Annons: Fojo

Vill gå utanför mallen

Pieter ten Hoopens bildintresse vaknade relativt sent, men blev stort. För två år sedan avslutade han sin fotoutbildning. I år är han en av deltagarna i World Press Photo Masterclass.

Det tog honom ett år av tjat och övertalning. Till slut ledsnade församlingen och sade ja. I sju dagar levde fotografen Pieter ten Hoopen ihop med drogmissbrukare i männens hus i The Victory Outreach Church i Rotterdam, en kyrka som kritiserats för sin stenhårda disciplin. De första dagarna var tuffa, minns han. Men ju längre tiden gick, desto mer tyckte han om människorna som bodde där.

Som den nyfrälste 40-åringen Antonio med ögon som glödde. I två dagar talade han oavbrutet om Gud. Antonio och flera av de andra hade levt ett hårt liv och alltid känt sig utanför, aldrig räknats. – Deras längtan efter kärlek var så oerhört stark.

Vi träffas i Pieter ten Hoopens lägenhet på Söder i Stockholm. Han dukar fram bryggkaffe och lusse- bullar i vardagsrummet. Bilderna han vill berätta om bläddrar han fram i den bärbara datorn. När Antonio kommer upp på skärmen stannar han till. Reportaget från Rotterdam publicerades över sex sidor i DN Söndag i oktober. Och för en dryg månad sedan visades bilderna i Amsterdam i samband med World Press Photo Masterclass. Temat var stolthet. Pieter ten Hoopen är en av tolv unga fotografer i världen som i år deltar i Masterclass.

I Amsterdam fick deltagarna chansen att utbyta erfarenheter med sju rutinerade redaktörer och fotografer.

– Det var otroligt givande. Jag är väldigt tacksam över att jag fick vara med.

På kort tid har Pieter ten Hoopen blivit en av Sveriges mest framgångsrika och efterfrågade fotografer. För två år sedan avslutade han sina studier vid Nordens Fotoskola Biskops-Arnö. Sedan har det mesta gått som på räls. Uppmärksammade reportage i Expressen och Dagens Nyheter, pristagare i Årets bild och nu i höstas vinnare av Pressens Bilds Stora fotopris. I motiveringen nämns ”ett estetiskt laddat bildspråk med förförisk dragningskraft”.

Men Pieter ten Hoopen har svårt att ta alla lovord till sig. Han är sällan nöjd med det han gör. Ibland när han ser en bra bild någon annan tagit kan han känna ett stygn av avundsjuka. Men han försöker att vända det till något positivt.

– Det finns så otroligt många duktiga fotografer i Sverige. Jag tror att vi har mycket att lära av varandra. Att bli fotograf har aldrig varit något han drömt om.

Han beskriver sig själv som ”teknisk idiot”. Bild- intresset väcktes först i 25-årsåldern. Då jobbade han som guide i Indien och Mellanöstern. Strax före en av resorna hade han fått en systemkamera av en vän, som var porträttfotograf.

När Pieter kom hem fick han ställa ut sina bilder i fotografens skyltfönster. Exotiska miljöer blandat med traditionella bröllopskort och glada barn.

– Jag kände mig väldigt stolt. Men jag hade ingen tanke på att jag skulle kunna försörja mig på det. Han har alltid tyckt om att fotografera människor. Kanske beror det på att han hos andra känner igen sig själv, tror han.

– Jag är nog mer vemodig och romantisk än jag anar. Fast det är svårt att prata om det. Det kan låta så flummigt och naivt.

Trots att han bara bott i Sverige i snart sex år pratar han väldigt bra svenska. Det är sällan ordförrådet tryter. Fredrik Funck var Pieter ten Hoopens handledare på Dagens Nyheter.

– Många praktikanter var duktiga, men Pieter hade en låga som brann extra starkt.

Fredrik Funck tycker att Pieter snabbt utvecklats till en skicklig berättare. Bilderna från Rotterdam kom-mer han sent att glömma (”de hade jag gärna sett att jag tagit själv”). Många jag talar med beskriver Pieter ten Hoopen som en mycket social och ödmjuk person, som ogärna framhäver sig själv. När han fotograferar håller han sig gärna i bakgrunden. Att arrangera och styra skeenden är inget han gillar.

