Dags att skippa skeptikerna

Det är inte farligt att röka cigaretter. Säkerhetsbälten är inte speciellt nödvändiga. Och flytvästar är mest i vägen.

Det är inga argument någon tidning skulle känna sig tvungen att visa upp för att balansera texter om farorna med att röka, åka bil utan att vara fastspänd eller vara på sjön utan flytetyg. Och om någon insändarskribent skulle säga att de har vetenskapliga belägg för dessa teser rycker varje ansvarig redaktör på axlarna åt det.

Men samma insikt gäller inte överallt. När det gäller miljöjournalistiken släpps skeptikerna fram i allt högre utsträckning. Det visar nya siffror som Vi-skogen och Retriver presenterar i dag i rapporten Varmare klimat – iskall nyhet.

2014 fanns det 916 artiklar i svenska printmedier där personer som ifrågasatte klimathotet eller tycker att det är överdrivet fick komma till tals. 2015 var siffran 1 373 stycken och 2016 var antalet 3 098.

Delvis beroende på att Donald Trump tillhör denna skara. Men också för att debattörer som till exempel hävdar att klimathotet är ett påhitt av organisationer som lever på att skrämma upp folk eller att väderrelaterade katastrofer är helt naturliga och inte har något samband med människans agerande.

Det är en naturlig reaktion att tro på auktoriteter. Och flera aktörer i debatten har akademiska titlar som ger sken av trovärdighet. Men även docenter kan ha fel i grunden och deras inlägg platsar därför i papperskorgen. För den debattredaktör som känner att det är läge att läsa på lite innan hen trycker på raderaknappen finns här tre länktips: Nasa, Per Holmbergs klimatskola och Utläppsrätt.se. Dessa personer får för övrigt ofta epitetet ”klimatskeptiker”. Vilket egentligen är missvisande. Mer korrekt är vetenskapsskeptiker. Eller varför inte faktaresistentiker?

En viss tröst kan vara att antalet artiklar som tar upp klimatfrågan ökat i svensk press sedan 2014 då det sammanlagt publicerades 42 163 stycken. 2015, året då det stora klimattoppmötet i Paris hölls och avtalet om att den globala uppvärmningen ska begränsas till ”klart under” två grader skrevs under publicerades det 54 122 artiklar om klimatfrågan. 2016 var antalet något lägre, 52 733 stycken.

Flitigast att skriva om klimatfrågan är för tredje året i rad Svenska Dagbladet. 2016 publicerades där 1 257 artiklar om frågan. Men Dagens Nyheter är bara ett drygt 50-tal artiklar efter.

Förhoppningsvis gör Vi-skogen och Retriver en liknande sammaställning även för 2017. Förhoppningsvis har antalet klimatrelaterade frågor ökat då. Och förhoppningsvis är antalet vetenskapsskeptiker som får utrymme i tidningarna på samma nivå som antalet som talar sig varma för rökning eller bilfärder utan säkerhetsbälte.

Är Svenskan Qvibergs slutmål?

Kinnevik har bjudit ut svenska Metro till ett antal aktörer. Mats Qviberg blev den som nappade. Kommer han att stanna med den här affären?

50 miljoner kronor är en hel del pengar för en verksamhet vars affärsmodell passerat bäst före datum. När Schibsted klev in i Metro 2008 värderades den svenska verksamheten till en miljard kronor. Den norskägda mediekoncernen köpte då 35 procent av aktierna för 350 miljoner kronor. 2014 var samma aktiepost värd 22,75 miljoner kronor när den såldes tillbaka till huvudägarna. Vilket ger ett värde på hela bolaget på drygt 150 miljoner kronor för tre år sedan. Nu återstår alltså bara en tredjedel av det värdet.

Metro hade drygt 1,6 miljoner läsare varje dag när Schibsted blev delägare. I dag är antalet just under miljonen. Då motsvarade varje läsare ett aktievärde på 625 kronor, i dag är summan 52 kronor.

metrorackvidd

De senaste åren har Kinnevik jagat nya ägare till Metro. Och fått tummen ner av samtliga. Vilket säger något om vad de stora branschaktörerna tror om framtiden för den gröna gratistidningen. Läsningen av printprodukter, även gratisdistribuerade, går ner och annonseringen i dessa likaså.

