Därför lämnar jag Medievärlden

Efter snart 18 år på Pressens Tidning och Medievärlden är det snart dags för mig att byta arbetsplats. 

Redan innan sommaren anade jag hur det skulle bli. Och när höstsäsongen drog igång konstaterade jag att vår verksamhet inte klarar av att dra runt tre heltidslöner på en anständig nivå med nuvarande upplägg. Samt att det av åldersskäl var logiskt att det var jag som skulle se sig om efter en ny arbetsplats. Det då jag nästa år fyller 55 och därmed i rask takt blir allt mer oanställningsbar. När den slutsatsen stod klar inventerade jag jobbmarknaden och fann ett ledigt jobb som lockade mig. Och när rekryteringsprocessen var klar var jobbet mitt.

Det skulle vara att ljuga att säga att det inte kom en klump i halsen när jag tackade ja. Det blir lätt så när man börjar som redigerare och slutar som vd. Även om titeln mest är formalia vittnar den om de senaste årens förändringar och utveckling av Medievärlden. Att tidningen gått från att vara ägda av en intresseorganisation till att drivas av redaktionen med allt vad det innebär. En process som lärt mig mycket. Både om mig själv och om branschens villkor. Jag var inte främmande för dem innan men det är en sak att bevaka en fråga och en annan att ansvara för den.

Att jag nu snart byter arbetsplats innebär att jag inte kommer att ha Axel Andén på andra sidan skrivbordet längre. I över tio år har vi stretat på tillsammans. I varierande roller och med minst lika varierande förutsättningar. Jag kan faktiskt inte säga att det ens varit i närheten av problematiskt någon endaste gång. Tvärtom. Vi har haft samsyn om det mesta och när vi inte haft det har hans argument varit de bästa. Under mina år i branschen har jag stött på ett stort antal människor. Och – detta måste sägas – det finns ingen vars omdöme jag litar så mycket på!

Men vi har också haft ett gäng kompetenta och trevliga tjejer med på resan. Ylva Carlsson som var med från Pressens Tidning, Caroline Thorén, Cecilia Öfverholm, Lisa Bjurwald och sist, men absolut inte minst, Linnéa Khilström. Och om man ändå ska leka Oscarsutdelning måste även Torbjörn von Krogh, Karin Lindell, Pia Estmer och Anders Ahlberg nämnas. Källskyddet förhindrar mig att tacka alla källor och tipsare. Ni vet vilka ni är och hur jag uppskattat era samtal hoppas jag. Samt att ni ringer Axel och Linnea nu! Alla våra skribenter samt alla på TU – ingen nämnd och ingen glömd – ska också ha ett tack för den här tiden.

Att jag ska sluta på Medievärlden innebär att jag sedan i förra veckan inte längre är vd för bolaget. Därför kan jag snyggt glida undan frågan om, och i så fall hur, Medievärlden påverkas av att jag lämnar. Jag äger inte frågan längre, som det heter på managementiska. Viss inblick har jag dock och är därför övertygad om att Medievärlden fortsätter att vara den goda lokaltidning för branschen den är i dag genom att skriva om både stort och smått när det gäller vad som händer på medieföretagen. Medievärlden Premium kommer också att leva vidare och fortsätta att utvecklas. För min absoluta tro är att två stycken som kan ta ut anständiga löner är mer långsiktigt mycket mer hållbart för en verksamhet än tre som jobbar häckarna av sig för summor som inte når den nivån. Kanske kan det också bli utrymme för lite marknadsföring och sälj nu – något som inte varit våran paradgren.

Om tre år fyller Medievärlden/Pressens Tidning 100 år. Jag är övertygad om att tidningen finns kvar då och även lever i högönsklig välmåga. Och hoppas att det blir en jäkla fest för att fira detta jubileum samt att det dimper ner en inbjudan till den i min brevlåda. Trots allt har jag ju varit där under nästan en femtedel av dessa år. 

