Metros ägare jagas av fogden – och sina uttalanden

Metros ägare Christen Ager-Hanssen har skulder på 17 miljoner kronor till kronofogden. Samt stora problem i sina kontakter med medier.

I måndags berättade Metros ägare Christen Ager-Hanssen för DN att pappersversionen av Metro är till salu. Men det är uppgifter som han nu backar ifrån. Till Journalisten säger han att det inte finns några ambitioner att sälja och att Metro kommer att göra en papperstidning ”i evigheter om jag får bestämma”.

En åsikt som han inte precis framhöll i intervjun med DN där Christen Ager-Hanssen säger: ”själva pappersprodukten blir en mindre och mindre del av vår koncern. Det betyder inte att jag tycker att tidningsprodukten inte skulle vara spännande, men den har ett bäst före-datum.”

En illvillig tolkning av uttalandet i Journalisten kan vara att han bara vill lugna Metro-redaktionen.

• • •

Men en svårtolkad linje om vad han vill med pappers-Metro är inte Christen Ager-Hanssens enda utmaning. Han har också mångmiljonskulder till Kronofogden som nu utreder vilka tillgångar han har. Sammanlagt handlar det om drygt 17 miljoner kronor i obetalda skatter.

– De är inte preskriberade. Med så här stora skulder brukar Skatteverket begära förlängning av preskriptionstiden. Det fick de igenom här, berättar Katja Pernehagen, kronoinspektör på Kronofogdemyndighetens specialverkställighet till Svenska Dagbladet.

Metro ägs formellt av investmentbolaget Custos men Kronofogden tittar på om det finns en så kallad dold äganderätt. Det innebär att såväl Metro som Realtid kan säljas på exekutiv auktion om det krävs för att få in skulden.

Christen Ager-Hanssen har inga planer på att reglera skulden. Han anser att den är mycket gammal, och att den förlängning av preskriptionstiden Skatteverket fått igenom är felaktig.

– De har gjort fel, och jag har inte fått möjlighet att bemöta det, säger han till Svenska Dagbladet.

Karusellen kring Metro verkar alltså fortsätta snurra ett bra tag till. Och om Christen Ager-Hanssen vill framstå som en seriös och genomtänkt medieägare med en tydlig strategi för framtiden har han en del att jobba på. Minst sagt.

 

 

 

 

 

Därför blir det svårt att sälja Metro

Metros ägare Christen Ager-Hanssen vill sälja papperstidningen. Men vem vill köpa? Två aktörer säger nej. 

Turbulensen kring Metro fortsätter. I går berättade Metros ägare Christen Ager-Hanssen för DN att han vill sälja papperstidningen bara tre månader efter att han och Mats Qviberg köpte tidningen.

Får han ett vettigt bud från en vettig aktör blir det affär. Men han vill ha kvar alla digitala kanaler som är kopplade till Metro. Det gör att antalet spekulanter säkert minskar radikalt.

Qviberg och Ager-Hanssen betalade 50 miljoner kronor för hela Metro Nordic. Nu vill de utveckla de digitala russinen och göra sig av med resten av kakan. Så ett vettigt bud behöver inte vara högt. Ägare som inte själva tror på en framtid för den tryckta tidningen har sannolikt inte många argument för att förhandla upp priset, nästan oavsett ingångsbudet. Det kan till och med vara så att ledningen måste betala för bli av med printverksamheten. Där kommer de 50 miljoner kronor som Mats Qviberg skickat in som avskedspresent väl till pass.

Innan Kinnevik sålde Metro till Mats Qviberg och Christen Ager-Hanssen har ett antal aktörer erbjudits att köpa verksamheten. Och av olika anledningar tackat nej. Att dessa nu ska vara sugna på att bara ta över printtidningen måste anses som osannolikt.

Stampens vd Martin Alsander har tidigare varit styrelseordförande för Metro Sverige och varit vd för Metro International. Han säger till Medievärlden att han fortfarande har en stor kärlek till tidningen men att det är fullt fokus på verksamheten på västkusten.

