För Mymlan bygger allt på transparens

På bloggen har hon lärt sig hur man vinner läsare på nätet. När hon vill göra samma sak på tidningen blir det tvärstopp. Sofia Mirjamsdotter är lokaltidningsreportern som tillhör jaiku-avantgardet inom sociala medier.

? När hon återvände till Sundsvalls Tidning år 2000 var det för att utveckla radion. Hon fick en gammal bandspelare och en uråldrig redigeringsutrustning i Dos-miljö.

– De sade, gör vad du vill, men det får inte vara längre än tre minuter, och du får inte använda nyheterna som ska gå i morgondagens tidning.

Hon var också mycket aktiv i den så kallade snabba gruppen som skulle utveckla Sunds- valls Tidnings alternativa plattformar.

– När inte en enda idé hade genomförts efter två år tog mitt tålamod slut. Det var inte det att idéerna motarbetades, det blev bara aldrig något av dem.

När hon ville börja blogga på tidningen fick hon svaret ”Ja, då kanske vi ska bygga en blogg åt dig”.

– Vadå bygga en blogg? Det finns wordpress! Då blir jag så här, skit i det då, då gör jag min egen grej.

Sedan 2002 har hon jobbat som reporter på papperstidningen, och sedan 2005 har hon bloggat på fritiden. För en månad sedan startade hon mediebloggen ”Same same but different” tillsammans med reklamaren Niclas Strandh, som också bloggar på Deep Edition och Researcher.

– Vi har olika ingångar i ämnet men brinner ändå för samma sak. Bloggen handlar om hur gammelmedia faktiskt använder sociala medier.

Första gången Sofia Mirjamsdotter surfade på nätet, 1995, hamnade hon på ett diskussionsforum på Telias Passagen. Alla hade namn från Tove Jansson-böcker, så för att få skriva ett kritiskt inlägg om hundägare tog hon namnet Mymlan.

Hon blev snabbt en ledande figur, ”ett tag var jag Passagen” och när sajten började med bloggar gjorde också Mymlan det.

Hennes blogg har alltid varit bland de mest besökta och mest kommenterade. Hon är övertygad om att relationen till läsarna är den främsta orsaken.

– Vi borde använda den kunskapen även i journalistiken. Jag ska inte vara ”reporter”. Jag ska vara Sofia Mirjamsdotter som skrivit den här artikeln av den här anledningen och jag vill prata med dig som läser.

På bloggen slänger hon ofta ut frågor, ibland skriver hon inte färdigt inläggen för att på så sätt öppna för diskussion.

– Jag har stor nytta av det i jobbet också: att veta hur folk reagerar på det man skriver och inte skriver.

Sofia Mirjamsdotter har en idé om en redaktionsblogg som leder in läsarna på sajten. Där skriver reportrarna vad de varit ute på för jobb och ger kanske lite kuriosa.

– Det handlar om att bygga relationer. Här är jag, jag vill prata med dig, det här skriver vi om i dag, här är mina tips. Precis som man har sina favoritrecensenter kan man få sina favoritreportrar. Är man jätteintresserad av skolan känner man igen reportern som skriver om skolan och undrar vad hon har gjort i dag.

– Vi lever i ett individualistiskt samhälle, och det gäller även journalistiken. I tidningen är krönikörerna ofta mest lästa, eftersom man har en relation till dem.

För att få en närmare relation är det också nödvändigt att öka transparensen.

– Det handlar inte om att fläka ut sitt privatliv som bröderna Schulman. Det handlar om att leva som man lär och stå för vem man är.

Hon tycker att alla reportrar borde kunna deklarera var de står politiskt och värderingsmässigt, och att mycket av tidningens inre liv borde kunna visas upp.

– Vi ska skydda våra källor och våra grävjobb, men vi jobbar inte i någon konstig underrättelsetjänst där vi måste verka mystiska. Det är faktiskt precis tvärtom.

Hon är övertygad om att det bästa sättet att få trogna läsare är att ge dem respons.

– Den som skriver en kommentar på min blogg får alltid ett svar. Men den som skriver en kommentar på mina artiklar får inte det.

– Det borde vara en självklarhet att journalister går in i diskussionen. Särskilt när hela artikeln ifrågasätts borde vi gå in och förklara varför vi skrivit den och hur vi har tänkt. Vi sitter ju nästan hela dagarna inne i huset och det tar fem minuter att gå in och läsa och bemöta.

För läsarna hänger ifrågasättande kommentarer löst i luften. Sofia Mirjamsdotter känner sig frustrerad när hon ser missförstånd hon lätt skulle kunna klara ut. Ibland är det hon själv som varit otydlig eller fått något om bakfoten.

– Som allmänreporter på en landsortstidning skriver jag ofta om saker jag inte är så insatt i. Om någon då kommenterar och säger att du har fan ingen koll på det här, det här är en traktormotor av den här modellen, så kan det kan vara jätteviktigt för alla som gillar traktorer. Därför ska jag fånga upp det och lyfta fram det. På sikt ökar det trovärdigheten.

Det finns alltid någon som vet bättre än en allmänreporter, och därför borde reporterns uppgift ibland vara att sätta fokus på en fråga och öppna för läsarna att fylla på.

– Det kan räcka med kommentarsfältet, om vi engagerar oss i det. Vi kan gå vidare med vissa kommentarer, kanske försöka få tag på den som skrivit.