Finns det en digital uppsida som kan försvara prislappen på 50 miljoner?

Segulah trodde på en sådan uppsida när bolaget köpte Mitt-i-tidningarna 2014 för 450 miljoner kronor och förvandlade en stabil vinstmaskin till en förlustaffär. Bland annat genom fokus på att utveckla den digitala affären för gratistidningen. För Mats Qviberg blev prislappen på Metro betydligt lägre. Men digital lönsamhet är lättare att säga än att uppnå.

Sedan i december äger han 25 procent av nyhetssajten Realtid som han betalade 4 miljoner kronor för. Kanske finns det möjlighet till en viss samordning där. Men Mats Qviberg har också pekats ut som möjlig delfinansiär av Stampen. Något han bekräftar för Svenska Dagbladet och inte stänger dörren för att det kan bli aktuellt igen.

Genom att slå samman Metro med Realtid och sannolikt även något annat medieföretag kanske Mats Qviberg räknar med att skapa en digital spelare som når de nivåer som krävs för att hitta lönsamhet.

Om det inte blir Stampen kanske Sydsvenskan som Bonnierledningen länge velat bli av med kan vara ett alternativ? Eller om han lyckas med det Mittmedias tidigare ledning inte klarade av. Att sy ihop en affär med Schibsted och ta över ägandet av Svenska Dagbladet?

Eller finns det andra motiv som driver finansmannen Mats Qviberg?

Kanske vill finansmannen helt enkelt få inflytande över ett antal mediekanaler. Kanske skaver behandlingen han fick i samband med HQ-affären.

Utgivarna och SJF – starta blixtkampanj för Wares Kahn

Fortfarande går det att stoppa utvisningen av journalisten Wares Kahn – som om han skickas till Kabul löper stor risk att dödas. En massiv kampanj från TU och SJF skulle kunna övertyga myndigheterna att ompröva hans fall.

Natten till Lucia stoppades Wares Kahn utvisning i absolut sista stund. Han slapp kliva på planet som skulle till Kabul. Där väntade talibanerna. Och en säker död trodde han själv.

– En snabb googling bort finns alla mina artiklar och filmer, blir jag inte dödad av talibanerna så blir jag det av politiker jag granskat, berättade Wares Kahn för Martin Schibbye innan han, som han trodde, skulle sättas på flyget till Afghanistan.

Wares Kahn kom till Sverige 2007. För ett par år sedan återvände han till Afghanistan men fängslades och skulle stenas till döds. Men han lyckades fly tillbaks till Sverige från landet som, efter Syrien, är det farligaste i världen för journalister. Under 2016 dödades minst 13 stycken där.

SJF gjorde ett uttalande före jul där förbundet vädjade till Migrationsverket och Migrationsdomstolen att Wares Khan inte skulle bli nummer 14.

Men det behövs sannolikt mer för att få myndigheterna att tänka om. Även om Migrationsverket konstaterat att säkerhetsläget i Afghanistan försämrats samt att journalister är speciellt utsatta finns det inte några nya omständigheter som talar för en omprövning av Wares Khan fall. Menar Migrationsverket. Trots att talibanernas dödshot kom efter utvisningsbeslutet.

Nu har Utgivarna och SJF ett gyllene tillfälle att visa musklerna. Fortfarande finns Wares Khan kvar i Sverige. En blixtkampanj från Sveriges tyngsta publicister som tillsammans med Journalistförbundet kräver att Wares Khan får stanna i Sverige kan påverka myndigheterna i Sverige att inte skicka iväg honom. En bred kampanj kan också sätta så mycket strålkastarljus på fallet att Afghanistan inte släpper in honom i landet.

 

 

 

 

 

Det behövs en Gad eller Uddén i Antarktis

arktis2017 kommer att bli ett ödesår på många plan. För att berättiga sin existens måste medieföretagen ta större ansvar för helheten. Samt skicka någon som Magda Gad till Arktis, typ.

Digitala intäkter i all ära. Men utan relevant innehåll blir det varken analoga eller digitala stålar. Bara en publik som vänder medieföretagen ryggen. Vilket kommer bli ödesdigert framgent då läsarintäkterna, främst de digitala, kommer att bli basen när det gäller att finansiera verksamheterna.