Men med rätt förutsättningar kan Metro möjligen bli en bra affär menar han. Men då krävs sannolikt en ny affärsmodell. Att distribueras gratis i kollektivtrafiken där mobilerna gör att kampen om tiden är hård är kanske inte det bästa inför framtiden. Ett alternativ kan vara att plocka upp gamla planer på en hemdistribuerad helgtidning tror han.

Att Schibsted som ägde 35 procent av Metro mellan 2008 och 2015 ska göra det är inte att räkna med. Där gäller en tydlig digital strategi och möjligheterna till större synnergieffekterna med Svenska Dagbladet och/eller Aftonbladet närmast obefintliga.

Samma gäller Bonnier som dessutom säkert inte har glömt den miljard kronor som plöjdes ner i Stockholm City. Den startade 2002 och lades ned 2011 och gav koncernen ett antal dyrköpta erfarenheter av vad det är att göra gratistidning.

Mittmedias vd Per Bowallius har inte heller några planer på att införliva en tryckt gratistidning i Stockholmsområdet i koncernen.

En möjlig kandidat kan vara Segulah som köpte gratistidningskoncernen Mitt i av Stampen för omkring 450 miljoner kronor 2014 som då gick från att vara en vinstmaskin till en förlustaffär.

Men hittar inte ledningen någon aktör som vill ta över/få printverksamheten lär den inte bli kvar på marknaden speciellt länge till.

Qvibergs hedervärda sorti

Mats Qviberg har klivit av som ägare till Metro. Som avskedspresent skickar han in 50 miljoner kronor för att ”säkerställa att Metro skall kunna fortsätta på sin inslagna bana”.

Mats Qviberg överlåter sitt ägande i Custos och därmed Metro och Realtid för en krona. Dessutom skickar han in 50 miljoner kronor i ett aktieägartillskott. Det meddelade han i en intervju med SvD:s medieanalytiker Malin Ekman på söndagen.

Om detta är hela sanningen och det inte finns några kort i rockärmen hos finansmannen är det ett snyggt avslut på ett mindre skickligt agerande som medieägare. Men det betyder inte att Metros framtid är tryggad. Nu kommer allt ljus att sättas på Christen Ager-Hanssen som kommit lindrigt undan i de senaste veckornas intensiva bevakning av hur gratistidningens ägare agerat.

Han ställde upp för en intervju med högerpopulistiska Nyheter Idag tillsammans med Qviberg trots att Christen Ager-Hanssen av allt att döma visste vad det var för sajt. Något som han i och för sig senare tillbakavisade men det motsägs av vad som sades där: ”Jag har analyserat din sajt och du tänker trafik och där gör du helt rätt. Sen har du gjort lite saker kopplat till SD som kanske var otaktiskt.”

Det var också Christen Ager-Hanssen som skrev debattartikeln i Svenska Dagbladet som var ett frontalangrepp på Malin Ekman och där han kallade tidningens bevakning av Metro och Qviberg för en häxjakt. Att hon i en analys ifrågasatte ledningens rekryteringar menade Christen Ager-Hanssen var kampanjjournalistik. Så ömma tår får en medieägare inte ha om hen ska agera på ett trovärdigt sätt.

Nu har han ansvaret tillsammans med vd Mikael König och chefredaktör Staffan Erfors för att det ska bli arbetsro på Metro sedan Mats Qviberg som lämnat skutan med motiveringen att han inte var beredd på det stora personfokus det skulle bli på honom. Mats Qviberg säger också i avskedsintervjun i Svenska Dagbladet att han ”underskattade (…) komplexiteten i branschen som helt klart står inför ganska omvälvande förändringar inom kommande år”.

