Bonniers modell passade inte för Susanne

Vi har nyligen bevittnat en föreställning man inte ofta ser i den svenska tidningsvärlden: en chefredaktör har blivit öppet avskedad.

Nu händer det förstås ganska ofta att chefredaktörer ombeds att packa ihop, men det är inte så vanligt att sanningen kommer ut oborstad.

Det normala är att den som ska flyttas på antingen tar emot en summa pengar av sin före detta arbetsgivare för att säga att den vill ägna mer tid åt nya spännande utmaningar. Eller med svansen mellan benen tar plats i någon av de bortre korridorer där utvecklingsarbete pågår.

När Susanne Ljung strax före jul fick sparken från Damernas Värld sa hon till Resumé att hennes förlagsdirektör Jonas Eriksson ”måste fått hål i huvudet eller nåt”.

”Det är en olycklig kombination av ungdomlighet, oerfarenhet och prestige som lett till denna situation” förklarade hon.

Susanne Ljung hade blivit erbjuden att skissa på en ny tidning som skulle komma ut i september, men tackat nej. Hon ville inte till de bortre korridorerna, hon ville göra Damernas Värld, eller DV som man säger i Bonniervärlden.

Den 33-årige Jonas Eriksson motiverade sitt beslut med att ingen chefredaktör bör sitta på samma stol i mer än fyra år. Därefter bröt en sällan skådad hyllningskör ut – på Resumés hemsida lovordades Susanne Ljung för att hon gjort Damernas Värld ”läsbar”, medan Jonas Bonnier inte ansågs vara mer värd än ett hästhuvud i julklapp.

I och med att Vi föräldrars chefredaktör Mona Johansson i mitten av januari  utsågs till Susanne Ljungs efterträdare stod det klart att Jonas Eriksson och Bonniers Tidskrifter AB önskade sig en ”varmare och bredare” version av DV.

En och en halv månad senare är Susanne Ljung fortfarande chefredaktör på Damernas Värld. Hon håller på att avsluta aprilnumret, säger adjö till medarbetare och plockar ihop sina papper.

– Det är som att vara lyckligt gift och vänta barn, och så kommer någon och säger att du måste skaffa en ny man, säger hon om att få sparken.

– Jag tycker att det är otroligt trist, speciellt på det sättet som det gjordes. Och det är oerhört sorgligt att man inte ser potentialen i DV som den är, utan vill kavla ut den till en folklighetspannkaka. Det är tråkigt för alla våra läsare.

Hon berättar att Jonas Eriksson sökt upp henne strax före Lucia för att  han hade “något kul att berätta”.

– Han lät oerhört entusiastisk. Du ska göra en svensk In Style, sa han. Jag sa att det har jag hört förut, och jag säger nu som då nej. Jag tror inte på den idén i Sverige, och jag är inte intresserad av konceptet.

Så främmande var henne tanken att hon skulle tvingas avgå som chefredaktör att hon inte förstod vad Jonas Eriksson egentligen ville ha sagt. Susanne Ljung erbjöd sig att projektera den nya tidningen parallellt med chefredaktörskapet under 2001.

Hon stod just i färd med att lansera Damernas Världs nya namn DV och bokförlaget DV Bok, som under våren skulle ge ut Susanne Ljungs guide till det goda Grekland och DV-skribenten Bella Lindes Stora datingboken.

Sedan Jonas Eriksson lagt ner DV Bok tog Ljung och Linde sina böcker till Sigge Sigfridson på Ordupplaget, som omedelbart bestämde sig för att ge ut dem.

– När Jonas Eriksson kom till mig hade vi en oerhört offensiv vår framför oss. Vi skulle just börja arbeta med Forsman & Bodenfors, vi hade en bra marknadsplan för 2001, och ett nytt bokförlag som gör böcker från  scratch. Det skulle bli en pingpongeffekt mellan böckerna och tidningen och det var min idé. Jag var superpeppad på DV och tänkte att nu tar vi dem! Att jag skulle sluta nu kom som en fullständig chock.

– Jag tänkte mig inte att jag skulle vara kvar här i resten av mitt liv, men det var så generalusel timing. Han missbedömde nog hur engagerad jag var i DV.

Susanne Ljung och jag träffas i ett mötesrum på Damernas Värld. Ovanför oss hänger gamla löpsedlar, sådana som man brukar spara på väggen och komplettera med små lappar som säger hur stor upplaga varje nummer haft. Sedan kan man roa sig med att fundera om det är omslagets färger, flickan på bilden eller rubrikerna som gjort att tidningen sålt bra eller dåligt.