Situationen i samhället blir allt mer tillspetsad. Då fungerar det inte att medierna blir allt mer avtrubbade. För att vinna läsarnas uppmärksamhet – och förtroende – gäller det att sticka ut, och göra det på rätt sätt. På ett hållbart sätt. Genom att göra journalistik på det som engagerar.

Under 2017 kommer miljöfrågorna att få allt mer fokus. Den negativa utvecklingen från 2016 kommer att fortsätta. Nya globala värmerekord kommer att slås. Polarisarna fortsätter krympa. Metangas som legat bunden i den frusna tundran kommer att fortsätta strömma ut i takt med att permafrosten släpper. Grundvattnet kommer att sina allt tidigare i många brunnar i takt med att regnmolnen tar andra vägar och solen gassar allt intensivare.

Processer fortsätter med minst samma kraft och riktning i årtionden även om utsläppen av växthusgaser av någon orsak skulle sjunka till noll i dag. Ändå har politikerna inte tagit frågorna på fullt allvar. Något som dock allt fler vanliga människor börjat göra. Därför är det dags att medieföretagen också vaknar om de inte vill förlora sin relevans.

Det handlar då inte bara om att göra genomarbetad nyhetsjournalistik i ämnet. För det görs det redan. Ett strålande exempel är Sveriges Radios miljömagasin. Varje mediehus kommer att ha en variant på Klotet. Eller borde ha i alla fall. Men i regel utövas miljöjournalistik i begränsad omfattning inte sällan i samband med att de stora miljöavtalen ska skrivas under. Under 2017 kommer, förhoppningsvis, medieföretagen inse att det är lika fel att inte jobba kontinuerligt med miljöbevakning som att inte ha korrespondenter i konflikthärdar. För frågorna är av minst samma dignitet, även om alla inte förstått det ännu.

Det kommer snart vara lika självklart att ha en engagerad reporter som Magda Gad som rapporterar från Arktis smältande isvidder. En Cecilia Uddén som bevakar när hetta och torka lamslår delar av Europa. En Andreas Cervenka som beskriver när storkapitalet inser att företagen faktiskt tjänar mest på att åtgärda miljöproblemen innan de blivit ohanterliga. En Niklas Orrenius som kryper in under skinnet på en kolkraftsverksdirektör som med öppna ögon pumpar ut ohemula mängder växthusgaser i atmosfären.

Vad som också kommer att krävas är att medieföretagen tar ställning. Och tar konsekvenserna fullt ut av de t. Till exempel kan:

  • Ledarsidorna kampanja för hållbar tillväxt (ett begrepp som borde vara en självklarhet – motsatsen, ohållbar tillväxt är i praktiken en definition på cancer).
  • Säljavdelningen neka att ta in reklam som gäller allt för miljöförstörande verksamheter. Låter kanske verklighetsfrämmande men flera medieföretag nekar redan i dag i deras ögon allt för samhällsförstörande verksamheter utrymme. Även om det då i regel handlar om till exempel porr eller extremistiska politiska partier.
  • Distributionsavdelningen inleda en utfasning av alla fossildrivna fordon. Kan sannolikt bli aktuellt i en relativ närtid ändå. I till exempel Norge och Tyskland blir det lag på att bara utsläppsfria fordon får säljas från 2025 respektive 2030. Starka krafter jobbar nu för att ett liknande beslut ska tas på EU-nivå.
  • Redaktionerna införa miljösektioner som prioriteras lika högt som till exempel näringslivsbevakningen. Där engagerade reportrar får utrymme och insatta krönikörer får ta ställning för de förändringar som krävs för ett någotsånär drägligt liv för mänskligheten efter nästa sekelskifte.

Ogenomförbara åtgärder? På hur många redaktioner står det fortfarande askkoppar på skrivborden? Det var inte så många år sedan det var normalt att röka och randa samtidigt.

Orealistiska hot? Motbevisa mig gärna! Om du inte kan det föreslår jag att du börjar agera.

 

Stora rubriker inte alltid kvitto på bra journalistik

En krognota är inte alltid lika med en nyhet. Kvittojournalistik utan proportioner och relevans kan orsaka ogrundat politikerförakt.

All journalistik som hjälper till att finansiera det Magda Gad gör i Irak är bra. Hennes dagbok från striderna i och om Mosul är bland det vidrigaste, men också viktigaste som något svensk medieföretag publicerat i år. Alla sätt att finansiera den på rätt sida om att ta pengar ur kollekthåvar är bra.

