Annons: Mediedagen 2019

Frågorna Kuhnke inte fick

Vilket gyllene tillfälle som missades på Meg. Kulturministern fick inga frågor om hur hon tänkt sig mediepolitiken. Egentligen. I stället blev det ett skyttegravskrig som sannolikt inte stärkte branschen i Alice Bah Kuhnkes ögon.

–      Det värsta jag sett!

–      Var är skämskudden?

–      Otroligt uselt!

Moderatorns evighetslånga monolog om självklarheter för de branschföreträdare som fanns på plats för att höra kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke berätta om mediepolitiken fick många tidningschefer att reagera hårt och starkt. Och med all rätt.

Det var bara tidsödande självklarheter som tog dyrbar tid från alla som satt i Göteborgsmässans största sal för att höra Kuhnke utveckla de tankar som hon presenterade i en debattartikel i GP.se på morgonen.

Efter ministerns inledningsanförande som inte skiljde sig mycket från texten hade jag hoppats att vi skulle få svar på några frågor. Eller i alla fall något som skulle kunna likna svar. Några frågeställningar som kunde varit värda att ta upp:

• Utgångspunkten för direktiven är den enskildes, konsumentens och det demokratiska systemets behov, snarare än medieföretagens. Bygger inte de konsumenternas och det demokratiska systemets behov på att medieföretagen finns och kan leverera material med kvalitet?

• I utgångspunkten för direktiven står också att det demokratiska samhället har behov av kvalitetsjournalistik. Hur definierar kulturministern kvalitetsjournalistik? Och var hittar hon det i dag?

• Ska de nya mediepolitiska insatserna som ska ersätta presstödet (också) bygga på parametrar som kvalitet? Kommer faktorer som mediepluralism och mångfald vara parametrar i det nya systemet?

• Kulturministern menade i sitt tal att regeringen vet vad den vill i frågan om digitalmoms och att det finns en bred samsyn där men att koppling till EU:s momsdirektiv är en bromskloss. Går det inte att gå före EU och visa vägen?

• Har kulturministern syn på medierna och mediernas verklighet förändrats under de månader hon suttit på posten.

I stället för att ställa dessa, eller andra frågor, grävde Sveriges Radios vd Cilla Benkö och Mittmedias redaktionella chef AnnaKarin Lith ner sig i varsin skyttegrav och dammade på varandra med argument som de flesta åhörare redan hört åtskilliga gånger. Lika tidsödande och självklar som den så kallade debattens inledning. (Hos P1:s medierna finns för övrigt en bättre modererad diskussion mellan kontrahenterna.)

Övriga debattörer, konsulten Emanuel Karlsten och JMG:s prefekt Ulla Sätereie, fick inte mycket utrymme.

Och jag undrar också verkligen vilken bild av branschen som Alice Bah Kuhnke fick av debatten. Kanske var det bara inbillning, men det verkade nästan som om hon skakade på huvudet…

Mediekonsulten Robert Rosén och Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström har också skrivit om floppen.

Därför gör jag samma misstag igen

Invektiven haglade över Medievärlden början av december. En text om lögnerna i SD:s argumentation fick ett antal kommentatorer att gå till intensiv motattack.

Hur många ilskna mejl och kommentarer med invektiv som texten ”SD:s lögner – och svaren alla journalister bör ha koll på” genererade har jag inte räknat samman. Men de är långt över hundra och droppar fortfarande in.

Eftersom jag är vit, man och rätt så ordentligt medelålders slipper jag mycket av de påhopp som yngre, kvinnor och personer med invandrarbakgrund drabbas av. Men den dynga som runnit ner i mejlboxen räcker för att ge en bild av vad som händer dem.

När det small till och alla anonyma aktörer började vräka ur sig dynga sa jag till mig själv att jag inte skulle ta åt mig. Att det bevisligen var en kampanj från ett antal personer, vilket lätt gick att bevisa då de skickade in kommentarer och frågade varför andra kommentatorer ”blivit censurerade” (deras språkbruk – jag vet skillnaden mellan censur och publicistisk linje). Det trots att ingen kommentar blivit bortplockad. Bara inte publicerad. 

Men visst tar det. Det vore en lögn att förneka det. Varje skitmejl är ett nålstick. Och varje uppmaning att ta debatten – som om de skickade dessa mejl gav intryck av att vilja lyssna på argument, en grundförutsättning för att det ska bli en debatt och inte två monologer med stadigt stigande röstläge – ett moment som fick mig att tappa fokus och energi från det dagliga arbetet.

När stormen började bedarra tänkte jag igenom det som hänt. Och kom fram till att det var en påfrestande upplevelse. Men. Om den skulle leda till att jag inte skrev om den här typen av frågor nästa gång det blev aktuellt så skulle skitspridarna vinna. Oavsett om de fått vräka ut sig på Medievärldens sajt eller inte. 

Så därför gör jag det igen.

I går publicerade ETC en uppföljning till de undersökningar som var grunden till min text. I en 32-sidig bilaga som finns att läsa här går journalisten Johan Ehrenberg och ekonomen Sten Ljunggren igenom ”siffror, fakta och jämförelser runt frågan om invandring, jobb och framtiden. Siffror och argument som varje människa bör känna till.” 

Där punkteras ännu en gång påståenden från flyktingfobikerna. Några exempel:

• Det är falskt att påstå att ökad invandring begränsar tillväxten.

• Det är falskt att påstå att ökad invandring ger högre arbetslöshet.

• Det är falskt att påstå att ökad invandring begränsar reallöneökningarna.

• Det är falskt att påstå att ökad invandring ger ökade budgetproblem.

• Det är falskt att skylla skolans problem på invandring.

• Det är falskt att påstå att ökad invandring ökar otryggheten.

• Det är falskt att påstå att ökad invandring innebär sämre jämställdhet.

Min enda invändning mot innehållet i bilagan är utgångspunkten i ekonomiska argument. Det finns inga skäl i världen att neka en person i en utsatt situation hjälp. Tycker jag. Inte ens om det kostar en slant. Med detta har jag kanske öppnat för ännu en skitflod. Men kommer det en sådan hoppas jag att den stärker mig i övertygelsen att jag gjort rätt.