Men allting har sin tid. I oktober börjar jag som webbredaktör på Lantbrukets Affärstidning, ATL. En produkt som i flera detaljer liknar Medievärlden. Det är två riktigt traditionsrika affärstidningar (ATL grundades 1884 och Pressens Tidning 1920) som bevakar två branscher som står inför stora utmaningar – och möjligheter. Ett uppdrag jag går in i med stor ödmjukhet. 

Dels för att jag vet hur arbetsmarknaden ser ut och hur många kompetenta personer som i dag letar nytt jobb. Ett ämne jag varit inne på tidigare

Dels för att jag startar i ett kunskapsmässigt underläge. Jag har en viss tidigare erfarenhet av ämnen knutna till den gröna näringen vilket gjort mig till den som kunnat mest om jord- och skogsbruk på i princip samtliga redaktioner jag jobbat på. Men nu kommer jag till en där jag kan minst om dessa frågor. I alla fall från början.

Betalalliansen kan bli början på något större

Fyra mediehus blir säkert fler. Plus-nätverket har alla möjligheter att växa – både i titlar och möjligheter.

Hallpressen, Sörmlands Media, VK Media och Mittmedia bevakar det mesta från Robertsfors i norr till Markaryd i söder. Och gissningsvis är inte den genomsnittlige Markarydsbon så intresserad av vad som händer i inkörsporten till Ostriket. Eller en vanlig Robertsforsbo hur det går för truckfabriken i Markaryd.

Men för den Allehandaläsande Ö-viksbon däremot är mycket av VK:s material säkert intressant och vice versa. Precis som Eskilstunabor kan vara intresserade av mycket inlåst material i LT, VLT eller NA.

Och när Stampen fått ut sin Premiummodell är det ingen högoddsare om de ansluter sig till nätverket. Då finns det säkert fler Hallpressläsare i närheten av HP/HN-land som känner att de får extra valuta för prenumerationspengen.

Kliver även Gota, Norran, NWT och HD/Sydsvenskan på tåget är alla större lokala mediekoncerner på. Den enda koncern som i nuläget kan få det knepigt att ansluta sig är NTM som använder sig av en frekvensmodell med argumentet att den är bättre på att skapa konvertering.

Det skulle rent prismässigt vara möjligt att få med DN och SvD också som också tar Spotifypriset 99 kronor i månaden för sina digitala baserbjudanden. Men frågan är om de vill skänka bort alla möjligheter att få nya betalande läsare i landet. En annan fråga är hur det går med DN:s försök att samsälja digitalt innehåll med ett antal lokaltidningar.

Det nya nätverket är ett steg bort från revirtänkandet. Dessutom ger det möjligheter att skapa nya vertikaler. Sport, resor, mat eller kultur till exempel. Men om dessa inte bara ska vara till för att locka nya kunder krävs att företagen hittar en fördelningsnyckel av intäkterna.

Samarbetet ger också en möjlighet att vässa arbetet med betalt innehåll. Om koncernerna delar med sig av erfarenheter ger det nya kunskaper. Och möjligheten att erbjuda läsarna allt de är intresserade av på andra sajter också en möjlighet att öka, eller i alla fall bibehålla, anslutningstakten av betalande kunder. Vilket är ett måste om den digitala innehållsaffären ska bli den viktigaste intäktskällan i framtiden.

 

DN öppnar dörren till brittiska valet

Den begåvade ettan och Katrine Marçals briljanta porträtt av både The Daily Mail och dess chefredaktör Paul Dacre är två anledningar att rosa Dagens Nyheter i dag.

En ordlek i bästa brittiska tabloidklass gör att alla DN-läsare inser att det händer något av vikt på de brittiska öarna i dag. Tidningen har satsat rejält på att berätta om dagens val i Storbritannien och matchar det utmärkt på första sidan.

Och för alla som är det minsta intresserade av medier är Katrine Marçal välskrivna text om The Daily Mail och dess chefredaktör Paul Dacre, som styr sin tidning med järnhand och tillmälen som skulle fått varenda journalistklubb i Sverige att utlösa krismöten och arbetsnedläggelse, dagens måsteläsning.

Metros ägare jagas av fogden – och sina uttalanden

Metros ägare Christen Ager-Hanssen har skulder på 17 miljoner kronor till kronofogden. Samt stora problem i sina kontakter med medier.

