Annons: Mediedagen 2019

Pallar du med Juholts behandling?

Hur mycket av Håkan Juholts fall beror på mediernas agerande? Och hur många tidningschefer skulle få sitta kvar om de bevakades på samma sätt?

Självklart att det viktigt att bevaka Socialdemokraternas största kris under historisk tid! Självklart måste vi granska vad partiledaren säger! Självklart måste vi rapportera om att partiets opinionssiffror sjunker! Självklart måste vi skriva om att partiledarens förtroende är ifrågasatt!

Det var den gängse åsikten bland de journalister jag pratade med i Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen i Stockholm där de väntade på att VU-mötet skulle ta vara över. Vilket jag och säkert alla andra med pressleg instämmer i.

Självklart är det inte vi som avsätter eller tillsätter partiledare! 

Det menade också journalistkollektivet på Sveavägen. Men där är jag av något divergerande åsikt.

Visst. Det är sant att det formellt är andra instanser, partistämmor, valberedningar och verkställande utskott till exempel, som håller i yxan. Men en massiv bevakning där relativt små felsteg leder till uppslag efter uppslag med ifrågasättande artiklar och analyser påverkar de opinionssiffror som är en stor del av det beslutsunderlag partistämmorna, valberedningarna och verkställande utskott lutar sig mot. Att inte erkänna det att är att blunda för en viktig del av sanningen.

Ibland hamnar journalistiken i självsvängning.  Det måste vi våga erkänna. En i sig korrekt bevakning kan tappa sina proportioner och förmedla intryck av större kris/kaos än det faktiska läget berättigar. Vilket gör att trovärdigheten för medierna eroderas.  

Uttalanden kan också tolkas och behandlas mer eller mindre välvilligt.

Att alla politiker inte bevakas och behandlas på samma sätt är tydligt. Ta till exempel Fredrik Reinfeldts groda i en intervju med SVT:s Mats Knutsson. Där hävdad han att Sverige under 2010 och 2011 var det enda land i Europa som hade en ekonomi i balans och överskott. Ett dubbelfel som Svenska Dagbladets faktakoll effektivt bevisade.

I Expressen blev det till en liten notis på samma uppslag som dominerades av någon av Håkan Juholts senaste klavertramp.  Hade det varit Juholt som sjabblat till det (där också) hade rubriken sannolikt haft andra grader. Och det varit en betydligt längre text. Och säkert kompletterats med en lång lista av andra fadäser av s-ledaren.

Visst. Jag vet att moderatledaren inte är ifrågasatt på samma sätt som hans socialdemokratiska motsvarighet. Men Reinfeldt är statsminister så…

Jag har lekt med tanken att använda mig av nya arbetsmetoder. Nämligen att behandla tidningschefer på samma sätt som stora delar av allmänheten kanske upplever att en del journalister behandlar vissa politiker.

Troligen har det inte funnits en vecka i Medievärldens historia när det inte kommit ett samtal från en hög mediechef där han eller hon vill rätta till något han eller hon har sagt.  Det kan handla om allt från att justera nyanser till rena faktamissar från deras sida. 

Tänk om jag skulle vägra att ändra i texten med hänvisning till att de faktiskt måste stå för vad de sagt. 

Tänk om jag skulle sluta försöka förstå vad de menar och förmedla det. Och i stället ägna mig åt att jaga tabbar och misstag. 

Tänk om jag skulle använda den tjocka penseln med den svartaste färgen när jag beskriver dessa misstag.

Tänk om jag skulle kontakta styrelsen för tidningen och fråga om de har förtroende för en chef som inte har bättre koll på detaljerna. 

Tänk om jag skulle fråga läsarna vad de har för syn på en tidning som har en chef som…

Tänk om det skulle ”drabba” en och samma mediechef hela tiden samtidigt som övriga synbarligen slipper stå till svars för liknande misstag.

Hur länge skulle det dröja innan kära kollegorna/konkurrenterna på Journalisten, Dagens Media, Resumé och Medierna börjar fundera i banor som ”kanske den där Marklund snubblat över något för en gångs skull. Kanske bäst vi gör något också. Men vi måste hitta på något eget på honom, hmm…” 

Hur länge skulle det dröja innan mediechefen kände sig mobbad?

Skulle det rent av kunna gå så långt att styrelsen kommer fram till att ”så här kan vi inte ha det längre. Vi måste få arbetsro. Han, eller hon, får gå.”

Det kan blåsa hårt och bli stora vågor i en ankdamm också. 

I den heliga genomskinlighetens namn:

Jag började min journalistiska bana på Oskarshamns-Tidningen. Samtidigt som Håkan Juholt jobbade för konkurrenten. Så vi har säkert pratat med varandra ett antal gånger. Men det var ett 20-tal år sedan. 

I nutid har jag sett honom några gånger i ”min” söderförort som bara ligger en t-banestation från den söderförort där han är kulbo.

Men han verkar inte känna igen mig längre.