Annons: Mediedagen 2019

Får vi se sexannonser och Muhammedbilder i Ipad?

Enligt uppgifter i DN Kultur i dag är flera tidningsföretag oroade över att Apple förhandsgranskar och ska godkänna alla applikationer för företagets läsplatta. Det kan jag inte förstå.

Är det inte valfritt att göra en app? Vill man inte ställa upp på Apples villkor är det bara att strunta i att göra en så vitt jag förstår.

Dessutom har jag för mig att många av dessa tidningsföretag själva kräver att både få förhandsgranska och ha rätten att vägra publicera annonsmaterial som kommer till dem.

Kanske är den mest adekvata parallellen med en kioskägare. Om han eller hon inte vill sälja en viss tidning är det, mig veterligen, upp till den personen.

Men visst leder Apples inställning till en del intressanta frågeställningar. Eftersom allt som har med porr att göra samt överhuvudtaget andas kritik mot olika religiösa, kulturella eller etniska grupper inte får finnas på Appstore kan man fundera hur det till exempel skulle ha gått med NA:s omskrivna publicering av Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund. Skulle den klippts bort om NA funnits i Ipadversion då?

Hur kommer kvällstidningarna hantera de porrklubbs- och telesexannonser som i dag finns i deras sportbilagor?

Vi har strikta regler för annonserna. Och jämfört med utländsk press – som exempelvis kan ha ”Page 3” i sina appar – anser nog Apple att de svenska tidningarna är förhållandevis strikta, antar jag, menar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson.

Aftonbladets chefredaktörerna Jan Helin har inte svarat.

Vad tycker du? Kommentera gärna!

Något som jag dock inte kan förstå är varför rubriksättare har så svårt att använda ordet censur rätt? Apple kan aldrig utöva Ipad-censur. Däremot kan de vägra att godkänna en app. Vilket är en helt annan sak.

Hans Månson reder ut begreppen om vad som är censur och inte här

DN:s artikel om kritiken mot Apple här:

Tycker du dagens reklam är sexistisk – kolla då det här

Tycker du att dagens reklam är sexistisk? Då har du inte sett de här. 48 bevis på att tesen ”det var bättre förr” är helt felaktig…

Att det var illa det visste jag. Men att det var så här uselt…

På mediesajten owni.eu har man listat 48 annonser från förr som aldrig skulle komma i tryck i dag.

Det är en sanslös blandning av sexism, rasism och aningslöst glorifierande av tobaksrökningen. Men nästan värst är ändå de två småbarnen som slagits in i cellofan.

Vill du se eländet? Klicka här…

Wassberg gör en – Wassberg

– Det vete fan. Kanske kring 30.
Bara en kan svara så på frågan hur länge man bott ihop med sin sambo. På gp.se kan man läsa en intervju med mannen som kan göra den mest slipade utfrågare nervös; Thomas Wassberg.

Enda gången svaren från Åsarnas skidfantom blir lite mångordiga är när det kommer in på vad man ska tänka på vid ett skidköp. Annars är det korthugget. Wassbergskt korthugget.

Som när reportern Eric Hilmersson frågar om han är så tjurig som han brukar beskrivas:
–    Kan vara. Inte alltid.

Denna lilla pärla att fördriva arbetsveckans sista skälvande minuter med (om du kör nio till fem vill säga) hittas här:

Status styr vad man får ut av Twitter

Twitter liknar rätt mycket vilken skolgård som helst. Alfapersoner av bägge könen har sina anhängare. Verbala snöbollskrig och andra varianter på statushöjande åtgärder på max 140 tecken är flitigt förekommande.

Det är fredag eftermiddag. Axel är och pratar om nyttan av social medier på KTH. Då tänkte jag passa på att utgjuta mig om ämnet också. Kanske slår jag in öppna dörrar. Men må så vara i så fall.

Allt som ofta ser och/eller hör jag personer utbrista i lovord över framförallt Twitter:

”Det är så fantastiskt! Alla dataproblem löste sig på två minuter. En egen lägenhet på Söder på tre minuter. Ett nytt jobb på fem minuter. Allt tack vare detta Twitter.

Icke – säger jag.

Säkert är det så att allt ovan inträffat. Men inte är det tack vare Twitter. Utan tack vare att personen i fråga är någon. Att personen har ett nätverk som är stort och/eller strategiskt placerat. Samt att personens position i nätverket upplevs som betydelsefull.

I mycket tycker jag mig känna igen mönstret från min uppväxts skolgårdar. Där fanns det ett antal personer som ”alla” ville hålla sig väl med. Som det var viktigt att bli sedda av. Som gärna fick låna moppen eller ett par spänn.