Han ger också Malin Ekman några berömmande ord. På frågan om varför han ville att just hon skulle göra den sista intervjun med honom i rollen som medieägare säger Mats Qviberg: ”Dels har du följt affären från början och är duktig. Dessutom känner jag att det var olyckligt att du hamnade i skottgluggen för den frustration som jag kände vid tillfället. Om du hade känt mig personligen så hade du vetat att mitt uttryck ’aphjärna’ är något som jag använder om mig själv i dagliga sammanhang. Återigen är detta ett exempel på ett begrepp som jag använder i talspråk som definitivt inte fungerar i tryck.”

Nu måste Christen Ager-Hanssen visa att han dels förstått vidden av de utmaningar både branschen och hans företag står inför och dels kan hantera normal mediebevakning utan att hemfalla åt koleriska utbrott.

/Transparens: Malin Ekman skriver också för Medievärlden Premium /

 

 

 

Trumpen Qviberg kan kvadda Metros affär

Mertros ägare Mats Qviberg och tidningens styrelseordförande Christen Ager-Hanssen talar ut om Metro i Nyheter Idag. Så till den grad att tidningens chefredaktör Staffan Erfors måste ta avstånd från det som sagts. Intervjun kan också leda till att SL bryter avtalet med Metro.

I intervjun som publicerades i helgen säger Christen Ager-Hanssen bland annat att: ”Du är en framtida samarbetspartner. Vi skulle kunna konvertera din sajt. Du skulle kunna bli Metro 24 om vi tycker att det är en bra bas, som ett exempel.” Han menar också att Chang Frick varit duktig på att driva trafik till sajten: ”Jag har analyserat din sajt och du tänker trafik och där gör du helt rätt. Sen har du gjort lite saker kopplat till SD som kanske var otaktiskt.”

Men i det pressmeddelande Metros ledning skickade ut på lördagen säger Christen Ager-Hanssen att han ”borde ha undersökt närmare vilken typ av sajt Nyheter Idag är innan vi ens ställde upp på intervjun”. Ett uttalande som alltså i alla fall delvis motsägs av det som framkommer i intervjun.

I ett brev till alla anställda i Metro-koncernen säger Christen Ager-Hanssen att inte skulle ställt upp för intervjun om han hade ”gjort sin hemläxa” och att han inte delar ”åsikter med de som står bak nyheteridag.se”.

Mats Qviberg säger i intervjun att den reporter på Metro som 2014 skrev om tiggarnas situation borde sparkas: ”Det där är en typisk stalinist som vi borde bli av med, som skriver en sådan artikel mot bättre vetande.”

Till SVT säger Mats Qviberg att han inte kommer ihåg formuleringen samt att citatet inte är korrekt återgivet. Men Nyheter Idag har lagt ut en bandad version av intervjun som visar att citatet i texten överensstämmer till fullo med vad som verkligen sades.

Intervjun i Nyheter Idag har väckt reaktioner även hos Stockholms landstingspolitiker skriver Aftonbladet På nästa Landstingsstyrelse ska därför frågan om Metro ska få behålla sitt avtal om distribution i tunnelbanan tas upp. Även trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamson (m) menar i en intervju med Svenska Dagbladet att samarbetet med Metro kan ha överlevt sig självt.

Resultatet kan alltså bli att Metro förlorar den tyngsta och viktigaste distributionskanalen tidningen har. Utan den lär räckviddssiffrorna sjunka dramatiskt. Vilket knappast lär attrahera printannonsörerna.

Men Mats Qviberg är inte bara den svenska medieägare som snabbast fått hela fundamentet i sin affär i gungning. Mats Qviberg verkar även ha en svajig inställning till medier och journalister som inte köper hans verklighetsbild. Det visar inte minst Mediernas granskning av attacken mot SvD:s medieanalytiker Malin Ekman som ställt ett antal kritiska frågor om bland annat Metros oberoende gentemot de nya ägarna. (Transparens Malin Ekman skriver även för bland annat Medievärlden Premium) Mats Qvibergs ogenerade (verkar det som i alla fall) lögn till SVT:s reporter där han säger att han dels inte kommer ihåg formuleringen och att citatet inte är korrekt återgivet visar att respekten såväl journalisterna som för deras tittare/läsare är skrämmande låg.