I måndags berättade Metros ägare Christen Ager-Hanssen för DN att pappersversionen av Metro är till salu. Men det är uppgifter som han nu backar ifrån. Till Journalisten säger han att det inte finns några ambitioner att sälja och att Metro kommer att göra en papperstidning ”i evigheter om jag får bestämma”.

En åsikt som han inte precis framhöll i intervjun med DN där Christen Ager-Hanssen säger: ”själva pappersprodukten blir en mindre och mindre del av vår koncern. Det betyder inte att jag tycker att tidningsprodukten inte skulle vara spännande, men den har ett bäst före-datum.”

En illvillig tolkning av uttalandet i Journalisten kan vara att han bara vill lugna Metro-redaktionen.

• • •

Men en svårtolkad linje om vad han vill med pappers-Metro är inte Christen Ager-Hanssens enda utmaning. Han har också mångmiljonskulder till Kronofogden som nu utreder vilka tillgångar han har. Sammanlagt handlar det om drygt 17 miljoner kronor i obetalda skatter.

– De är inte preskriberade. Med så här stora skulder brukar Skatteverket begära förlängning av preskriptionstiden. Det fick de igenom här, berättar Katja Pernehagen, kronoinspektör på Kronofogdemyndighetens specialverkställighet till Svenska Dagbladet.

Metro ägs formellt av investmentbolaget Custos men Kronofogden tittar på om det finns en så kallad dold äganderätt. Det innebär att såväl Metro som Realtid kan säljas på exekutiv auktion om det krävs för att få in skulden.

Christen Ager-Hanssen har inga planer på att reglera skulden. Han anser att den är mycket gammal, och att den förlängning av preskriptionstiden Skatteverket fått igenom är felaktig.

– De har gjort fel, och jag har inte fått möjlighet att bemöta det, säger han till Svenska Dagbladet.

Karusellen kring Metro verkar alltså fortsätta snurra ett bra tag till. Och om Christen Ager-Hanssen vill framstå som en seriös och genomtänkt medieägare med en tydlig strategi för framtiden har han en del att jobba på. Minst sagt.

 

 

 

 

 

Därför blir det svårt att sälja Metro

Metros ägare Christen Ager-Hanssen vill sälja papperstidningen. Men vem vill köpa? Två aktörer säger nej. 

Turbulensen kring Metro fortsätter. I går berättade Metros ägare Christen Ager-Hanssen för DN att han vill sälja papperstidningen bara tre månader efter att han och Mats Qviberg köpte tidningen.

Får han ett vettigt bud från en vettig aktör blir det affär. Men han vill ha kvar alla digitala kanaler som är kopplade till Metro. Det gör att antalet spekulanter säkert minskar radikalt.

Qviberg och Ager-Hanssen betalade 50 miljoner kronor för hela Metro Nordic. Nu vill de utveckla de digitala russinen och göra sig av med resten av kakan. Så ett vettigt bud behöver inte vara högt. Ägare som inte själva tror på en framtid för den tryckta tidningen har sannolikt inte många argument för att förhandla upp priset, nästan oavsett ingångsbudet. Det kan till och med vara så att ledningen måste betala för bli av med printverksamheten. Där kommer de 50 miljoner kronor som Mats Qviberg skickat in som avskedspresent väl till pass.

Innan Kinnevik sålde Metro till Mats Qviberg och Christen Ager-Hanssen har ett antal aktörer erbjudits att köpa verksamheten. Och av olika anledningar tackat nej. Att dessa nu ska vara sugna på att bara ta över printtidningen måste anses som osannolikt.

Stampens vd Martin Alsander har tidigare varit styrelseordförande för Metro Sverige och varit vd för Metro International. Han säger till Medievärlden att han fortfarande har en stor kärlek till tidningen men att det är fullt fokus på verksamheten på västkusten.

