Annons: Mediedagen 2019

Så var det då – hur är det nu?

Sommaren 1994 misskötte jag mig grovt. Så till den milda grad att jag fick tillbringa några månader med att göra ut Ulf Nilsons krönikor. (Uppdaterad med kommentar från Per-Anders Broberg)

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men jag har mina aningar. Det kan ha börjat med att jag hade åsikter om nödvändigheten av att göra fyra uppslag på Victoria som hälsade på sin dåvarande Daniel (Collert – inte att förväxla med den nuvarande, Westling).

De pussades lite försiktigt i dörren till hans hem vilken någon påpasslig fotograf tog en massa bilder på som sedan manglades ut över allt för många sidor av Expressen tyckte jag. Högt. Vilket kanske var galet. Eftersom jag var en del av Expressens redaktion då.

En sketen liten vikarie som var van vid från andra tidningar att det gick att prata om saker och även ifrågasätta utan att det hände något annat än det blev en diskussion. Nu blev det ingen diskussion. Men jag åkte med full fart ut i kylan. Åtminstone när det handlar om arbetsuppgifter. För det blev väldigt mycket krönikor efter det. Väldigt mycket Ulf Nilson.

Och som jag minns det, med reservation för att det är en väldig massa vatten som runnit under broarna sedan dess, så var det inte någon som läst dessa – epos – innan de sattes i händerna på mig. För texterna var i regel minst några hundra tecken för långa. Och de ingick inte i en vikaries mandat att stryka i dessa – epos. Då tillkallades en nattchef som suckande satte sig på min stol och undrade över vad världsreporter Nilson presterat den här gången. Alltså hade han inte läst den innan.

Och när sedan Olle Wästberg, tidningens dåvarande ansvarige utgivare, sent på kvällen i stora drag fick veta vad som skulle vara i morgondagens tidning så var det i stora drag. Inte på den detaljnivå där man diskuterade innehållet i vissa krönikor. Vilket man kanske borde ha gjort, för det är ingen större skillnad på Ulf Nilsons åsikter nu och då.

Som jag minns det, alltså.

Därför undrar jag lite hur det gick till när Ulf Nilsons senaste alster hamnade i tidningen. Det är lite för sent på säsongen för att det ska ha varit någon vikarie som skulle lära sig att inte ifrågasätta som gjorde ut den. Men kanske var det inte så många ögon som läste texten innan. Och läser man tf. ansvarige utgivare Per-Anders Brobergs kommentar på Medievärldens frågor så kan i alla fall inte jag se någonstans att han verkligen läst Ulf Nilsons krönika innan den publicerades.

Jag har full förståelse för, och är varm anhängare av, att visst ansvar när det gäller publiceringsfrågor i praktiken delegeras. Men vissa saker måste man som ansvarig utgivare ha koll på. En av dessa är enligt min åsikt krönikor som genom att använda uttryck som ”pursvensk” andas något helt annat än det tidningen säger sig stå för.

Uppdatering: Per-Anders Broberg svarar i ett mejl: vill bara tydliggöra att jag läste Ulf Nilsons krönika före publicering.
Jag läste den, diskuterade den med redaktören och godkände publiceringen i den form den publicerades.