Men det hindrar inte mig från att fundera lite över den kvittorapportering som förekommit sista tiden. Det förefaller mig lätt hänt att den kan gå överstyr och därmed tappa proportionerna.

Visst handlar det om skattepengar. Men det skadar inte att ta ett steg tillbaka och fundera om det verkligen är en skandal att alla anställda i en statlig verksamhet bjuds på en, säger en, årlig fest med tillhörande dryckesförtäring efter att ha haft en dagskonferens. Det är inte porrklubbsbesök. Det är inte en hemlig tillställning för en maktelit där sprit flödar och ränker smids. Det är personalvård.

Visst lever vi i ansvarsutkrävandets gyllene tidsålder. Men det krävs inte mycket fantasi för att se framför sig ett julbordsknäck (ha ha) där vinkeln är den omvända. ”Varför vägrar du dina anställda ett julbord? Bolaget gick ju med drygt en miljard i vinst?”

När medieföretagen rapporterar om oegentligheter av mer eller mindre stora proportioner borde de därför först kolla med det egna företaget för att få en bild av hur stora summor det handlar om per anställd. Om medieföretagets julfest, inklusive dryck och eventuell övrig underhållning gick på ett belopp som per person är någonstans i närheten av den festnota som redaktionen är i färd att göra såväl live-tv som löp på kanske man ska ta sig en funderare. Visst är en offentlig verksamhet en sak och en privat verksamhet en annan. Men personalvård är ändå alltid personalvård.

Sedan vore det också kanske på sin plats att någon gång redovisa alla granskningar som det inte blev någonting av. Igen, bara för att få proportionerna. Om det är en djupdykning av hundra i kvittohögarna eller om det är precis varje som resulterar i nyheter säger också något om hur den offentliga sektorns representanter hanterar de medel de är satta att förvalta.

Visst ska makthavarnas göranden och låtanden granskas. Och visst ska oegentligheter lyftas fram. Men företeelser måste också sättas i perspektiv för att få rätt proportioner för att inte ge upphov till ogrundat politikerförakt. Som i sin tur leder till ytterligare demokratiförakt och därmed ännu mer framgångar för olika populistiska tongångar.

Vilket är lika illa som om det inte längre går att finansiera Magda Gads rapportering. Eller för den del, den dagliga gnetbevakningen av olika offentliga institutioner och myndigheter som de svenska medieföretagen fortfarande gör.

 

Framtiden är här – igen

En av årets höjdpunkter för alla framtidsspanare har precis släppts. Schibsted Future Report innehåller många godsaker. Men också en nypa välbehövlig sälta från en matskribent.

Det är lätt att ryckas med av den framtids- och teknikoptimism som präglar Schibsteds årliga och i sedvanlig ordning mycket genomarbetade framtidsspaning. Årets Future Report som är den tredje i ordningen är uppdelad i tre spår; people, future och business och innehåller många intressanta kapitel. Samt inte minst ett antal sidor med prydligt och trevligt presenterade siffror och fakta. Som här och här:

featurereport

Ett avsnitt som många säkert kommer att sluka är Ingvild Næss tankar om privatliv kontra affärsverksamhet. Hon har titeln Schibsted Media Group Privacy Officer och skriver om hur det blir allt viktigare att vara transparent och öppen mot läsarna ju mer datadriven affärsverksamheten blir.

Listan över vad de senaste snackisarna verkligen handlar om och betyder lär också bli välläst. The Buzz kommer sannolikt att göra ett stort antal beslutsfattare lite mer uppdaterade om vilka trender som snart påverkar vilka beslut de måste ta. Och inte.

Hela rapporten genomsyras av teknikoptimism och utvecklingstilltro. Människorna på bild är unga, uppkopplade och urbaniserade. Det känns som om alla kommer att ha VR-hjälm på huvudet och 3D-printer på skrivbordet inom ett kvartal eller två. Nästan hela rapporten i alla fall. Mats-Eric Nilsson, före detta redaktionschef på Svenska Dagbladet och numera chefredaktör för magasinet Hunger, har skrivit om hur stora företag blivit för stora för sitt eget bästa.

