Annons: Mediedagen 2019

En bevakning för Sverige i tiden

Vill kungen slippa bevakningen får han abdikera. Det betyder dock inte att det måste skrivas om allt han gör. Men om landets statschef festar loss på svartklubbar tillsammans med prostituerade är det tjänstefel av medierna att inte ta upp det. Frågan är bara om det räcker med anonyma källor för att publicera.

Kungen har inte rätt till privatliv. På samma sätt som han inte har rätt att tro på vilken gud han vill. Han har inte heller rätt att yttra sig om politiska frågor. Det ligger i rollen och uppdraget som statschef. Att 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan och året om vara representant för Sverige.

Det betyder dock inte att medierna har skyldighet att skriva om allt han och hans familj företar sig. Speciellt inte de längre ner i successionsordningen.

Med det som utgångspunkt är det rätt att publicera ”Den motvillige monarken Carl XVI Gustaf”. Därför är det också rätt att medierna skriver om boken och fortsätter nysta i lösa trådar och/eller hitta egna att dra i.

Den typen av bevakning och uppmärksamhet ingår i uppdraget. Vill han slippa undan det får han kliva av.

Boken består av två delar. Den första behandlar hans barndom, uppväxt och skoltid samt släktens kopplingar till Nazityskland. Kungens morfar var krigsförbrytare och åtalades för brott mot mänskligheten. Samtidigt vittnade flera, däribland nobelpristagaren Max Planck, för honom. Kungens far umgicks med nazistledningen och prenumererade på nazistiska tidningar. Kungens mors läkare var före detta SS-soldat. För att nämna några kopplingar mellan huset Bernadotte och nazismen.

Den andra delen, som väckt mest uppmärksamhet, handlar om kungens festvanor. Alkoholen flödar och flickorna fladdrar förbi. Av hans kvinnliga umgängen efter bröllopet är den enda som nämns vid namn en popstjärna som utpekas som kunglig älskarinna under ungefär ett års tid. 

Kungen har också bland annat festat loss ordentligt på en svartklubb som drevs av före detta boxningsproffset ”Mille” Markovic. Först middag med grabbarna och sedan kom de omtalade ”kaffeflickorna” in. Bubbelbad och ”otvungen samvaro” kan man kalla det. Överklassens dekadens i naken belysning är en annan formulering.

I boken nämns också nattklubbsbesök i USA och Slovakien. Nattklubbar som också fungerar som bordeller antyds det. 

Att Sveriges statschef ägnar sig åt sådant och besöker den typen av inrättningar har allmänheten rätt att få veta. För han ska inte göra sådant eller överhuvudtaget synas där. Sveriges statschef ska stå för den svenska synen på vad som är rätt. Där ingår inte den typen av övningar. 

Också ur en rent säkerhetspolitisk synvinkel är det rätt att publicera det. Vilka krav skulle inte en utpressare kunna ställa om förhandlingsobjektet var någon form av bilddokumentation av kungen som har sex med en prostituerad. Till exempel.    

I sitt efterord skriver också författarna att deras avsikt inte är att moralisera utan belysa kungens agerande ur strikt säkerhetsmässig och konstitutionellt/demokratisk synvinkel. Det är säkert så. Men troligen gör de sig en slant också.

Mycket av boken består av klipp från andra berättelser. Så det mesta är redan mer eller mindre känt. De stora undantagen för mig var den ingående beskrivningen av Kungens morfars kopplingar till det bruna Tyskland och att popstjärnan varit så nära Kungen. (För det verkar ju vara sant eftersom det inte kommit några dementier).

Författarna använder sig också delvis av helt ordagranna citat. Vilket gör läsningen jobbig. Eller är tanken att hänga ut just de intervjuobjekten som nervösa och taffliga töntar?

Ett antal frågetecken dyker dock upp i mitt huvud:

Kommer boken förändra synen på hur offentliga personer ska bevakas? Förskjuter det här synen på vad som är privat och inte? I vilken utsträckning ska medier jaga kommunalrådens älskarinnor? Hur spritdränkta fester får socialchefen vara på? Och får det finnas kriminellt belastade personer i en domares umgänge? Till exempel.

Vad är fakta och vad är skvaller? I vilken mån får man använda sig av anonyma källor? Om en handfull personer var för sig bekräftar kontroversiella uppgifter men inte vill stå för dem med namn är det då ok att publicera? Är det nyhetens karaktär som avgör? Får artiklar med icke avslöjade källor publiceras om de leder till att presidenter avsätts? 

Ett annat problem är allt fokus på boken. (190 000 Googleträffar på ”den motvillige monarken” säger något.) Andra böcker, minst lika angelägna, riskerar att hamna i oförtjänt medieskugga.

Två exempel här är Matti Larsson och Lasse Wierups uppföljare ”Svensk maffia – fortsättningen” (där för övrigt ”Mille” Markovic också figurerar) och Kristina Mattssons reportagebok ”Landet utanför” som handlar om tillvaron långt från Stureplans glitter. Där skriver hon om urbaniseringens konsekvenser och varför vissa orter kommer att dö samtidigt som andra blomstrar – trots att det bara är några mil mellan dem. En historia som jag tycker är värd minst ett par tre uppslag i vilken kvällstidning som helst.