Att makthavare undergräver förtroendet för medier och journalister är en trend som växer sig allt starkare globalt. Att kasta ur sig ”Fake news” är ett lätt sätt att komma undan en knepig fråga eller en vass reporter. Men aldrig tidigare har en svensk medieägare använt metoden mot sina egna anställda – och i förlängningen sin egen affär.

Ska Skånskans ledning få till det?

Nästa år är budgeten i balans. Det har varit budskapet från Skånska Dagbladets ledning i flera år. Men de har fortfarande inte lyckats. Och nu kan pengarna börja vara slut.

Nästa år blir det svarta siffror, nästa år får våra åtgärder effekt. Visst blev det förlust även i år men vi har en plan för hur verksamheten ska gå med vinst igen. Det har varit budskapet från Skånska Dagbladets ledning under flera år i samband med att boksluten presenterats. 2016, 20152014, och här samt 2013

Och lika regelbundet har dessa löften inte visat sig hålla.

Årets förlust blev 39 miljoner kronor sedan tidningsrörelsen gick back med 27 miljoner och avvecklingen av tryckeriet i Hässleholm resulterade i nedskrivningar med 12 miljoner.

Vid utgången av 2015 var det egna kapitalet 41 251 956 kronor. Alltså inte 51 miljoner kronor som styrelseordföranden Håkan Mattsson säger till Medievärlden.

Årets förlust borde därmed innebära att det egna kapitalet snart är slut för koncernen. I princip borde det bara vara aktiekapitalet på drygt 2 miljoner kronor kvar. Men enligt Håkan Mattsson har det egna kapitalet lämnats ”i stort sett orört”. Kan det vara så att ledningen bokfört en seger i tvisten med Malmö stad när det gäller hotellplanerna som gick i stöpet? Skadeståndsanspråken är på 320 miljoner kronor plus ränta. Men går målet åt andra hållet och Malmö stad vinner leder det då till att koncernen av allt att döma har både stora och akuta problem.

Och även om Skånska Dagbladet vinner målet löser inte det de verkliga problemen. En verksamhet som går med förlust år efter år. Och en ledning som inte lyckas vända skutan trots ständiga försäkringar.

Medieföretagen tar inte läsarnas oro på allvar

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Medieföretagen känner inte hur vindarna blåser. Men snart måste de sannolikt byta linje. Verkligheten kommer att tvinga dem.

I veckan kom de nya SOM-siffrorna. De visar att nu är varannan svensk mycket orolig för klimatförändringarna. Nästan lika många, 47 procent, säger att de är mycket oroliga för miljöförstöringen.

I veckan kom också nya siffror om att världen har passerat 410 ppm (parts per million) CO2 i atmosfären. 400 ppm-nivån passerades för första gången 2013 och permanent 2017. Trenden visar inga tecken på avmattning.

Det kan vara så att jag följt med dåligt. Det kanske har varit extrasändningar i Ekot och Expressen kanske har sänt live från Manua-observatoriet på Hawaii där mätningarna görs. Det kan vara så. Men jag tror inte det. Utan som vanligt så får dessa nyheter, i bästa fall, ett begränsat utrymme en bit in i sändningarna eller tidningen.

Det kan inte bero på okunskap. I så fall lider varenda svensk mediechef av grava lässvårigheter. Så är det knappast.

Snarare är det kanske så att de, precis som väldigt många andra, upplever att frågeställningen är för stor och för skrämmande och därför hoppas att någon annan ska ta tag i det. Förståligt men inte förenligt med uppdraget.