Det är inte svårt att läsa det som ett (milt) ifrågasättande av Schibsteds egna verksamhet.

Det är svårt att läsa det utan att fundera över hur mediejättens högsta chefer reagerar på budskapet att storleken riskerar att bli en black om foten i framtiden.

Insnöad etta inget att driva med

I skuggan av alla förstasidor där presidentvalet i USA dominerar har DN Stockholm gjort en snitsig etta om dagens stora samtalsämne i huvudstaden – snön.

snoetta40 centimeter oplogad blötsnö gjorde att jag snabbt konstaterade i morse att det fick bli en frukost utan papperstidning. Varken plogbil eller tidningsbud hade tagit sig in på min gata.

Ett öde som delades med ett stort antal andra prenumeranter. Vilket gjorde att vi missade den begåvade layouten på Stockholmsdelens förstasida om det snöfall som gjorde att alla invanda rutiner för många om hur och när man skulle ta sig till jobbet förvandlades till ett chanstagande.

Är detta en parodi eller inte?

 

Ibland är jag osäker på vad det är jag läser. Är det ett snygghack, är det en parodi, eller är det ett otvetydigt bevis på att jag inte förstår elementär nyhetsvärdering?

Visst är det inte minst kvällstidningarnas uppdrag att blanda högt och lågt, men sedan när är det en nyhet att ett pizzabud inte kommer? Tja, kanske sedan i lördags. Då publicerade i alla fall Aftonbladet en artikelom en kille i Göteborg som inte fick sin pizza. Nu var det inte vilken pizza som helst utan en tröstpizza för att hans katt spytt och hans skor gått sönder. Kanske är det den samlade oturen som gör att detta får ett nyhetsvärde. Jag vet inte.

Kanske finns det en vacker demokratisk tanke från Aftonbladet i botten. Alla ska ha sina 15 minuter i rampljuset, därför får reportrarna ringa slumpmässigt utvald person och fråga om det hänt något, eller som i detta fall, inte hänt något.

Det kan också vara någon som hackat sig in på sajten och publicerat denna text där. Kan det hända SD-politiker att någon/några tar sig in och planterat oönskat material där kan det säkert hända Aftonbladet också.

Att det är en parodi skulle kunna vara ett alternativ. Men adressen ser ok ut och alla länkar går till rätt sidor vilket inte brukar vara fallet då.

En annan möjlighet är att detta verkligen är en verklig nyhet och att jag inte fattar någonting längre. Det sistnämnda är något mina barn varit inne på ett tag. Kanske har de rätt i alla fall…

En ödesfråga att lyfta fram

BLOGG Posten gör åter igen tummen ner för samdistribution av post och tidningar. Det kan alltså bli dags för politikerna att peka med hela handen.

För två år sedan testades i liten skala samdistribution i Värmland. Drygt 300 hushåll fick tidningar och post tidigt på morgonen. Men eftersom det inte går att ringa på hos folk i ottan för att be dem kvittera ut paket och andra värdeförsändelser blev det nödvändigt att köra en extra vända senare på dagen. Och därmed försvann all lönsamhet.

I våras var det dags igen. Ett större försök i Skellefteå. Där var det över 4 600 hushåll som berördes. Och bortsett från att vissa VK- och SvD-prenumeranter blev sura för att de fick sina morgontidningar en dag senare var det i princip bara glada miner. På skellefteåborna vill säga. Eftersom PostNord även här var tvungen att köra en extra vända med alla varor som köpts på nätet går det inte att få ekonomi på distributionsformen. Speciellt inte som den ska ske nattetid menar PostNord och öppnar därmed för att om tidningsprenumeranterna får sin tidning till elvakaffet i stället för till frukosten så skulle det kunna vara görligt ur ekonomisk synvinkel.

Att gå någon annan väg, som att till exempel bara köra ut paket tre dagar i veckan i stället för fem är inte tänkbart menar Posten. Då skulle alla e-handlare bli upprörda.

Vad de är rädda för är att dessa nätbutiker ska vända sig till andra distributörer. Och eftersom paket är den enda försändelseform som ökar samtidigt som till exempel volymen vanlig post minskar med närmare tio procent per år är det förståligt.

