Annons: Mediedagen 2019

Listan du inte får missa!

Det finns många varianter på hur man sänker en story. Här är 30 sätt att effektivt stoppa det som kunde bli en guldspade…

Bloggen Journalisttips som drivs av Mikael Pettersson och Elias Bondpää har listat ett antal argument för varför en idé inte blir ett scoop. 30 orsaker som inte har med middagsplaner, dagishämtning eller andra värdsliga orsaker att göra alltså.

Några exempel:

”Men varför skulle dom ljuga?” – används av journalister med stark auktoritetstro. Kan vara effektivt på en redaktion med liten erfarenhet av granskande journalistik.

”Men varför skulle dom inte ljuga?” – används av folk som uppfattar sig själva som kallhamrade, cyniska sanningssägare. Ifrågasätter ofta stories som avslöjar omoraliskt agerande hos företag eller politiker. Ifrågasättaren har själv sällan avslöjat någonting – det behövs ju inte när man redan genomskådat allt.

”Borde man inte göra något mycket större på det här?” – används om enkla stories man inte vill ha ut den aktuella dagen.

”Borde man inte ta ner det här till en rak enkel nyhetsgrej?” – används om komplicerade stories man inte vill ha ut den aktuella dagen.

”Känns det inte väldigt spretigt?” – används om stories som har flera aspekter.

Hela listan hittar du här. Läs och fundera ut motargument så att du kan få till det där som gör det du har i skrivbordslådan till en guldspadekandidat…

 

Vilken arbetsseger!

Det blev oavgjort i Berlin – men kändes som en vinst. Och tidningarna slog om från nattsvart katastrof till storslagna hyllningar. Vilket gjordes med den äran…

När klockan var runt halv elva i går kväll torkade landets sportredaktioner svetten ur panna och kavlade upp ärmarna. Nu skulle de visa att de höll samma klass som landslaget.

På en halvtimme gick landslaget från att vara det mest utbuade och nerskrivna någonsin (om inte så var det inte långt därifrån i alla fall) till att vara givna kandidater till allt vad bragdguld heter.

Det är i sådana här lägen som kvällstidningarna gör både mest och bäst. Vilket kan bero på att de förutom formen också har pressläggningstiderna på sin sida.

Det går inte annat än att vara imponerad över dagens sportbilagor med texter och bilder som förflyttar alla läsare till Berlins Olympiastadion.

Ibland önskar jag att läsarna kunde vara med när tidningarna på några minuter skissar det nya upplägget. Hur det aktiva redaktörskapet får det att se så enkelt, elegant och självklart ut i den färdiga tidningen. 

Om jag ska kora en vinnare när det gäller utgörningen blir det Aftonbladet. Ett klassiskt grepp att även använda sistasidan är aldrig fel i sådana här lägen. Dock med minus för rubriken ”VAD F4N HÄNDE?” Hade varit bättre att strunta i den svårbegripligheten och förklara vem Gary Lineker är istället. Men bilden på den studsande statsministern kanske uppväger det.

Det finns kanske också anledning att skänka en tanke till Jan Majlard och övriga på Svenskans sport en dag som denna. Hur ska de känna sig någon gång efter årsskiftet när byråmaterial fyller deras sidor. Och minst lika stor fråga är – hur ska Svenskans läsare ta det?

PS. För alla som vill se målen en gång till, eller som jag inte har kanalen där matchen sändes, kan göra det här. Och kanske njuta lite av den uppgivna tyska kommentatorn… DS.

PS2. Bästa rubriken gjorde nog The Sun, ”Dont mention the four to the Germans”…DS2.

 

DI har blick för bra layout

Jag gillar Dagens Industri. Inte för börsbevakningen utan för ettor som inte sällan sticker ut och fångar läsarna. Som dagens förstasida.

Så länge som det görs förstasidor som i dagens DI finns det hopp för papperstidningen. 

Här har man lyckats ta ett vanligt jobb och lyfta det till något som alla måste läsa. Genom begåvad layout.

Mer sådant på fler håll så kanske nästa Orvestosiffror blir en roligare läsning.

Här kan du läsa om ett annat exempel när DI:s redaktion fått till det.

 

Får du ditt eget jobb om du söker i dag?

Det är ont om jobb. Men gott om kvalificerat folk. Något som påverkar alla. Även vi som har en fast anställning i dag.

– Kan du redigera?

– Det tror jag.

– Då får du jobbet.

Så gick det i princip till när jag fick mitt första journalistjobb. Två dagar efter jag gått ut utbildningen satt jag som nattredigerare på Oskarshamns-Tidningen. Med ensamt ansvar för att det skulle bli en tidning. Med i princip bara några sidor i en skolblaska som erfarenhet.

Och det gick på något sätt. Även om grafikerna i Kalmar svor eder över mina skisser och räddade mig mer än en gång.

Det tog bara några månader så hade jag faktiskt fast jobb. En situation som få, om ens någon, av de journaliststudenter som nu går ut kommer att uppleva bara några månader efter examen.

Kraven för att få jobb i dag är betydligt högre än att telefonledes intyga att man kan hantera en typometer. Och det går ett stort antal kvalificerade sökanden på varje ledigt jobb. Något vi märkte på Medievärlden när tjänsten som vikarie för kollegan Lisa lades ut.

En handfull av de som sökte hade chefsredaktörserfarenhet. Några av dessa mångårig sådan. 

Flera hade jobbat som reportrar och redaktörer på våra största tidningar. Både i papper och på nät. De kunde såväl film som radio. Hade jobbat på ett antal dagstidningar ute i landet. Och hade i vissa fall skrivit böcker också.

Så frågan är om jag skulle få mitt eget jobb om jag sökte idag. Kanske inte. 

En annan fråga är hur många fler som eventuellt sitter i samma sits. Känslan av att det finns kompetentare personer på marknaden för ens befattning kan lätt skapa känslor av otillräcklighet och prestationsångest. 

En tredje fråga är hur arbetsgivarna hanterar det. Försöker de krama blod ur sten eller gör de vad kan för att ingjuta mod och självförtroende hos de anställda? Svaret är minst lika viktigt för tillståndet på produkten som tillståndet hos de som gör den. 

Och – vad gör det här för flexibiliteten på arbetsmarknaden? Det finns tusen anledningar för att man kan vilja byta jobb. Men hur många vågar ens leka med tanken när det ser ut som det gör?