På tredje plats i SOM-listan över vad svenskarna är mycket oroliga för är terrorism. En oro som visade sig vara ytterst befogad för några veckor sedan då lastbilsterroristen mejade ner ett antal människor på Drottninggatan. Händelsen fick också ett berättigat utrymme i nyhetsmedierna.

Men tänk om de nya larmsiffrorna om att vi nu passerat 410 ppm fick samma bevakning? Eller att Arktis enligt nya beräkningar kan få isfria somrar redan under 2030-talet som en ny rapport slår fast?

Det finns många exempel på bra miljöjournalistik. Svenska Dagbladet har till exempel både haft en klimatpodd och en digital satsning på hållbarhetsbevakning. Den sistnämnda var dock sponsrat av tre företag och därför blev det ingen fortsättning när dessa klev av. Synd. Tänk om tidningen hållit fast vid sin linje, vilket förtroendekapital som hade byggts upp.

I sommar kommer stora delar av Sverige drabbas av vattenbrist. Det vet vi redan. Och mycket talar för att det är klimatförändringarna som ligger bakom att det i princip saknas en hel årsnederbörd i grundvattenmagasinen.

Kanske kan tomma brunnar och mer eller mindre torrlagda sjöar vara det som får svenska medier att ge miljöfrågor den tyngd och det utrymme som krävs för att få till en förändring. Eller väntar mediecheferna på att 75 procent av befolkningen ska säga att de är mycket oroliga för klimatfrågorna innan de vågar göra något?

 

 

Här går VLT i en farlig fälla

Med en film på nyfödda kultingar vill VLT berätta om hur det ser ut i ett svenskt svinstall i dag. Men inslaget blottar okunskap om vad det egentligen är som visas. Samt ökar risken för klyftorna mellan stad och landsbygd. UPPDATERAD

Transparensen först. Jag är uppväxt på en bondgård och kan därför kanske vara partisk. Men innebär också att jag vet hur verkligheten ser ut.

• • •

I en artikel med rubriken ”Se otäcka videon: Jessica ville larma om djurplågeri – nu får hon själv böta” berättar VLT om en djurrättsaktivist som utan tillstånd tog sin in i ett svinstall och filmade en sugga som nyss fått kultingar. VLT publicerar också en film som visar döda griskultingar.

Vilket är helt sant. Men också helt normalt. En sugga får i dag mellan 10 och 12 kultingar per gång. Ett fåtal av dessa är döda redan när de föds, ett sådant fall finns med på filmen. Ett fåtal svaga individer dör i samband med födseln av den belastning som den innebär, vilket sannolikt är förklaringen till den andra döda kultingen på filmen.

Filmen visar också några kultingar som stapplar omkring darrande. Men det gör de för att de tar sina första steg och för att deras kroppar håller på att ställa om sig från att ha legat inne i suggans mage i omkring 37 graders värme till de gissningsvis drygt 20 grader som det troligen är i stallet. Filmen visar också att det finns en värmelampa vilket dessa smarta djur sannolikt redan känt av och försöker ta sig till.

Det järnrör som syns på filmen är till för att skydda kultingarna. I motsatts till exempelvis Danmark får inte svenska suggor fixeras utan har i alla fall ett visst utrymme att röra sig på. Vilket innebär en viss risk att kultingarna trampas eller kläms ihjäl. Men med järnstången får de ett visst skydd.

I VLT:s text uttalar sig också en etolog som säger att videon ”visade på hållande av djur som gick emot djurskyddslagen men att det ändå har blivit praxis att tillåta sådant på svenska gårdar.” Ett påstående som dels i sig är felaktigt och dels borde kunna bli en fråga för PO då djurhållaren inte får bemöta uttalandet.

Att utan tillstånd gå in i ett svinstall är dock otvivelaktigt ett olaga intrång. Det innebär att dessa personer kan föra in infektioner och bakterier. De kan också stressa djuren med sin blotta närvaro, det gäller inte minst när suggorna precis fått kultingar som vid detta tillfälle.

