Annons: Mediedagen 2019

Svensk print kan också vinna i Cannes

Det läggs ner för lite tid på print. Och självförtroendet är inte precis på topp. Det är två teorier om varför printreklam från Sverige inte längre är på topp.

I går visades vinnarna från Cannes Lion i Stockholm. Och mängder av reklamfolk trängdes för att titta på, inspireras av och diskutera om de verkligen var värda utmärkelserna.

Några svenska bidrag fanns inte där. Vilket flera kommenterade. Och teorierna varför var flera. 

• Att reklambyråerna heller föreslår en tv-kampanj för en produktionskostnad på två miljoner kronor än en i print för 200 000.

• Att ett vikande självförtroende i dagspressen smittat av sig på reklambyråerna.

• Att här lägger vi hellre krut på online- och mobilkampanjer.

• De vinnande bidragen i Cannes bygger mycket på bildlösningar. Svensk och nordisk reklam lutar mer åt kreativ copy, vilket språkförbistringen hindrar från att vara framgångsrik i internationella tävlingar.

• Vi är helt enkelt för dåliga på att skicka in bidrag.

Och utan att vara någon expert så undrar jag om det inte ligger något i det sistnämnda. För nog har jag sett en del i svenska tidningar som definitivt håller i alla fall bronsnivå.

Teorin om att ingen vill göra reklam för svenska dagstidningar för de görs bara av kommunister och miljöpartister, speciellt Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, ger jag dock inte mycket för.

Utställningen som arrangeras av Sveriges Kommunikationsbyråer och Citypaketet kommer till Malmö den 3 oktober och Göteborg den 4 oktober. 

 

Så bra blir det när man går bakom ryggen på chefen

På Folkbladet har en modig redigerare gått bakom ryggen på chefen och gjort en egen poddsändning.

Marie Hedberg är redigerare på Folkbladet i Umeå. Och trött på att vara lida-i-tysthets-typen. Hon fick en idé om att göra en poddsändning. Men när hon presenterade tanken för högsta ledningen fick hon veta att det var ett ”ytterst olämpligt påhitt”. Säger hon i alla fall.

Så det fanns inget annat alternativ än att gå bakom ryggen på chefredaktören Daniel Nordström. 

Med hjälp av hemliga kontakter har hon lyckats lägga upp sändningen på tidningens sajt.

Varför gick du bakom ryggen på Nordström?

– Det måste man för att något ska hända här.

Vad tror du händer om han upptäcker det här?

– Det vill jag inte tänka på. Det är ju inte för inte som han ser ut att vara med i Hells Angels…

Men kan jag skriva om det här då?

– Det känns lite dubbelt så klart. Men Daniel har inte så bra koll så det går nog bra. 

Kan jag ta bilden på dig från sajten?

– Gör det. Daniel har ju ingen koll som sagt.

Hennes första sändning kan du lyssna på här. Men säg inget till Daniel. 

 

Hur mycket går det att banta innan läsarna flyr?

Det går att göra tidning utan egna sportsidor. Det går att göra en tidning med färre redigerare och fotografer. Men frågan är hur en kvalitetsmedveten läsekrets reagerar.

Att Svenskan går över till två ryggar när kulturen flyttar in till nyheterna ställer till det vid ett antal frukostbord. Men det är inte där problemet finns.

Svenska Dagbladet står inför ett antal stora, och säkert smärtsamma, omställningar. Den redan hårt slimmade redaktionen ska bantas ytterligare. Av dagens 175 journalister ska 40 tjänster bort.

En åtgärd som måste gå ut över produkten på något sätt. Antingen gör man lika mycket mängdmässigt men med lägre ambitionsnivån eller så behåller man ambitionsnivån men gör mängdmässigt mindre. Eller finns det en annan lösning på ekvationen?

En person med god insikt i hur Schibsted tänker när det gäller Svenska Dagbladet förklarade varför det är nödvändigt med sparåtgärder trots att tidningen går med vinst så här:

Vi har god fart nu. Men vi ser att det kommer en kurva inte allt för långt bort. Och då gäller det att ha dämpat farten så vi inte kör i diket och havererar totalt.

Tyvärr kom jag inte på den givna följdfrågan förrän samtalet var över:

Finns det ingen risk att ni bromsar för hårt, tappar styrfart och blir både om- och frånkörda?

Det är inget problem att göra tidningen med inköpta sportsidor. Det är inget problem att göra den med halverat antal redigerare och rejält antal färre fotografer.

Problemet är hur läsarna reagerar. Något säger mig att Svenskans läsare har höga krav på kvalitet och originalitet. Något som de i alla fall blivit förhållandevis bortskämda med. Slår förändringarna (för hårt) mot varumärket drabbas både print och nät.

Eller som Svenska Dagbladets kulturchef Martin Jönsson formulerade det i sin blogg i början av veckan. Alltså innan dagens detaljer blev kända. I alla fall utanför Svenskans väggar:

”Å ena sidan går det att förstå medieägarnas frustration, i en marknadssituation där konjunktur och strukturella skiften tillsammans sätter verksamheten under hård ekonomisk press. Å andra sidan är det just i sådana lägen som de som säger sig vilja ta ett långsiktig publicistiskt ansvar och värna kvalitetsjournalistiken måste visa förmåga att tänka långsiktigt – och inte bara ta extremt kortsiktiga kvartalsrapportsekonomiska hänsyn.”