Pieter ten Hoopen är uppvuxen på landsbygden i östra Holland och hamnade i Sverige tack vare sin syster, som gift sig med en svensk och bor på en gård utanför Tidaholm. I stället för att göra som han först tänkt – slå sig ner på västgötaslätten och jobba i skogen – började han på en informationslinje på folkhögskola. Där upptäckte han att det gick att ta riktigt hyggliga bilder utan att vara någon teknikfreak. Med ett nyvunnet självförtroende åkte han in till Göteborg och sökte sommarvikariat hos GP:s dåvarande bildchef Lars Fahlén.

– Pieter var en oslipad diamant. Han hade talang, men behövde mer erfarenhet, minns Lars Fahlén, som uppmuntrade den entusiastiske holländaren att söka in på Nordens Fotoskola Biskops-Arnö.

Så blev det. I dag beskriver han tiden på Biskops-Arnö som ”fantastisk”. Fast i början kände han sig sämst av alla (”jag var nog den enda som inte visste hur en ljusmätare fungerade”).

Han är glad över att han under sina praktikperioder på Expressen och Dagens Nyheter fick stor frihet och hade möjlighet att prova på många olika genrer. Det mesta blev bra, men på Expressens nyhetsredaktion kallades hans bilder ”för svåra”. Det var lättare att få kulturen att nappa. – Det var jättekul, de var väldigt öppna för mer annorlunda bilder. Jag jobbar fortfarande gärna för dem.

Pieter ten Hoopens bilder har ofta något sårbart och melankoliskt över sig. Människor tittar med allvarlig och sorgsen blick in i kameran. Som i hans kanske mest uppmärksammade reportage, det från Söderbärke i Dalarna, som publicerades i DN hösten 2002. Tankarna går till Roy Anderssons reklamfilmer och till Twin Peaks när jag ser de bingospelande pensionärerna. Många uppskattade bilderna, men från Söderbärke hördes kraftiga protester. De tyckte att de framställdes som töntiga lantisar och kände inte alls igen sig. Pieter ten Hoopen har svårt att förstå kritiken.

– Jag tycker att det finns väldigt mycket värme i bilderna. Det här är vad jag upplevde i Söderbärke, andra skulle välja att se andra saker. Reportaget kom till av en slump.

Pieter ten Hoopen var i Söderbärke för att göra ett jobb om en skobutik. Han hade lite tid över och såg två äldre män stå och röka utanför Folkets hus. Han började prata med dem och männen tyckte att Pieter skulle följa med in på bingon. Väl inne i lokalen glömmer de honom och koncentrerar sig på spelet. Lars Fahlén tycker att Pieter ten Hoopens styrka ligger just i hans sätt att närma sig människor.

– Han har hittat ett eget personligt uttryck. Bilderna är nakna och okonstlade.

Pieter ten Hoopen återkommer flera gånger under samtalet till hur viktigt det är att ha vänner och kollegor som stöttar en. Att få uppskattning för det man gör och att dela med sig av erfarenheter, både lyckade och misslyckade. Ensam är inte stark. Att bli sedd och uppmuntrad av andra betyder mycket för självförtroendet.

Han tycker att fotografer har ett stort ansvar för att ta egna initiativ på redaktionerna, men han efterlyser ett större intresse hos chefer för bilder som ”går utanför nyhetsmallen”. Själv tycker han att han ofta fått gehör för sina idéer. Något som kanske är lätt att säga när man är ett känt namn och dessutom frilans? undrar jag. Men Pieter ten Hoopen hoppas och tror att det även finns utrymme för fler egna initiativ för fast anställda.

– Det är viktigt att fotograferna är med redan när jobben planeras.

Han tror inte att bildjournalistiken vinner på att allt fler svenska dagstidningar blir tabloider. Tvärtom. Han efterlyser fler månadsmagasin utgivna av dagstidningar, som i Holland. Där får bilderna rejält med utrymme. Vi bläddrar igenom en av kvällstidningarna. Han skakar på huvudet och tycker att sidorna alltför ofta ser ut som pizzor. Hur menar du?