Men med rätt förutsättningar kan Metro möjligen bli en bra affär menar han. Men då krävs sannolikt en ny affärsmodell. Att distribueras gratis i kollektivtrafiken där mobilerna gör att kampen om tiden är hård är kanske inte det bästa inför framtiden. Ett alternativ kan vara att plocka upp gamla planer på en hemdistribuerad helgtidning tror han.

Att Schibsted som ägde 35 procent av Metro mellan 2008 och 2015 ska göra det är inte att räkna med. Där gäller en tydlig digital strategi och möjligheterna till större synnergieffekterna med Svenska Dagbladet och/eller Aftonbladet närmast obefintliga.

Samma gäller Bonnier som dessutom säkert inte har glömt den miljard kronor som plöjdes ner i Stockholm City. Den startade 2002 och lades ned 2011 och gav koncernen ett antal dyrköpta erfarenheter av vad det är att göra gratistidning.

Mittmedias vd Per Bowallius har inte heller några planer på att införliva en tryckt gratistidning i Stockholmsområdet i koncernen.

En möjlig kandidat kan vara Segulah som köpte gratistidningskoncernen Mitt i av Stampen för omkring 450 miljoner kronor 2014 som då gick från att vara en vinstmaskin till en förlustaffär.

Men hittar inte ledningen någon aktör som vill ta över/få printverksamheten lär den inte bli kvar på marknaden speciellt länge till.

Qvibergs hedervärda sorti

Mats Qviberg har klivit av som ägare till Metro. Som avskedspresent skickar han in 50 miljoner kronor för att ”säkerställa att Metro skall kunna fortsätta på sin inslagna bana”.

Mats Qviberg överlåter sitt ägande i Custos och därmed Metro och Realtid för en krona. Dessutom skickar han in 50 miljoner kronor i ett aktieägartillskott. Det meddelade han i en intervju med SvD:s medieanalytiker Malin Ekman på söndagen.

Om detta är hela sanningen och det inte finns några kort i rockärmen hos finansmannen är det ett snyggt avslut på ett mindre skickligt agerande som medieägare. Men det betyder inte att Metros framtid är tryggad. Nu kommer allt ljus att sättas på Christen Ager-Hanssen som kommit lindrigt undan i de senaste veckornas intensiva bevakning av hur gratistidningens ägare agerat.

Han ställde upp för en intervju med högerpopulistiska Nyheter Idag tillsammans med Qviberg trots att Christen Ager-Hanssen av allt att döma visste vad det var för sajt. Något som han i och för sig senare tillbakavisade men det motsägs av vad som sades där: ”Jag har analyserat din sajt och du tänker trafik och där gör du helt rätt. Sen har du gjort lite saker kopplat till SD som kanske var otaktiskt.”

Det var också Christen Ager-Hanssen som skrev debattartikeln i Svenska Dagbladet som var ett frontalangrepp på Malin Ekman och där han kallade tidningens bevakning av Metro och Qviberg för en häxjakt. Att hon i en analys ifrågasatte ledningens rekryteringar menade Christen Ager-Hanssen var kampanjjournalistik. Så ömma tår får en medieägare inte ha om hen ska agera på ett trovärdigt sätt.

Nu har han ansvaret tillsammans med vd Mikael König och chefredaktör Staffan Erfors för att det ska bli arbetsro på Metro sedan Mats Qviberg som lämnat skutan med motiveringen att han inte var beredd på det stora personfokus det skulle bli på honom. Mats Qviberg säger också i avskedsintervjun i Svenska Dagbladet att han ”underskattade (…) komplexiteten i branschen som helt klart står inför ganska omvälvande förändringar inom kommande år”.

Han ger också Malin Ekman några berömmande ord. På frågan om varför han ville att just hon skulle göra den sista intervjun med honom i rollen som medieägare säger Mats Qviberg: ”Dels har du följt affären från början och är duktig. Dessutom känner jag att det var olyckligt att du hamnade i skottgluggen för den frustration som jag kände vid tillfället. Om du hade känt mig personligen så hade du vetat att mitt uttryck ’aphjärna’ är något som jag använder om mig själv i dagliga sammanhang. Återigen är detta ett exempel på ett begrepp som jag använder i talspråk som definitivt inte fungerar i tryck.”