Jag säger inte att det är oväntat. Eller tycker att dessa som är någon eller något ska skämmas över det. Däremot ska man kalla saker vid dess rätta namn. 

En känd bloggare har betydligt lättare att få hjälp än en som inte har tusen besök per dag. Är man ingen är det inte konstigt att ingen hör en. Så är det bara.

Därmed inte sagt att Twitter är något negativt. Själv följer jag ett antal personer och nyhetskanaler som gör att jag känner mig minst lika uppdaterad när jag gått igenom mitt flöde på bussen till jobbet som jag blivit av morgontidningen på frukostbordet.

Och följa kommentarerna på Twitter när det är val eller någon annan större intressant händelse ger ytterligare en dimension.

Men ska jag byta bostad eller fixa en strulande dator väljer jag andra vägar. Ännu så länge.

Dock önskar jag att det fanns ett filter som kunde sortera bort alla inlägg från personer som berättar att de hela tiden är på väg någonstans, ska träffa den eller den för en sååå trevlig lunch, har så många roliga och spännande projekt på gång eller att de fortfarande håller på att jobba med något extremt viktigt fast klockan är långt efter det som vanligt folk kallar läggdags.

När kommer priskriget på Ipad-versionerna?

DN, DI och Sydsvenskans Ipad-versioner är tre trevliga produkter. Frågan är vad som händer med pappersprodukten om/när de får genomslag. Och om det spelar någon roll?

Ett och ett har blivit, om inte tre så i alla fall mer än två. Tar man en bra papperstidning och adderar en hel del extra som frekventa nyhetsuppdateringar, aktuella tv-inslag och spännande annonslösningar kan det nog bli något som man får läsarna att betala för på sikt. Inte bara på grund av nyhetens behag.

Enligt de 300 djupintervjuer som gjorts av Bonniers under utvecklandet av Ipad-versionerna uppger läsarna att de inte kommer att säga upp prenumerationerna på papperstidningen om/när de börjar läsa på platta. Men om det blir så återstår att se. Utgångspriset för papperstidningen är 2991 kronor i Stockholm och 4148 kronor i Luleå. Väljer man i stället DN+ kostar det 2388 (199 x 12) kronor. För det får man det mesta från tidningen minus möjlighet att fylla i korsordet.

Gjorde man djupintervjuerna med läsare som betalar 4 000 och mer för papperstidningen är det nog få av dessa som behåller den om/när man skaffar sig en Ipad. Speciellt inte eftersom man kanske inte får tidningen utburen på söndagar. Om man inte tillhör gruppen passionerade korsordslösare vill säga.

Sydsvenskan har lagt sig på en något högre nivå prismässigt. Den kostar 250 kronor per månad för icke-prenumeranter. Där har man också en något mer geografiskt samlad prenumerationsstock. Skillnaden mot en pappersprenumeration blir måttliga 140 kronor per år.

DI:s pris är inte klart i dagsläget men kommer att ligga något högre. Men även om man tar 300 per månad ligger det klart under papperspriset. Nu har ju DI en ganska prisokänslig målgrupp, men i alla fall borde det påverka upplagan.

Det tror också DI:s chefredaktör Peter Fellman som menar att läsplattan verkligen kan slå undan benen för papperstidningen på sikt. Men han ställer sig också frågan vad det spelar för roll. För kanalen inte huvudsaken slår han fast. 

Tre olika prisnivåer men också tre olika utgångslägen alltså.

Svenskan tar 185 kronor per månad av ickeprenumeranter för sin läsplattetidning vilket blir 2220 för ett helår. En ickerabatterad prenumeration i Stockholmsområdet kostar 3048 kronor. Av en Luleåbo tar man 4185 kronor och då får man inte tidningen på helgen. Svenskans Ipad-version ska vara identisk med papperstidningen. Alltså inga uppdateringar av nyheterna. Inget live-läge. Inga tv-sändningar. Och ett pris som alltså bara ligger marginellt under DN:s.

Det ska också bli intressant när någon av morgontidningarnas telefonförsäljare ringer nästa gång. Vilket erbjudande kan man få på Ipad-versionen? Kommer det att bli ett rabattkrig där också? Hur långt är man beredd att gå för att få upp den volym som man eftersträvar?

Gunilla Herlitz när en förhoppning om drygt 10 000 prenumeranter om ett år. Det innebär att det dröjer innan läsplattan blir en räckviddskanal att räkna med. Hur länge kommer annonsörerna att tycka det är kul att nå ett så begränsat antal ögonpar, om än de sitter på köpstarka personer som är pigga på att testa nytt?