VLT:s huvudredaktör Daniel Nordström säger till Medievärlden att han tycker att det finns en anledning att publicera videon då den visar hur det ser ut i ett svinstall i dag. Sedan får folk avgöra själva om de tycker den är otäck eller inte. Han konstaterar också att det kan finnas anledningar att följa upp publiceringen.

Jag kan bara hålla med.

UPPDATERING. Någon timme efter denna bloggs publicering lade VLT ut en uppföljande artikel där länsveterinären säger att det inte var varken något onormalt eller något djurplågeri på videon.

Det stora problemet med den här publiceringen, som säkert kunde ha skett på flera andra tidningar också, är dock att den underblåser en känsla som finns hos många som bor på landet. Som inte behöver vara jordbrukare själva men ändå har insikter om hur det är och vad det innebär. En känsla av att medierna inte förstår oss, att medierna inte vet hur vi lever, att medierna är något för storstadsmänniskor. Att medierna inte är till för oss. Och vad det leder till kan alla räkna ut.

Mittmedias dubbla utmaningar

Mittmedia tänker bli större än Facebook lokalt. En nödvändig vision för att överleva. Samtidigt brottas koncernen med interna problem som också måste lösas för överlevnadens skull.

Genom att vara länken mellan händelser och människor ska Mittmedia ersätta Facebook. Lokalt. Det är planen. Exakt när trafiken vuxit sig så stor att det inträffar är inte klart ännu.

Det ska ske genom bli ännu mer relevanta, ner på individnivå. ”Här finns en ouppfylld förväntan på att vi som innehållsleverantör tar ansvar och är transparenta i hur logiken fungerar.” Det skriver Katarina Ellemark ansvarig för digital produktutveckling på koncernnivå på Mittmedias Mediumkanal. Ett steg på vägen är VLT:s test av en flödesbaserad förstasida som ska skapa mer data om användarnas behov och intressen samt hur dessa förändras över tid.

Samtidigt presenterar journalistklubben en arbetsmiljörapport som visar på att det är stora problem med arbetsmiljön i koncernen. Enligt den har 8 av 10 Mittmediajournalister funderat på att söka jobb utanför koncernen senaste året. 65 procent av dessa på grund av arbetsgivaren, Mittmedia. 35 procent på grund av utvecklingen i branschen.

Krisen i branschen och bristen på lediga jobb i södra norrland är med andra ord ledningens smala lycka. Fanns det fler vakanser på den övriga arbetsmarknaden skulle mediekoncernen dräneras på redaktionell personal.

Att det är något som inte fungerar, i alla fall på Gefle Dagblad, märks i en text om problem inom tidningen och koncernen som en frilans skrivit och publicerats hos GD. När ingen på redaktionen förutom chefredaktören vill uttala sig är det ett bevis på att klimatet inte är som det ska.

Skapa grunden för ett ”Mittbook” måste vara ett lustfyllt uppdrag. Att få grotta ner sig i olika parametrar kring användarbeteenden och försöka finna en lösning på hur dessa ska knådas samman och sedan utveckla något som kan svara mot behoven låter som riktigt roliga arbetsuppgifter. Att de får framgång och koncernen blir större än Facebook, ju tidigare desto bättre, är som Katarina Ellemark skriver en överlevnadsfråga.

Koncernen har varit duktig på att hålla uppe betalningsgrad och prenumerationspriser på den tryckta tidningen. Men det har slagit på upplagesiffrorna som minskat betydligt mer än branschgenomsnittet i ett antal år. Utvecklingen för print stavas avveckling för hela branschen på sikt. Men Mittmedia har av allt att döma gått händelserna i förväg. Om den offensiva digitala strategin fungerar var det ett klokt val. Om inte var det mindre klokt.