– Det är för många bilder. Våga satsa på en och strunta i resten. Samtidigt är han rädd för att stöta sig med kollegor.

Han säger att han har stor respekt för fotografer som väljer att jobba på ett annat sätt än han gör.

– Att jobba med nyheter på Expressen passade inte mig, men det finns många där som gör ett jättebra jobb.

I dag varvar Pieter ten Hoopen uppdragsjobb med egna projekt. Han är medlem i bildbyrån Moment Agency (”jag är glad för att jag fått chansen att vara med”). Under hösten har han tagit många författarporträtt för Expressens kultursida. Han skriver också en del själv. Texten från kyrkan i Rotterdam var hans egen (”svårt, men roligt”). Beställningsjobben ger honom möjlighet att göra det han helst vill göra, större projekt. Reportage som kräver tid, i såväl förberedelse som genomförande. Engagemanget måste vara hundra- procentigt, annars blir det inte bra, tycker han. Som ung var han en lovande skridskoåkare.

Han ser likheter mellan idrotten och fotograferandet. Att göra research inför ett jobb är som att ligga på träningsläger. Och när det sedan gäller, måste koncentrationen vara total. Men det finns en baksida av jobbet.

– Efter en resa är jag ofta väldigt trött, ibland blir jag rädd för att jag håller på att köra slut på mig själv. Jag behöver bli bättre på att fördela mina krafter.

Men han är inte typen som går omkring med en kamera privat. I lägenheten sitter det inga bilder på väggarna trots att det bor två fotografer här (sambon heter Eva Tedesjö och jobbar på DN).

Är det ett medvetet val?

– Jag har faktiskt inte tänkt på det, men det känns ganska skönt att inte behöva ha en massa bilder att titta på hemma.

Efter att ha varit på resande fot i en månad tycker han att det är skönt att vara hemma. Han har börjat uppskatta Stockholm alltmer (”fast jag skulle helst bo på landet”) och försöker komma ner i varv genom att promenera. Gärna Södermalm runt på två timmar. För två veckor sedan kom han hem från Columbia. Där gjorde han ett jobb om de många flyktingar som finns i landet. Vilka bilder han väljer vet han inte ännu. Rullarna är inte framkallade. Någon digitalkamera äger han inte.

– Jag är för feg. Men jag ska skaffa en, någon gång.

Bilderna från Columbia ska ingå i en utställning som alla fotografer på Moment deltar i. Temat är bortglömda konflikter. I Columbia är två miljoner människor på flykt. Pieter ten Hoopen har valt att skildra hur vardagslivet kan se ut i ett bostadsområde i en neutral zon. Utställningen visas på Centralstationen i Stockholm i mars.

Pieter ten Hoopen

Födelsedatum

1974-02-14

Nuvarande arbete

Fotograf

Tidigare arbeten

Övrig fakta

Född och uppvuxen: 14 februari 1974 i Tubbergen i Nederländerna, som ligger nära Enschede i östra delen av landet.

Familj: Föräldrarna i Nederländerna, fyra syskon och sambo Eva Tedesjö, fotograf på Dagens Nyheter.

Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm.

Förebilder: Amerikanska fotograferna Eugene Richards (för hans förmåga att hitta en spänning i en situation), Nan Goldin (för hennes personliga förhållningssätt), brittiska fotografen Richard Billingham (för hans självbiografiska bilder) och österrikiske konstnären Egon Schiele (för hans fantastiska porträtt).

Favoritfilmer: Boys don’t Cry, Apocalypse now (redux) , Magnolia och Karaktär bland många andra.

Lyssnar gärna på: Jeff Buckley, The Pixies, Nathalie Merchant, Neil Young.

Favorit mat till jul: Sill.

Favoritdryck: Julmust.

Okänd talang: Att sjunga.

Drömmer om: Att följa Marco Polos fotspår, men då på cykel.

Vad ska jag göra med Pressens Bild Stora fotopris på 75 000 kronor? Leva.

Pieter ten Hoopen