Men de borde också vara oroliga för att medieföretagen väljer andra bolag för distributionen. Till exempel har NTM och Tidningsbärarna samarbetsavtal med som enligt uppgift fungerar mycket väl. Dessutom leder den typen av avtal till att incitamenten att göra något åt printtidningens frekvens minskar rejält. För om buden ändå ska ut innebär varje prenumerationskrona ett tillskott.

Sedan borde det finnas en oro om att politikerna vill ha ett ord med i laget också. Om bara några månader ska Medieutredningen lägga fram sitt slutbetänkande. Fram tills nu har det kanske funnits en bild där, då det kommit signaler att projektet i Skellefteå gått bra, av att samdistributionsfrågan är på väg att lösas. Men när nu Posten åter slår bakut kanske utredningen gör ett omtag på den punkten.

För frågan om hur det ska gå med samdistributionen är en viktig pusselbit när tidningarna räknar på hur länge och hur långt de ska köra ut tidningar. Alla sätt som får ner utdelningskostnaderna förlänger printproduktens livslängd. Inte minst i glesbygden, där mobilnätet inte innehåller speciellt många G, är det fortfarande många som inte ser sajter och e-tidningar som ett alternativ när det gäller nyhetskonsumtion.

Om det går att sänka distributionskostnaderna med tio procent innebär det säkert för flera medieföretag lika mycket, om inte mer, som de effekter lägre digitalmoms eller slopande av reklamskatten skulle göra.

Läs mer om PostNords utvärdering av samdistributionsförsöket i Skellefeå på Medievärlden Premium:

Stampens problem långt ifrån över

BLOGG Att få Skatteverket att acceptera en förlust på 375 miljoner kronor var förhållandevis enkelt. Det svåra blir att övertyga nya finansiärer att det finns en framtid för Stampen.

Stampens goodwillvärden har sjunkit de senaste fem åren, dels på grund av några större nedskrivningar men också efter bland annat Promediaförsäljningen. 2011 var värdet 3 152 miljoner kronor. I 2015 års bokslut var summan nere på 1 533 miljoner kronor. Men det är fortfarande ett väldigt högt värde som borde minskas rejält då det bygger på uteblivna samordningsvinster från dyra affärer genomförda av tidigare ledning.

Goodwillvärdet är knappt nio gånger så stort som Stampens egna kapital på 171 miljoner kronor enligt 2015 års bokslut. Men över elva gånger så stort som koncernens egna kapital sista mars då det hade sjunkit till 135 miljoner kronor enligt den balansräkning som lämnades in till tingsrätten i samband med rekonstruktionsansökan.

Eventuella nya externa finansiärer måste alltså vara beredda att hantera den bokföringsbomb det höga goodwillvärdet medför. Men huvuduppgiften måste ändå vara att se till att koncernen har råd att skapa en långsiktigt hållbar verksamhet. Vilket innebär att skala ner antalet anställda till en nivå som intäkterna på lång sikt klarar av att bära. Hur stora dessa ingrepp kommer att bli vet ingen i dagsläget, men operationen ska utföras på en patient som i bästa fall kan sägas precis har läkt ihop sedan senaste gången kniven var framme.

Utan nytt externt kapital är det svårt att se att Stampen kommer att få någon rätsida på verksamheten. De externa finansiärerna behövs av flera orsaker. Men frågan är om pengarna är den viktigaste. Det handlar också om att:

• Föra in självförtroende i organisationen. De som satsar kapital i en verksamhet visar också att de tror på den. Det behövs nog externa röster som säger det till medarbetarna i Stampens alla bolag.

• Föra in kompetens i den högsta ledningen. Att Stampen sitter i den rävsax bolaget gör visar att det behövs förstärkningar där. Sannolikheten att Peter Hjörne får sitta kvar på ordförandestolen för eventuella nya finansiärer är nog minimal.

• Peka ut en väg för framtiden. Eventuella externa finansiärer går nog inte in i Stampen utan en tydlig vision om hur verksamheten ska bedrivas på ganska snar sikt.

Återstår då att hitta någon eller några med tillräckligt kapital som känner för att gå in i en printberoende verksamhet i en tid när kommunikation, marknadsföring och nyhetsförmedling allt mer bygger på en digital dito.

Samt att se hur övriga medieföretag med finansiella problem reagerar. Om Stampen nu slipper en skatteskuld på 375 miljoner kronor, varför kan inte vår skuld också avskrivas?