Den avgående chefredaktören sitter för ögonblicket tyst medan jag för mig själv försöker gissa vilka omslag som sålt bäst. Därefter sammanfattar hon hela situationen på sitt typiska, drastiska sätt:

– Allt är egentligen Jonas Bonniers fel. Han har hittat den där killen i Litauen, och gjort honom till chef.

Jonas Eriksson är alldeles färsk i tidningsvärlden. Innan han blev förlagsdirektör hade han under två års tid varit VD för en nationell TV-station i Litauen. Dessförinnan var han chef för TV4s 16 lokal-TV-stationer.

Susanne Ljung, som snart fyller 40 år, har däremot skrivit ett kapitel modern tidningshistoria. Tillsammans med Kristina Adolfsson var hon den (åtminstone så långt vi minns) första kvinnliga musikskribenten som profilerade sig genom att vara personlig.

På den tiden jag arbetade med nöjeskulturskribenterna Andres Lokko, Jan Gradvall, Kjell Häglund och den unga gymnasisten Linda Norrman (sedermera Skugge) minns jag att vi tyckte att Susanne och Kristina hörde till det äldre gardet, generationen före oss. Precis som Mats Olsson bröt de mark genom att ta populärkultur på allvar.

Susanne Ljung föddes i Bromma. Hennes mamma var 17 år och pappan 18 när hon föddes, och eftersom hennes mormor fick barn samtidigt bodde Susanne med sin pappa, farmor och farfar. Mormor och mamma bodde i Mälarhöjden.

Så småningom flyttade den unga familjen till Fruängen i södra Stockholm. Pappa arbetar med tungtransporter, mamma är före detta kontorist, och de är fortfarande gifta.

– Det var min mamma och pappa som tyckte att jag skulle bli journalist. Jag skrev så bra i skolan, skrev dagbok och berättelser.

19 år gammal skrev Susanne och en kompis en artikel om skräpkultur som de skickade till musiktidningen Schlager och fick publicerad.

– Att man kunde ha som yrke att sitta med en skrivmaskin och travar av böcker var nästan för bra för att vara sant. Jag tänkte this is it – inga fasta tider, och så fick jag ju se mitt namn i trycksvärta.

Sedan ringde Expressen, och erbjöd Susanne att skriva popsidor medan Mats Olsson var korrespondent i USA. Därefter följde 16 års frilansverksamhet för bland andra Veckorevyn, P3, Sveriges Television, Intrig, Café och Slitz innan Amelia Adamo ringde och frågade om hon ville bli chefredaktör för Damernas Värld.

Under de fyra år som Susanne varit på DV har hon haft lika många chefer: Janne Lindell, Jesper Kärrbrink, Jonas Bonnier och Jonas Eriksson.

Hade du fått några indikationer på att dina chefer inte var nöjda med ditt sätt att göra tidningen?

– Absolut inte. Inte en enda. Det här med att den plötsligt skulle vara bredare, folkligare, gladare, det hade jag inte hört alls. Jag hade själv börjat vidta åtgärder eftersom vi tappat i upplaga. Men det var TS-siffrorna som hade gått ner, inte vinsten. Och DV är ju verkligen inte den enda tidningen här i huset som har tappat i upplaga det senaste året. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det var ett huvudlöst beslut.

– Den enda motiveringen jag har fått av Jonas Eriksson är att det är hans beslut. Så säger Jonas Bonnier också, att det är Erikssons beslut.

– De beskrev det som ett fotbollslag, man bollar runt i laget. Det gör inget om den chefredaktör som kommer efter dig är sämre än du.

Jonas Eriksson känner inte igen den formuleringen. Han säger att det inte handlar om att han är missnöjd med Susanne Ljungs sätt att göra DV, utan att han ville att någon skulle titta på tidningen med nya fräscha ögon.

När jag frågar Susanne Ljung om vilka krav hon tycker att en chefredaktör kan ställa på sin förlagschef svarar hon att han eller hon ska kommunicera vilka visioner förlaget har med tidningen och vartåt man strävar.

– Att man ska tjäna pengar har inte undgått någon, men det måste ju finnas något mer.

– Sedan är det ju bra om man har kunskap och insikt om den verksamhet man är satt för att driva och leda, tillägger Susanne Ljung.