Nu måste Christen Ager-Hanssen visa att han dels förstått vidden av de utmaningar både branschen och hans företag står inför och dels kan hantera normal mediebevakning utan att hemfalla åt koleriska utbrott.

/Transparens: Malin Ekman skriver också för Medievärlden Premium /

 

 

 

Trumpen Qviberg kan kvadda Metros affär

Mertros ägare Mats Qviberg och tidningens styrelseordförande Christen Ager-Hanssen talar ut om Metro i Nyheter Idag. Så till den grad att tidningens chefredaktör Staffan Erfors måste ta avstånd från det som sagts. Intervjun kan också leda till att SL bryter avtalet med Metro.

I intervjun som publicerades i helgen säger Christen Ager-Hanssen bland annat att: ”Du är en framtida samarbetspartner. Vi skulle kunna konvertera din sajt. Du skulle kunna bli Metro 24 om vi tycker att det är en bra bas, som ett exempel.” Han menar också att Chang Frick varit duktig på att driva trafik till sajten: ”Jag har analyserat din sajt och du tänker trafik och där gör du helt rätt. Sen har du gjort lite saker kopplat till SD som kanske var otaktiskt.”

Men i det pressmeddelande Metros ledning skickade ut på lördagen säger Christen Ager-Hanssen att han ”borde ha undersökt närmare vilken typ av sajt Nyheter Idag är innan vi ens ställde upp på intervjun”. Ett uttalande som alltså i alla fall delvis motsägs av det som framkommer i intervjun.

I ett brev till alla anställda i Metro-koncernen säger Christen Ager-Hanssen att inte skulle ställt upp för intervjun om han hade ”gjort sin hemläxa” och att han inte delar ”åsikter med de som står bak nyheteridag.se”.

Mats Qviberg säger i intervjun att den reporter på Metro som 2014 skrev om tiggarnas situation borde sparkas: ”Det där är en typisk stalinist som vi borde bli av med, som skriver en sådan artikel mot bättre vetande.”

Till SVT säger Mats Qviberg att han inte kommer ihåg formuleringen samt att citatet inte är korrekt återgivet. Men Nyheter Idag har lagt ut en bandad version av intervjun som visar att citatet i texten överensstämmer till fullo med vad som verkligen sades.

Intervjun i Nyheter Idag har väckt reaktioner även hos Stockholms landstingspolitiker skriver Aftonbladet På nästa Landstingsstyrelse ska därför frågan om Metro ska få behålla sitt avtal om distribution i tunnelbanan tas upp. Även trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamson (m) menar i en intervju med Svenska Dagbladet att samarbetet med Metro kan ha överlevt sig självt.

Resultatet kan alltså bli att Metro förlorar den tyngsta och viktigaste distributionskanalen tidningen har. Utan den lär räckviddssiffrorna sjunka dramatiskt. Vilket knappast lär attrahera printannonsörerna.

Men Mats Qviberg är inte bara den svenska medieägare som snabbast fått hela fundamentet i sin affär i gungning. Mats Qviberg verkar även ha en svajig inställning till medier och journalister som inte köper hans verklighetsbild. Det visar inte minst Mediernas granskning av attacken mot SvD:s medieanalytiker Malin Ekman som ställt ett antal kritiska frågor om bland annat Metros oberoende gentemot de nya ägarna. (Transparens Malin Ekman skriver även för bland annat Medievärlden Premium) Mats Qvibergs ogenerade (verkar det som i alla fall) lögn till SVT:s reporter där han säger att han dels inte kommer ihåg formuleringen och att citatet inte är korrekt återgivet visar att respekten såväl journalisterna som för deras tittare/läsare är skrämmande låg.

Att makthavare undergräver förtroendet för medier och journalister är en trend som växer sig allt starkare globalt. Att kasta ur sig ”Fake news” är ett lätt sätt att komma undan en knepig fråga eller en vass reporter. Men aldrig tidigare har en svensk medieägare använt metoden mot sina egna anställda – och i förlängningen sin egen affär.

Ska Skånskans ledning få till det?