Hon upplever att kontakten med läsarna minskat nu när journalisterna rör sig mindre ute bland folk.

– Förr åkte man ut på ett jobb och efter intervjun blev man bjuden på kaffe och satt och småpratade om andra saker. Vi berättade om hur vi jobbar, och fick höra vad folk egentligen tycker.

– Nu får vi höra det i kommentarer på webben i stället. Det skulle kunna ersätta pratet runt köksbordet, men vi har valt att inte delta i samtalet.

Att sociala medier ger nya möjligheter att prickskjuta på målgrupper är inget nytt. Ändå är det få lokaltidningar som på allvar försökt göra sajten till en community där läsare och reportrar interagerar med varandra.

– I går pratade jag med en läsare som var irriterad över att vi aldrig skriver om de lägre serierna i fotboll. På nätet har vi plats för det, och vi har många fotbollsintresserade läsare som själva skulle kunna skriva. Vi borde skapa ett forum där fotbollsmänniskor från olika byar kopplas ihop socialt så att när de träffas på en cup känner de redan varandra lite.

Enligt Sofia Mirjamsdotter handlar det om viktiga intäkter i framtiden. Hon är övertygad om att den som kombinerar hyperlokalt utifrån både geografi och särintresse blir intressant för annonsörerna.

– Om vi vet att fotbollsintresserade på en viss nivå är inne och diskuterar si och så många minuter på vardagkvällar, då vet också den som ska sälja fotbollsskor var den ska finnas.

Sofia Mirjamsdotter tror att dagstidningarna måste ligga i täten inom sociala medier om de ska ha något existensberättigande i framtiden. Hon säger att papperstidningen inte längre är en naturlig plattform för unga, men att den kan vara det på nätet.

– Vi måste bli den självklara startsidan för människor i Sundsvall. Hos oss ska du hitta allt som angår dig, ditt kvarter och dina politiker, och om du inte hittar det ska du hitta länkar.

Men hur är det då att som lokaltidningsreporter ligga långt före större delen av branschen när det gäller utvecklingsfrågor?

– Det är jättejobbigt. Jag känner mig väldigt ensam här på tidningen, det är ingen annan här som förstår vad jag håller på med, eller vad jag säger. Vi pratar inte mycket om det, men det känns som att de tycker att jag är högt uppe i det blå.

Vänner och kollegor säger att hon går sina egna vägar, att hon inte är en ”defaultperson”.

– Jag kan känna att jag skulle vilja passa in mer i olika sammanhang, men det skulle aldrig falla mig in att kompromissa med det jag tycker, tänker och tror på för att passa in.

Hon säger att hon var ”lite eljest” redan som barn. Sofia Mirjamsdotter växte upp i ett Filadelfiakapell på en ö utanför Sundsvall.

– Det var hemskt. Men det är väl lika hemskt att växa upp över allt. Alla ska vara likadana och ha samma tröja och lyssna på samma musik och gör man inte det så får man inga kompisar och jag hade inga kompisar.

När andra barn var ute och lekte satt hon och skrev dikter och brev till sina brevvänner. Som 12-åring startade hon en tidning för missionärsbarn som hon tryckte i sin pappas tryckeri och skickade ut över hela världen.

Läsarna fick skicka in bilder, dikter och små historier från sin vardag.

– Så jag har väl alltid hållit på med skriftlig kommunikation kan man säga.

När hon var 15 fick hon en diktsamling publicerad, och erbjöds ett års praktik på Sundsvalls Tidning, dit hon alltså kom att återvända många år senare.

Sofia Mirjamsdotters dotter är nu 13 år. Hon bloggar och skriver krönikor i Sundsvalls Tidning, och hon har också gett ut en diktsamling.

– Jag är avundsjuk på min dotter, för att hon växer upp i den tid hon gör och har alla de här möjligheterna som finns på internet, som inte fanns när jag var i hennes ålder. ?

Axel Andén

Födelsedatum

1972-11-10

Nuvarande arbete

Frilans, föreläsare, bloggare

Tidigare arbeten

debattredaktör och reporter Sundsvalls Tidning

Övrig fakta

Familj: Mamma till tre barn som börjar bli väldigt stora.
Jobb: Reporter på en tidning som läses av nästan alla i staden där jag bor, mellan bergen, vid havet, mitt i Sverige. Är även arbetarrepresentant i Mittmedias styrelse.
Bakgrund: Före detta pingstvän, före detta fru, före detta radioröst, före detta tv-reporter, före detta hemtjänstvårdbiträde, före detta arbetslös. Jag har jobbat på tryckeri, i bibliotek, på rockklubb, och ett par dagar på café.
Intressen: Synthare, indiepoppare, outbildad, rökare, singel och vän. Jag tycker om mat, katter, musik, böcker och människor om jag får betrakta dem på avstånd och några få människor på nära håll.
Egenskaper: Tävlingsmänniska och karriärist som satt min karriär åt sidan för barnens skull.
Jag är ganska naiv, ärlig, smart, korkad, snäll, egocentrerad, modig, kärleksfull, skör, stark och faktiskt ganska bra.  Jag är realist, liberal, fokuserad, förvirrad, troende och full av tvivel. Jag har en god självkänsla men lite sämre självförtroende.