Mittmedia har varit under press länge. De senaste åren har mellan 450 och 500 tjänster försvunnit. Samtidigt minskar fortfarande intäkterna månad för månad. De digitala innehållsintäkterna ökar, men långt ifrån tillräckligt för att kompensera tappen på övriga områden. Omorganisationer och nya arbetssätt har varit ett måste utifrån det. Men ett pris är att arbetsglädjen sjunker.

Den nya strategiplan som klubbades i början av året slog fast att de fasta kostnaderna för tryck och distribution ska halveras till 2020. Men den journalistiska kraften ska vara intakt enligt Per Bowallius. Då krävs det att de sår som finns i dag tvättas rena och snabbt får möjlighet att läka. Att alla inblandade tillsammans pratar igenom vad som hänt och i görligaste mån säkerställer att det som ligger till grund för dagens infekterade situation inte upprepas.

På Mittmedias intranät skriver han idag: ”Det arbete som vi har gjort och det arbete som pågår, är inte tillräckligt. Vi måste göra mer och vi har planerat att dra igång det lokala arbetet som involverar alla medarbetare när vi har resultatet av vår medarbetarundersökning klart (april). Att SJFs Mittmedia-klubb nu har framfört stark kritik, generellt mot företagets personalpolitik och även mot enskilda chefer, innebär att vi snabbt behöver sätta oss ner med representanter från den klubben och resonera om vad som ligger till grund för kritiken. (…) Jag vet att det kommer att ta tid, och jag är beredd att lägga ner den tiden.”

Det är genom relevant innehåll som Mittmedia försvarar sin plats i läsarnas vardag. Men om inte koncernen ska ta steget fullt ut i förvandlingen till ett lokalt Facebook och låta användarna generera innehållet utan fortfarande ha redaktionell personal som står för kvalitetsstämplad text, bild och livesändningar måste tekniksatsningen gå hand i hand med en satsning på arbetsmiljö och för arbetslust på alla nivåer. Är det lågt i tak och unken atmosfär gynnar det inte kreativiteten och arbetsglädje. Om de som ska stå för innehållet inte känner lust att gå till jobbet kommer inte ”Mittbook” att lyfta.

Dags att skippa skeptikerna

Det är inte farligt att röka cigaretter. Säkerhetsbälten är inte speciellt nödvändiga. Och flytvästar är mest i vägen.

Det är inga argument någon tidning skulle känna sig tvungen att visa upp för att balansera texter om farorna med att röka, åka bil utan att vara fastspänd eller vara på sjön utan flytetyg. Och om någon insändarskribent skulle säga att de har vetenskapliga belägg för dessa teser rycker varje ansvarig redaktör på axlarna åt det.

Men samma insikt gäller inte överallt. När det gäller miljöjournalistiken släpps skeptikerna fram i allt högre utsträckning. Det visar nya siffror som Vi-skogen och Retriver presenterar i dag i rapporten Varmare klimat – iskall nyhet.

2014 fanns det 916 artiklar i svenska printmedier där personer som ifrågasatte klimathotet eller tycker att det är överdrivet fick komma till tals. 2015 var siffran 1 373 stycken och 2016 var antalet 3 098.

Delvis beroende på att Donald Trump tillhör denna skara. Men också för att debattörer som till exempel hävdar att klimathotet är ett påhitt av organisationer som lever på att skrämma upp folk eller att väderrelaterade katastrofer är helt naturliga och inte har något samband med människans agerande.

Det är en naturlig reaktion att tro på auktoriteter. Och flera aktörer i debatten har akademiska titlar som ger sken av trovärdighet. Men även docenter kan ha fel i grunden och deras inlägg platsar därför i papperskorgen. För den debattredaktör som känner att det är läge att läsa på lite innan hen trycker på raderaknappen finns här tre länktips: Nasa, Per Holmbergs klimatskola och Utläppsrätt.se. Dessa personer får för övrigt ofta epitetet ”klimatskeptiker”. Vilket egentligen är missvisande. Mer korrekt är vetenskapsskeptiker. Eller varför inte faktaresistentiker?