Nästa år är budgeten i balans. Det har varit budskapet från Skånska Dagbladets ledning i flera år. Men de har fortfarande inte lyckats. Och nu kan pengarna börja vara slut.

Nästa år blir det svarta siffror, nästa år får våra åtgärder effekt. Visst blev det förlust även i år men vi har en plan för hur verksamheten ska gå med vinst igen. Det har varit budskapet från Skånska Dagbladets ledning under flera år i samband med att boksluten presenterats. 2016, 20152014, och här samt 2013

Och lika regelbundet har dessa löften inte visat sig hålla.

Årets förlust blev 39 miljoner kronor sedan tidningsrörelsen gick back med 27 miljoner och avvecklingen av tryckeriet i Hässleholm resulterade i nedskrivningar med 12 miljoner.

Vid utgången av 2015 var det egna kapitalet 41 251 956 kronor. Alltså inte 51 miljoner kronor som styrelseordföranden Håkan Mattsson säger till Medievärlden.

Årets förlust borde därmed innebära att det egna kapitalet snart är slut för koncernen. I princip borde det bara vara aktiekapitalet på drygt 2 miljoner kronor kvar. Men enligt Håkan Mattsson har det egna kapitalet lämnats ”i stort sett orört”. Kan det vara så att ledningen bokfört en seger i tvisten med Malmö stad när det gäller hotellplanerna som gick i stöpet? Skadeståndsanspråken är på 320 miljoner kronor plus ränta. Men går målet åt andra hållet och Malmö stad vinner leder det då till att koncernen av allt att döma har både stora och akuta problem.

Och även om Skånska Dagbladet vinner målet löser inte det de verkliga problemen. En verksamhet som går med förlust år efter år. Och en ledning som inte lyckas vända skutan trots ständiga försäkringar.

Medieföretagen tar inte läsarnas oro på allvar

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Medieföretagen känner inte hur vindarna blåser. Men snart måste de sannolikt byta linje. Verkligheten kommer att tvinga dem.

I veckan kom de nya SOM-siffrorna. De visar att nu är varannan svensk mycket orolig för klimatförändringarna. Nästan lika många, 47 procent, säger att de är mycket oroliga för miljöförstöringen.

I veckan kom också nya siffror om att världen har passerat 410 ppm (parts per million) CO2 i atmosfären. 400 ppm-nivån passerades för första gången 2013 och permanent 2017. Trenden visar inga tecken på avmattning.

Det kan vara så att jag följt med dåligt. Det kanske har varit extrasändningar i Ekot och Expressen kanske har sänt live från Manua-observatoriet på Hawaii där mätningarna görs. Det kan vara så. Men jag tror inte det. Utan som vanligt så får dessa nyheter, i bästa fall, ett begränsat utrymme en bit in i sändningarna eller tidningen.

Det kan inte bero på okunskap. I så fall lider varenda svensk mediechef av grava lässvårigheter. Så är det knappast.

Snarare är det kanske så att de, precis som väldigt många andra, upplever att frågeställningen är för stor och för skrämmande och därför hoppas att någon annan ska ta tag i det. Förståligt men inte förenligt med uppdraget.

På tredje plats i SOM-listan över vad svenskarna är mycket oroliga för är terrorism. En oro som visade sig vara ytterst befogad för några veckor sedan då lastbilsterroristen mejade ner ett antal människor på Drottninggatan. Händelsen fick också ett berättigat utrymme i nyhetsmedierna.

Men tänk om de nya larmsiffrorna om att vi nu passerat 410 ppm fick samma bevakning? Eller att Arktis enligt nya beräkningar kan få isfria somrar redan under 2030-talet som en ny rapport slår fast?

Det finns många exempel på bra miljöjournalistik. Svenska Dagbladet har till exempel både haft en klimatpodd och en digital satsning på hållbarhetsbevakning. Den sistnämnda var dock sponsrat av tre företag och därför blev det ingen fortsättning när dessa klev av. Synd. Tänk om tidningen hållit fast vid sin linje, vilket förtroendekapital som hade byggts upp.