 

Jag är på Mattssons linje, ännu så länge

Det finns överskrifter. Det finns rubriker. Och det finns lysande rubriker. ADIOS ABEBA har absolut kvalificerat sig till den kategorin.

I sin blogg berättar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om hur det gick till när det här uppslaget i tisdagstidningen kom till.

Ansvarig för utgörningen är redigeraren Johan Andersson. Men den geniala rubriken kom från reportern Arne Lapidus. Vilket bara understryker behovet av folk ska ha tid att gå runt på redaktionerna och ha lite koll på vad andra gör.

För den där lysande rubriken som får sidan att lyfta från ett bra hantverk till något som platsar i historieböckerna, den kan finnas i huvudet på kvällsreportern likväl som hos redigerarkollegan tre stolar bort.

Det handlar om att ha ett klimat på redaktionen där ett sådant bollande uppmuntras. Och tid att leka med formuleringar.

I sin blogg funderar Thomas Mattsson om det här inte kan vara årets bästa rubrik. Jag är benägen att hålla med. Men det är klart. KLAR ATT FARA FRÅN ASMARA (Eritreas huvudstad) med en bild på Dawit Isaak som kliver in i flygplan. Över hela uppslaget. Den rubben tycker jag är bättre. Hoppas att få se den snart…

 

Så är det att jobba med Iphone5

I kväll presenteras (sannolikt) nästa modell av Apples Iphone. Här en rapport från någon som vet hur det är att jobba med mobilen.

I kväll är det närmast julafton för alla Applefanatiker. Företaget förväntas släppa en ny modell av sin populära Iphone. Exakt i vad nyheterna består är inte känt. Men större skärm, snabbare processor och ett nytt ”tvåfärgat” skal kan vara det som ska få köparna att ta upp kontokortet.

Apple är inte bara känt för att göra snygga och smarta produkter för en ständigt växande kundkrets. Företaget har också fått (oönskad) publicitet för förhållandena på Foxconns fabriker i Kina där många av produkterna tillverkas.

Lagom till lanseringen av den nya mobilmodellen publicerar Shanghai Evening Post ett undercover-reportage om hur det är att jobba där.

En journalist på tidningen jobbade i tre dagar vid det löpande band där Iphone5 sattes ihop. Under den perioden passerade 9 000 telefonskal hans händer. Fem per minut. Reporterns jobb var att sätta fyra märkpunkter i varje skal.

Varje arbetsdag var officiellt på sju timmar. Men det var utan någon som helst rast. Och sedan ville arbetsledarna att alla skulle jobba över. För motsvarande fyra dollar per timme.

Reportern beskriver också hur det är i Foxconns sovsalar där arbetarna är inkvarterade. När man öppnar garderobsdörrarna kryper det ut kackerlackor och lakanen är fulla med smuts och aska.

En översättning av reportaget hittar du här:

Och ja, jag är själv Apple-användare. Både på jobbet och hemma. Men det skulle kännas bättre om jag visste att deras produkter kom till under bättre förhållanden.

 

Hur får branschen det här att gå ihop?

I Kiev handlar det om att göra material så fångande att läsarna inte kan vara utan det. I Sverige om att slimma, slimma och åter slimma.

Redaktionerna måste anpassa sig efter den nya tidens krav. Speciellt när det gäller papperstidningsredaktioner. Händelsenyheter får man via andra kanaler. 

Det handlar om att hitta historier som överraskar. Genom att gå egna vägar. Men det räcker inte. Sedan ska storyn vinklas, berättas och presenteras på ett sätt som fångar och lockar till att vilja ha mer. 

För läsarna ska inte kunna leva utan det redaktionen gör. Och när (om) man når den positionen kommer det att krävas minst lika stora ansträngningar att behålla den. Läsarna är konstant otrogna, därför gäller det att hela tiden prestera toppmaterial. Och toppresentationer. 

Arbetet ska gärna kombinera alla tillgängliga kanaler. Drömmen är när konsumenten börjar läsa en story på morgonen hemma, i papperstidningen, fortsätter följa den i mobilen på väg till jobbet för att där konsumera slutklämmen via datorn. Helst utan att tänka på bytet av plattformar.

En grundförutsättning är aktiva och kreativa redaktörer som kan plocka fram respektive kanals unika egenskaper och använda dessa för att maximera läsarupplevelsen och –nyttan.

En nyckelfaktor för att klara framtidens utmaningar är att hitta rätt personer och utrusta dem med rätt verktyg.

Så kan man sammanfatta budskapen från många talare på WAN och WEF i Kiew.

Men nu är det dags att lämna konferensen och återvända till den svenska vardagen. Där det mesta handlar om att hitta effektivare sätt att jobba. För företagen måste minska antalet anställda för att ställa om sig till de tider som komma skall.

Jag har svårt att få dessa två sanningar att gå ihop. 

