Annons: Mediedagen 2019

Hur får branschen det här att gå ihop?

I Kiev handlar det om att göra material så fångande att läsarna inte kan vara utan det. I Sverige om att slimma, slimma och åter slimma.

Redaktionerna måste anpassa sig efter den nya tidens krav. Speciellt när det gäller papperstidningsredaktioner. Händelsenyheter får man via andra kanaler. 

Det handlar om att hitta historier som överraskar. Genom att gå egna vägar. Men det räcker inte. Sedan ska storyn vinklas, berättas och presenteras på ett sätt som fångar och lockar till att vilja ha mer. 

För läsarna ska inte kunna leva utan det redaktionen gör. Och när (om) man når den positionen kommer det att krävas minst lika stora ansträngningar att behålla den. Läsarna är konstant otrogna, därför gäller det att hela tiden prestera toppmaterial. Och toppresentationer. 

Arbetet ska gärna kombinera alla tillgängliga kanaler. Drömmen är när konsumenten börjar läsa en story på morgonen hemma, i papperstidningen, fortsätter följa den i mobilen på väg till jobbet för att där konsumera slutklämmen via datorn. Helst utan att tänka på bytet av plattformar.

En grundförutsättning är aktiva och kreativa redaktörer som kan plocka fram respektive kanals unika egenskaper och använda dessa för att maximera läsarupplevelsen och –nyttan.

En nyckelfaktor för att klara framtidens utmaningar är att hitta rätt personer och utrusta dem med rätt verktyg.

Så kan man sammanfatta budskapen från många talare på WAN och WEF i Kiew.

Men nu är det dags att lämna konferensen och återvända till den svenska vardagen. Där det mesta handlar om att hitta effektivare sätt att jobba. För företagen måste minska antalet anställda för att ställa om sig till de tider som komma skall.

Jag har svårt att få dessa två sanningar att gå ihop. 

Hur ska det gå att göra allt läckrare tidningar som tillfredsställer de allt kräsnare läsarna med allt färre anställda?

Se på Svenska Dagbladet säger någon då kanske. Där har de lyckats skapa utrymme att göra just detta med hjälp av planerad journalistik. 

Som av en ödets ironi läste jag detaljerna om senaste avgångspaketet på tidningen samtidigt som förre redaktionschefen Martin Jönsson på scenen i Kiev berättade om hur framgångsrik just den planerade journalistiken varit. 

Måste journalistiken planeras ännu mer för att ha en chans?

Innan Martin Jönsson pratade The Guardians Jon Henley mycket inspirerande om hur han hittade nya sätt att beskriva den grekiska krisen. Mycket tack vare sociala medier. 

Men 2010 gick koncernen 31,1 miljoner pund i förlust. 2011 med 44,2 miljoner pund.  Får Twitter årets resultat att sluta på plus?

Eamonn Byrne, moderator för debatten om hur att få print att gå plus (även i framtiden), försökte få fart på publiken genom att kasta ut följande brandfackla:

Hur skulle situationen för dagstidningsföretagen varit i dag om de satsat lika mycket pengar och hjärnkraft på att utveckla den tryckta produkten som de gjort på att få fart på allt digitalt de sista tio åren. Skulle vi överhuvudtaget pratat om kris för print då?

Eamonn Byrne poängterade att han inte var motståndare till allt digitalt. Men att satsningarna på respektive kanal borde vara proportionerliga med dess intäkter.

Har han en poäng? Och hur ska kvaliteten på tidningarna höjas samtidigt som allt färre ska göra dem? Kom gärna med din kommentar.