I sommar kommer stora delar av Sverige drabbas av vattenbrist. Det vet vi redan. Och mycket talar för att det är klimatförändringarna som ligger bakom att det i princip saknas en hel årsnederbörd i grundvattenmagasinen.

Kanske kan tomma brunnar och mer eller mindre torrlagda sjöar vara det som får svenska medier att ge miljöfrågor den tyngd och det utrymme som krävs för att få till en förändring. Eller väntar mediecheferna på att 75 procent av befolkningen ska säga att de är mycket oroliga för klimatfrågorna innan de vågar göra något?

 

 

Här går VLT i en farlig fälla

Med en film på nyfödda kultingar vill VLT berätta om hur det ser ut i ett svenskt svinstall i dag. Men inslaget blottar okunskap om vad det egentligen är som visas. Samt ökar risken för klyftorna mellan stad och landsbygd. UPPDATERAD

Transparensen först. Jag är uppväxt på en bondgård och kan därför kanske vara partisk. Men innebär också att jag vet hur verkligheten ser ut.

• • •

I en artikel med rubriken ”Se otäcka videon: Jessica ville larma om djurplågeri – nu får hon själv böta” berättar VLT om en djurrättsaktivist som utan tillstånd tog sin in i ett svinstall och filmade en sugga som nyss fått kultingar. VLT publicerar också en film som visar döda griskultingar.

Vilket är helt sant. Men också helt normalt. En sugga får i dag mellan 10 och 12 kultingar per gång. Ett fåtal av dessa är döda redan när de föds, ett sådant fall finns med på filmen. Ett fåtal svaga individer dör i samband med födseln av den belastning som den innebär, vilket sannolikt är förklaringen till den andra döda kultingen på filmen.

Filmen visar också några kultingar som stapplar omkring darrande. Men det gör de för att de tar sina första steg och för att deras kroppar håller på att ställa om sig från att ha legat inne i suggans mage i omkring 37 graders värme till de gissningsvis drygt 20 grader som det troligen är i stallet. Filmen visar också att det finns en värmelampa vilket dessa smarta djur sannolikt redan känt av och försöker ta sig till.

Det järnrör som syns på filmen är till för att skydda kultingarna. I motsatts till exempelvis Danmark får inte svenska suggor fixeras utan har i alla fall ett visst utrymme att röra sig på. Vilket innebär en viss risk att kultingarna trampas eller kläms ihjäl. Men med järnstången får de ett visst skydd.

I VLT:s text uttalar sig också en etolog som säger att videon ”visade på hållande av djur som gick emot djurskyddslagen men att det ändå har blivit praxis att tillåta sådant på svenska gårdar.” Ett påstående som dels i sig är felaktigt och dels borde kunna bli en fråga för PO då djurhållaren inte får bemöta uttalandet.

Att utan tillstånd gå in i ett svinstall är dock otvivelaktigt ett olaga intrång. Det innebär att dessa personer kan föra in infektioner och bakterier. De kan också stressa djuren med sin blotta närvaro, det gäller inte minst när suggorna precis fått kultingar som vid detta tillfälle.

VLT:s huvudredaktör Daniel Nordström säger till Medievärlden att han tycker att det finns en anledning att publicera videon då den visar hur det ser ut i ett svinstall i dag. Sedan får folk avgöra själva om de tycker den är otäck eller inte. Han konstaterar också att det kan finnas anledningar att följa upp publiceringen.

Jag kan bara hålla med.

UPPDATERING. Någon timme efter denna bloggs publicering lade VLT ut en uppföljande artikel där länsveterinären säger att det inte var varken något onormalt eller något djurplågeri på videon.

Det stora problemet med den här publiceringen, som säkert kunde ha skett på flera andra tidningar också, är dock att den underblåser en känsla som finns hos många som bor på landet. Som inte behöver vara jordbrukare själva men ändå har insikter om hur det är och vad det innebär. En känsla av att medierna inte förstår oss, att medierna inte vet hur vi lever, att medierna är något för storstadsmänniskor. Att medierna inte är till för oss. Och vad det leder till kan alla räkna ut.