Hur ska det gå att göra allt läckrare tidningar som tillfredsställer de allt kräsnare läsarna med allt färre anställda?

Se på Svenska Dagbladet säger någon då kanske. Där har de lyckats skapa utrymme att göra just detta med hjälp av planerad journalistik. 

Som av en ödets ironi läste jag detaljerna om senaste avgångspaketet på tidningen samtidigt som förre redaktionschefen Martin Jönsson på scenen i Kiev berättade om hur framgångsrik just den planerade journalistiken varit. 

Måste journalistiken planeras ännu mer för att ha en chans?

Innan Martin Jönsson pratade The Guardians Jon Henley mycket inspirerande om hur han hittade nya sätt att beskriva den grekiska krisen. Mycket tack vare sociala medier. 

Men 2010 gick koncernen 31,1 miljoner pund i förlust. 2011 med 44,2 miljoner pund.  Får Twitter årets resultat att sluta på plus?

Eamonn Byrne, moderator för debatten om hur att få print att gå plus (även i framtiden), försökte få fart på publiken genom att kasta ut följande brandfackla:

Hur skulle situationen för dagstidningsföretagen varit i dag om de satsat lika mycket pengar och hjärnkraft på att utveckla den tryckta produkten som de gjort på att få fart på allt digitalt de sista tio åren. Skulle vi överhuvudtaget pratat om kris för print då?

Eamonn Byrne poängterade att han inte var motståndare till allt digitalt. Men att satsningarna på respektive kanal borde vara proportionerliga med dess intäkter.

Har han en poäng? Och hur ska kvaliteten på tidningarna höjas samtidigt som allt färre ska göra dem? Kom gärna med din kommentar.

 

Varför svenska mediechefer inte ska klaga

Problem i paradiset. Det är vad vi har i Sverige. Vilket blir tydligt när man konfronteras med andras verklighet.

Det saknas inte utmaningar för vissa tidningsmakare i Afrika. Dessa kan vara verksamma på en marknad som i princip helt saknar intresse från annonsörer. Makthavarna hotar dem med såväl ekonomiska som kroppsliga straff. Tryckpressar och packsalsutrustning måste importeras – till skyhöga priser. Knappt farbara vägar gör distributionen till ett mindre äventyr.

Trevor Ncube, ordförande för Mail & Guardian i Sydafrika skrädde inte orden när han skulle beskriva vardagen för ett antal afrikanska tidningsföretag. Dock inte alla.

Dessutom är 40 procent av den afrikanska befolkningen under 15 år.

– Så vi har en väldigt ung befolkning som inte älskar en tidning – utan sin mobil.

Kontinenten som helhet är redan nu den näst största marknaden för mobila enheter. Och 2015 räknar man med att 85 procent av alla afrikaner ska ha en mobil. 

Ett av inslagen på WAN-Ifra:s kongress i Kiev var en exposé på 60 minuter (var det tänkt i alla fall, moderator Tomas Brunegård hade inte järnkoll på tiden, alternativt hjärta att avbryta talarna) som visade att de bekymmer som svenska tidningsägare och –makare har kan ses i ett annat ljus.  

I Burma finns det tecken på att regimen tänker släppa något på sin kontroll över tidningarna. Det har blivit lättnader när det gäller statens censur. Och privatägd press kan också se dagens ljus inom kort. 

– Det finns hopp, och det är vårt ansvar att finnas där för dem.

Det menade Pichai Chuensuksawadi, chefredaktör på Bangkok Post, som redogjorde för situationen i Asien.

Brist på pressfrihet kan bero på flera faktorer. Det behöver inte bara handla om att ett lands ledning inte vill införa den. 

Den arabiska våren har ännu inte lett till att alla förhoppningar om ökad yttrandefrihet infriats. När de äntligen får har de inte råd. För mycket beror på den ekonomiska turbulens som följt i frihetens fotspår. Vilket lett till att annonsörerna inte köper utrymme – vilket orsakat att tidningarna måste göra nedskärningar.

– Men även om vi inte sett så många förbättringar ännu så kommer de på lång sikt, menade Mohamed K. Alayyan, publisher på United Jordan Press.

Tidigare under kongressens första dag blev det protester när Ukrainas president, Viktor Janukovitj, höll sitt invigningstal. Vid lunchen blev det också ett kort tumult när en person rusade in i sessionssalen med ett handskrivet plakat och ropade något på ryska. Han togs dock snabbt om hand av säkerhetspersonal och fördes bort.

Men det handlar inte bara om vad presidenten tillåter och inte tillåter. I Ukraina kontrollerar fem ägare den absoluta majoriteten av all media. Och de gör det varken av vinstintressen eller för att värna demokratin. Huvudorsaken till varför dessa oligarker är medieägare är att de vill påverka vad som kommer fram och inte. Vilket lämnar väldigt litet utrymme för fri journalistik, påpekade Brian Bonner, chefredaktör för Kiev Post, Ukrainas största tidning när han kommenterade händelserna.

Fast även om svenska medieföretag verkar i en rätt så paradisisk miljö, jämfört med mycket, så går det inte slappna av och tro att vi ska leva i den bästa av alla världar för evigt.