– Här på Bonniers skickas man på kurser i ekonomi och ledarskap, men det är aldrig någon som talar om det publicistiska. Alla letar efter en svunnen tid med höga upplagor. Den tiden är förbi, nu måste man hitta andra sätt att tjäna pengar. Man måste förädla varumärket och ha en flexibilitet i tankarna. Inte bara ge ut massa nya ängsliga tidningar som Guru och Smart.

Vem har du fått stöd av på Bonniers?

– Jag tycker inte att jag har fått så mycket stöd. Om jag har vänt mig till någon så är det Amelia, eftersom hon är publicist. Men hon är ju konkurrent, så jag har sökt stöd bland vänner.

Under sin tid på Damernas Värld säger sig Susanne Ljung inte ha haft några utvecklingssamtal.

– I somras någon gång sa Jonas Bonnier att jag var tuffare och vassare än tidningen. Sedan kom Jonas Eriksson och sa likadant. Det är en känsla jag har, sa han. “Jaha”, svarade jag. “Och vad ska jag göra med den känslan. Syns inte min otroliga ballhet?”

Susanne Ljung uppfattade budskapet som att DV borde bli tuffare. Möjligen borde hon ha förstått det som att hon skulle passa bättre någon annan stans. Själv tycker hon, säkert i likhet med många andra, att DV är en rätt konventionell tidning.

– Jag har gjort den mer samtida, med ett modernare tilltal – men inte alls kylig, hård, stureplansmässig och elitistisk som jag fått höra nu.

– Det är många som velat jämföra med nedläggningen av Bibel, men det  har absolut inget med saken att göra. De var ute på en skogspromenad. Jag kör på E4an.

Hur har du varit som chef?

– Jag har varit en grovarbetande chef mer än cocktailvarianten. Jag har velat ta bort det hierarkiska på Bonniers och tagga ner cheferiet. Jag stakar ut min vision, men sedan jobbar vi tillsammans.

– På Bonniers finns en nervositet för att få sparken, som jag aldrig stött på förut. Man har hela tiden en känsla av att vad som helst kan hända, att ingen kan känna sig trygg. Rädda människor är farliga. Jag är övertygad om att lugn och trygghet främjar kreativiteten mycket mer än rädsla.

Förhoppningsvis är det denna inställning som lett till att redaktionen velat stå upp för sin avgående chef.

– Jag är förstås både chockad, ledsen och arg, men den senaste tiden har jag också ridit fram på en våg av vänlighet. Kommer du ihåg Magnus Ugglas Varför ska man ta livet av sig om man inte får höra snacket efteråt?

– Det bästa med det här är att jag får höra snacket efteråt!

 Fotnot: Clara Block Hane har aldrig arbetat på Damernas Värld. Däremot har hon bland annat arbetat med Svenska Dagbladets nedlagda nöjesbilaga City, med Dagens Nyheters På stan och varit chefredaktör för Elle à la carte. I dag är hon frilans för bland andra Sköna Hem och Stockholm News.

Clara Block Hane

Susanne Ljung

Födelsedatum

1961-03-18

Nuvarande arbete

Programledare för programmet Stil i Sveriges Radio P1

Tidigare arbeten

har sedan 1980-talet bevakat musik, film, resor och mode i bland annat Expressen och Plaza Magazine. Har också bland annat skrivit flera reseböcker.

Övrig fakta

Född: den 18 mars 1961

Uppväxt i: Mälarhöjden och Fruängen

Favoritresmål: Grekland och New York

Favoritskribent: Torsten Ehrenmark

Världens bästa modetidningar: brittiska och amerikanska Vogue

Världens bästa skiva: Allt av AC/DC

Motto: ”To have a good time, all the time”, hämtat från filmen Spinal Tap.

Yrke: avgående chef- redaktör på Damernas Värld, ledamot i granskningsnämnden för Radio och TV och författare till två böcker om Grekland.

Vann Stora Journalistpriset 1995.

Två röster:

Amelia Adamo, anställde Susanne Ljung i november 1996:

– Jag är extremt förtjust i Susannes ovanliga journalistiska profil. Hon är Sveriges bästa sminkjournalist samtidigt som hon har en väldig tyngd. Hon kombinerade yta och djup långt innan alla andra påstod att de gjorde det. För henne är det äkta, för hon är en glansig magasinsmänniska med en morgontidningssjäl!

 

Jonas Eriksson, avskedade Susanne Ljung i december 2000:

– Susanne är en ytterligt kompetent person med fingertoppskänsla för mode och sånt som är inne. Och så är hon en bra människa.