Annons: Fojo

””Det var mitt sätt att sätta ner foten””

För tre år sedan tröttnade frilansjournalisten Sarah Delshad på avsaknaden av muslimska kvinnor i mediedebatten – och bestämde sig för att, med journalistiska medel, göra något åt den.

Som ung drömde Sarah Delshad om att bli författare. Att sitta i sin egen skrivarlya och använda pennan till att berätta om kärlek, frihet och mänskliga rättigheter. De romantiska författardrömmarna finns fortfarande kvar och präglar hennes sätt att uttrycka sig:

– Mina texter är alltid skrivna med hjärtat. Jag tror det är viktigt att ha de här drömmarna och att inte förlöjliga dem utan att tvärtom bejaka dem. Det finns något otroligt kraftfullt i att våga drömma stort.

Sarah Delshad föddes 1990 i den kurdiska delen av Irak. Två år senare kom hon till Sverige och Gävle. Där växte hon upp, och genom texter hon publicerade på sin blogg fick hon sitt första journalistiska uppdrag som regelbunden krönikör i Mittmedias gratistidning Mitt Gävle.

– Jag var helt grön och kom in som en skribent med en helt annan bakgrund än de andra – och representerade dessutom något nytt. Men trots att jag var ung och oerfaren hade jag en redaktör som såg mig som en individ som kunde tillföra något betydelsefullt.

I september 2013 flyttade Sarah Delshad till Stockholm. Nästkommande vår mottog hon journalistskolan Poppius mångfaldsstipendium med motiveringen: ”Sarah Delshad ger unga kvinnor en välbehövlig röst i mediebruset. Hennes engagemang, nyfikenhet och drivkraft bidrar till att andra nyanser och perspektiv lyfts fram och bättre speglar dagens Sverige.”

Avsikten med stipendiet är att stärka mångfalden inom svensk journalistutbildning och inom journalistkåren. Stipendiet gav henne möjlighet att utbilda sig på Poppius.

Sarah Delshad framhåller vikten av att arbeta för att journalistkåren ska bli mindre homogen:

– Den grupp som vinklar och speglar vår samtid måste vara mångfaldig. För att kunna täcka in alla olika spektrum och perspektiv, och för att kunna skildra vår samtid på ett korrekt sätt, så behöver den här gruppen breddas.

Tiden på Poppius var intressant och lärorik, säger Sarah Delshad, men hon understryker att en bra journalist inte per automatik är en utbildad sådan:

–– Många av de legendariska murvlarna är inte utbildade. Att vara journalist är lite som att vara konstnär – har du det drivet i dig kan du nå hur långt som helst. Har du inte det spelar det ingen roll om du pluggat.

Hur klyschigt det än låter så är journalistiken Sarah Delshads kall, säger hon:

–– Det låter fånigt, men i mitt fall är det faktiskt så. Upplevelsen av att vilja ifrågasätta, analysera och reflektera har alltid varit min drivkraft. Och att se nyanser och flera perspektiv.

Sarah Delshad tror att journalister i framtiden allt mer kommer att skapa sina egna plattformar och utgå från dem. Sociala medier har en stor betydelse för den utvecklingen, säger hon:

–– Det var därför jag startade Muslimska feminister. För mig var det ett journalistiskt sätt att sätta ner foten och säga att vi inte accepterar att det pratas över huvudet på oss. Hade jag haft en spalt i Dagens Nyheter eller varit krönikör i Expressen hade jag använt mig av det utrymmet, men jag hade inte de verktygen utan i stället fick jag ta till sociala medier.

Muslimska feminister startades som en sluten Facebookgrupp 2012. Initiativet beskriver Sarah Delshad som en reaktion på ren och skär frustration över en upplevd avsaknad av muslimska kvinnors röster i medierna. Det var också ett sätt att ifrågasätta den problematiska ton som relaterades till den muslimska kvinnan, säger hon.

Kan du beskriva den ton du upplevde?

–– Den muslimska kvinnan beskrevs ofta som en apatisk varelse som inte kunde tala för sig själv. Det spreds en uppfattning om att det behövdes föras en kamp åt henne, med en antydan att den ”fria, vita feministen” skulle komma och rädda henne.

Att vara av den uppfattningen är givetvis okej – även om hon inte själv håller med – men det hon upplevde som problematiskt var att den åsikten var den enda som hördes:

–– Jag tycker man ska lyfta alla olika typer av utgångspunkter och perspektiv. I en demokrati handlar det om att kunna se båda sidor av myntet, men jag upplevde att det bara var den ena sidan som fick utrymme i debatten, säger Sarah Delshad och fortsätter:

–– Och jag fick inte ihop det: Var är alla de muslimska kvinnorna de pratar om? Var är vår plats i debatten och i det mediala rummet? Och varför måste man alltid göra politik av den muslimska kvinnan? Hon får aldrig vara en människa, trots att hon är så mycket mer än sin muslimska identitet.

Men Sarah Delshad säger att hon efter att ha jobbat och drivit frågan under en tid nu börjar se skillnad. Och den förbättring hon tycker sig se tror hon beror på en blandning av att tiden gått och att ett aktivt självorganiserat engagemang vuxit sig starkare:

–– Det har blivit otroligt mycket bättre och det är glädjande, även om vi givetvis har en lång väg kvar att gå. Men att kunna se och glädjas åt den förändringen är viktigt och en påminnelse om att om man bara tror på något och kämpar för det så kan man vara med och påverka.