Något som också ska bli spännande att se är hur många som kommer att välja att läsa Bonniertidningarna på platta respektive vanlig dator. Resultatet kan bli att branschen måste få ”icke-godkänt” i kundkännedom och produktutveckling. För då har man under de omkring 15 år som tidningar i någon omfattning funnits på nätet inte klarat av att ta fram en produkt som läsarna gillar i så hög grad att man vill betala för den.

Det finns inget nätknark!

Postnarkotika. Torgdroger. Finns det? Nix. Men nätknarket florerar ymningt. Nu senast i NSD.

Kanske är det lätt att fixa en fix på nätet. Eller andra narkotikaklassade substanser. Jag vet inte. Jag har aldrig testat. Men om så vore skulle jag aldrig komma på tanken att kalla det nätknark.

Lika lite som jag kallar de böcker jag köpt på olika sajter för nätböcker. Eller CD-skivorna (jo, det händer fortfarande att jag köper CD-skivor) för nätmusik.

Olagliga droger är ett stort problem. Slarvigt språkbruk ett litet. Men troligen lättare att stävja.

Att NSD ska byta vinjett på den här artikelserien är kanske för mycket att hoppas på. Men med lite tur gör ingen om det.

Kan jag tubba dig att läsa det här?

Gamla ord är fina ord. Och ska inte falla i glömska. Åstundar (önskar) du det – läs vidare…

Enkannerligen (i synnerhet) fordom (tidigare) frekventa ord, som nu anses årbräckta (ålderstyngda) puffas för i bloggen Glömda ord.

Dagligen kommer där ett ord som gänget bakom vill uppmuntra användandet av. De uppmanar läsarna att nyttja det under dagen och sedan rapportera det till bloggen. Vilket jag kommer att göra med detta inlägga.

PS, tubba betyder locka, övertala. DS.

Två pratminus – fyra sidor

Två intetsägande pratminus fick Aftonbladets reporter ut ur Silvia. Men det räcker tydligen för att få sidorna 6 till 9. Samt löpet.

Aftonbladets löp i dag:
SILVIA
BRYTER
TYSTNADEN

–    Jag mår bra, säger Silvia till Aftonbladets reporter i ingressen.

Hon säger också i brödtexten:

–    Det här är väldigt intressant.

Men det räcker inte för att göra en artikel. Därför får hon återigen säga:

–    Jag mår bra.

För att understryka hur stort detta statement är föregås citatet av en utgång där det står att hon nu bryter sin tystnad – exklusivt för Aftonbladet.

För att sedan få ihop några hundra tecken till så klipper man några citat från hovets hemsida.

Rubriken är given: SILVIA PRATAR

På nästa uppslag är det en goddag yxskaft intervju där kungen för sjuttiofjärde gången får förklara att han inte läst boken som alla undrar om han har läst. Där tycker också några så kallade experter till om hovets pr-strategi. En av Aftonbladets reportar tycker dessutom till lite så där i allmänhet.

Jag kommer osökt att tänka på talesättet ”koka soppa på en spik”. Fast i det här fallet är det snarare att koka soppa på en nubb.

Men visst finns det minst en god anledning att köpa bladet i dag. Bilagan Levande Historia har hamnat i ryggsäcken för att läsas ordentligt hemmavid. Huvudtidningen har hamnat i pappersinsamlingen. 

Jag undrar hur många som köpt tidningen i dag utifrån vad löpet utlovar. Nästa fråga blir: hur lurade känner de sig? Och sista frågan: hur påverkar det tidningens varumärke?

Mediekritik på högsta metanivå

En falsk nyhetstidning på nätet slår larm om falska nyheter på nätet. Och även den nyheten är troligen falsk…

Ibland är verkligheten inte tillräcklig. Vissa gillar att skruva till det ytterligare ett par snäpp. Gärna då i form av påhittade nyhetssajter på nätet. Internetnyheterna, Ankpressen, Intetnytt och Dagens Svenskbladet är några exempel.

Den sistnämnda larmar nu om att falska nyheter tas för sanning. Bland annat uppges det att vissa på fullt allvar tror att Internetnyheterna skrivit att Jan Guillou ska ingå i Idol-juryn och att Lars Vilks haft en hund som han födde upp på pommes frites. Enbart.

Göran Stollerud, professor i mediekunskap, kommenterar:

– Detta fenomen kan sammanfattas som ett höna-ägg resonemang, är det för att folk är korkade som de tror på dessa nyheter? Eller är det på grund av de korkade nyheterna som folk blir fördummade?

– Vad som är beklämmande i hela den här historien är dock att skulden ofta placeras felaktigt på själva tidningen istället för de imbecilla idioter som läser artiklarna och verkligen tror på att det är sant.

Mycket tyder dock på att även denna nyhet är falsk då den bara står att finna hos Dagens Svenskbladet…