En viss tröst kan vara att antalet artiklar som tar upp klimatfrågan ökat i svensk press sedan 2014 då det sammanlagt publicerades 42 163 stycken. 2015, året då det stora klimattoppmötet i Paris hölls och avtalet om att den globala uppvärmningen ska begränsas till ”klart under” två grader skrevs under publicerades det 54 122 artiklar om klimatfrågan. 2016 var antalet något lägre, 52 733 stycken.

Flitigast att skriva om klimatfrågan är för tredje året i rad Svenska Dagbladet. 2016 publicerades där 1 257 artiklar om frågan. Men Dagens Nyheter är bara ett drygt 50-tal artiklar efter.

Förhoppningsvis gör Vi-skogen och Retriver en liknande sammaställning även för 2017. Förhoppningsvis har antalet klimatrelaterade frågor ökat då. Och förhoppningsvis är antalet vetenskapsskeptiker som får utrymme i tidningarna på samma nivå som antalet som talar sig varma för rökning eller bilfärder utan säkerhetsbälte.

Är Svenskan Qvibergs slutmål?

Kinnevik har bjudit ut svenska Metro till ett antal aktörer. Mats Qviberg blev den som nappade. Kommer han att stanna med den här affären?

50 miljoner kronor är en hel del pengar för en verksamhet vars affärsmodell passerat bäst före datum. När Schibsted klev in i Metro 2008 värderades den svenska verksamheten till en miljard kronor. Den norskägda mediekoncernen köpte då 35 procent av aktierna för 350 miljoner kronor. 2014 var samma aktiepost värd 22,75 miljoner kronor när den såldes tillbaka till huvudägarna. Vilket ger ett värde på hela bolaget på drygt 150 miljoner kronor för tre år sedan. Nu återstår alltså bara en tredjedel av det värdet.

Metro hade drygt 1,6 miljoner läsare varje dag när Schibsted blev delägare. I dag är antalet just under miljonen. Då motsvarade varje läsare ett aktievärde på 625 kronor, i dag är summan 52 kronor.

metrorackvidd

De senaste åren har Kinnevik jagat nya ägare till Metro. Och fått tummen ner av samtliga. Vilket säger något om vad de stora branschaktörerna tror om framtiden för den gröna gratistidningen. Läsningen av printprodukter, även gratisdistribuerade, går ner och annonseringen i dessa likaså.

Finns det en digital uppsida som kan försvara prislappen på 50 miljoner?

Segulah trodde på en sådan uppsida när bolaget köpte Mitt-i-tidningarna 2014 för 450 miljoner kronor och förvandlade en stabil vinstmaskin till en förlustaffär. Bland annat genom fokus på att utveckla den digitala affären för gratistidningen. För Mats Qviberg blev prislappen på Metro betydligt lägre. Men digital lönsamhet är lättare att säga än att uppnå.

Sedan i december äger han 25 procent av nyhetssajten Realtid som han betalade 4 miljoner kronor för. Kanske finns det möjlighet till en viss samordning där. Men Mats Qviberg har också pekats ut som möjlig delfinansiär av Stampen. Något han bekräftar för Svenska Dagbladet och inte stänger dörren för att det kan bli aktuellt igen.

Genom att slå samman Metro med Realtid och sannolikt även något annat medieföretag kanske Mats Qviberg räknar med att skapa en digital spelare som når de nivåer som krävs för att hitta lönsamhet.

Om det inte blir Stampen kanske Sydsvenskan som Bonnierledningen länge velat bli av med kan vara ett alternativ? Eller om han lyckas med det Mittmedias tidigare ledning inte klarade av. Att sy ihop en affär med Schibsted och ta över ägandet av Svenska Dagbladet?

Eller finns det andra motiv som driver finansmannen Mats Qviberg?

Kanske vill finansmannen helt enkelt få inflytande över ett antal mediekanaler. Kanske skaver behandlingen han fick i samband med HQ-affären.