–– Gina Dirawis resa är till exempel otroligt inspirerande och jag är övertygad om att vi kommer se fler som henne. När hon kom var det exceptionellt, men i dag har vi flera Gina Dirawis. Samtidigt, utan att förringa henne, kan jag provoceras av att public service gjort henne till sitt alibi.

Hur menar du?

–– Jag tycker det är tröttsamt hur medieföretagen plockar upp en profil som representerar något annat och gör den personen till den enda som får spännande uppdrag och möjligheter, när det finns massor av andra som skulle kunna göra samma jobb. Hon var ju också grön från början, men har lärt sig och blivit kompetent genom tid och erfarenhet.

Genom Muslimska feminister driver Sarah Delshad opinion som journalist och fristående samhällsdebattör. För sitt engagemang nominerades hon, som den yngsta, till Raoul Wallenberg-priset 2015.

–– Grundandet av den här gruppen var mitt sätt att ifrågasätta en norm. Egentligen är det inte mer komplicerat än att jag anser att muslimska kvinnor kan och bör få utrymme att företräda sig själva. Hur kan det vara negativt att de som representeras i medierna speglar samhället som det faktiskt ser ut?

I hur stor utsträckning skulle du säga att muslimska kvinnor hörs i debatten i dag?

–– Tittar man på vilka som får representera muslimer så är det tydligt att det finns en stor lucka. Jag upplever att de som får höras och synas i medierna ofta är äldre muslimska män som företräder en muslimsk organisation och det är inte representativt.

Företrädare för organisationer ska också få utrymme, säger Sarah Delshad, men hon tycker att det är problematiskt att det är de som gång på gång får bli ansiktet för hela den muslimska gruppen.

–– Jag tycker inte att en organisation eller en myndighet ska ha tolkningsföreträde för en hel grupp. Vi behöver andra röster som får synas, höras och visa på flera olika nyanser inom grupper.

Du som själv är journalist vad tror du att det beror på att det ofta är samma röster som kommer till tals?

– Det mänskliga psyket är inte så komplicerat. När du tänker på en muslim så tänker du på en viss typ av person och söker dig till någon som bekräftar den bilden. Även om man uppfattar sig själv som neutral så är man präglad av föreställningar och fördomar.

Hur skulle du säga att bilden av den muslimska kvinnan i medierna har förändrats över tid?

–– Tidigare var det främst korta filmsekvenser där muslimska, slöjbärande kvinnor flimrade förbi. I dag syns muslimer inom nöjes- och underhållningsområdet. Men de traditionella journalistiska finrummen släpper fortfarande inte in personer med en annan bakgrund. Varför kan inte en muslimsk kvinna vara programledare för Agenda? Det vore ju hur fett som helst. Det är dit jag vill att mediebranschen ska nå.

Vem bär ansvaret för vilken bild som förmedlas?

–– Förändringsarbetet måste komma uppifrån och ansvaret ligger på mediechefer och medieaktörer. Men att stereotypa bilder reproduceras beror ju på att den grupp som skildras är en grupp som journalisterna inte själva tillhör. Om journalisterna bakom kameran hade haft en egen erfarenhet av den här gruppen skulle de söka kontakt med den slöjbärande kvinnan i stället för att återigen skildra henne som osjälvständig.

Det behövs ett strategiskt arbete för att på längre sikt uppnå en skillnad, säger Sarah Delshad, och det arbetet måste utgå från de rum där nyheterna vinklas och i vilka de här frågorna debatteras.

Hur upplever du att debattklimatet kring de frågor där du verkar är?

–– Det är väldigt hårt och tufft. Men det är också fler röster som tillägnas utrymme i dag som inte tidigare haft det, vilket tyder på en attitydförändring.

Hur ser du på framtiden?

–– Jag ser ljust på framtiden och är övertygad om att vi kommer att möta många fler unga tjejer som representerar det Sverige vi lever i idag. Jag är bara en av dem.

Födelsedatum

1990-07-21

Övrig fakta

Namn: Sarah Delshad

Bor: Lidingö

Uppvuxen: Gävle, bott i huvudstaden sedan september 2013

Kopplar av med: Jag har svårt att koppla av, på grund av min välsignade ADHD-hjärna. Känns som om jag konstant har en mental motor, vilket givetvis både är på gott och ont. En blir ju väldigt driven, tydlig och kreativ, minst sagt! Men jag gillar att simma och ta intensiva promenader, det ger utlopp för den där inre motorn.

Läser: Jag har varit en skönlitterär bokmal i mina dagar, framförallt under tonåren – jag minns mina tonår som ett töcken av ångest och böcker. I dag känns det som all litteratur jag slukar tyvärr är jobbrelaterad. Blir mycket fakta, samhälle, journalistik och dylikt. Tråkigt, men nödvändigt. Läser sällan av ren och skär njutning. Borde bli bättre på det.

Lyssnar på: Beyoncé, vad annars? Det borde ju inte vara möjligt att lyssna på någonting annat än Beyoncé.

Dold talang: Jag är en fena på att dansa, japp. Helst till Beyoncé, såklart.

Favoritresmål: Kurdistan, lätt. 

Medievanor: Blir mycket public service, som den tant jag är. SVT nyheter och Sveriges radio, främst P1. En del poddar, samt sociala medier också, även om jag försöker hitta en balans där. Att inte hänga ut mig själv där eller skrika för mycket. Jag tror på att vara personlig, men inte privat. Vett och etikett gäller givetvis också på sociala medier. Vilket många idag verkar ha missat.