hamburgerkedjan Max som jobbar hårt för att få en grönare profil genom att sälja mer vegetariska burgare. 

Miljö- och hållbarhetsstrategier blir allt viktigare. På sikt måste även medieföretagen ta tag i frågan på allvar. Det räcker inte bara med att skaffa miljöbilar och skrivare som printar på båda sidorna. Eller som Schibsted, starta en kampanj för att handla mer begagnade prylar på Blocket.  Vad kommer hända med resebilagorna när det blir lika oacceptabelt att flyga på weekendresor till New York som att röka på krogen? Eller med motorannonseringen när allt fler unga helt enkelt struntar i att ta körkort för att det är dyrt, miljöovänligt och onödigt?

• Kan en upplevd passivitet slå tillbaka? Säg att det kommer en stark folklig reaktion mot de företag som inte agerat i tid och/eller med kraft för att begränsa CO2-utsläppen. Kan tidningsföretagen bli drabbade då? Inte helt orimligt kanske. Varför varnade ni oss inte? Varför gjorde ni ingenting? Det kan bli många läsares känsla gentemot medieföretagen. Även om det för många tidningar går att peka på artikel efter artikel med vad som kommer att hända med klimatet om ingenting (eller för litet) händer på utsläppsfronten är det läsarnas känslor som styr vad de tycker. 

Medieföretagens framtid, i alla fall de som verkar på ett lokalt plan och därför har ett begränsat huvudspridningsområde, är till syvende och sist inte beroende av hur den digitala omställningen går utan av att de långsiktigt lyckas behålla läsarnas intresse och förtroende. Ryker dessa är tidningen rökt. Oavsett hur digital den än är. Och vad händer med den lokala demokratin om de som ska bevaka den har fått sparken?

Sammantaget bäddar det för ett ordentligt stresstest skulle jag säga. Sedan är det upp till var och en att avgöra om det är under värsta tänkbara förhållanden.

Nu undrar jag hur mycket av den här typen av infallsvinklar ni har med i ert arbete? Utgår ni från att samhället i övrigt inte kommer att förändras? Om inte, hur mycket och i vilken riktning? Hur kommer det i så fall förändra medieföretagens arbetsformer? 

Eller är utgångspunkten för ert arbete ”allt annat samma”? I så fall undrar jag försynt, hur tänkte ni då?