Mordet och modet

Ola Sigvardsson tar över som PO i vår. Tidigare var han en omstridd chef på Dagens Nyheter som sedan blev chefredaktör på Corren. När han suttit tre månader på den stolen gjordes detta porträtt:

Hur tycker ni att jag har hanterat det här? frågar Ola Sigvardsson.

Det är en dimgrå och råkall morgon i november. Tre veckor har gått sedan dubbelmordet i Linköping. På Correns morgonmöte diskuterar man om det var rätt att publicera pixlade bilder på mannen som polisen vill förhöra.

Bilderna, som tagits av Correns fotograf Peter Jigerström, har också lämnats ut till polisen. Ola Sigvardsson har skrivit en text där han förklarar det ovanliga beslutet att publicera en bild på en person som bara sägs ha uppträtt underligt.

Han skriver att Corren publicerar bilden för att den avbildade ska kunna känna igen sig och ta kontakt med polisen.

– Helt rätt, säger någon.

– Det visar att polisen är desperat och att de inte har något att gå på, säger någon annan.

Vad ska hända under dagen? Kommer mannen att höra av sig? Fler uppföljningar planeras. Redaktionen har fått tips om att ambulansförarna som var först på plats har lagt en krans vid mordplatsen. Nyhetschefen Helena Sträng ber en reporter kolla.

Ola Sigvardsson har varit chefredaktör på Corren i drygt tre månader. Dubbelmordet har satt honom på prov. Men diskussionerna är inte nya. Bakgrunden som redaktionschef och biträdande utgivare på Dagens Nyheter underlättar. Corren har haft en restriktiv hållning när det gäller publiceringen av intervjuer och bilder av de anhöriga till mordoffren.

Ola Sigvardsson valde bland annat bort en intervju som gjorts med den mördade kvinnans man dagen efter mordet. Han säger att det var ett av de svåraste besluten under de första dagarna efter morden.

– Vi hade närmat oss honom med respekt och han ställde upp. Men han var i chock och kunde knappast förstå vilket genomslag en publicering skulle få.

Samma dag publicerade ni en artikel med pappan och den äldste brodern till den mördade pojken. Varför?

– De hade ett starkt nätverk omkring sig, med många stödjande familjemedlemmar. Det var avgörande för mitt beslut.

Samtalen på Correns redaktion har varit många. Lockelsen i att låta läsarna få ta del av så mycket information som möjligt är stor.

Särskilt när man har ett material som kanske ingen annan har. Ola Sigvardsson säger att det säkert finns medarbetare som uppfattat honom som blödig och feg.

– Jag tycker inte att det är inte rimligt att journalister ska vara de första att knacka på dörren hos människor i sorg. Vad tycker du om att andra medier resonerar på andra sätt?

– Kvällspressen har en mer aggressiv stil. Det måste vi förhålla oss till, men det innebär inte att vi måste följa efter. Vi träffar Linköpingsborna varje dag, det gör inte kvällstidningarnas reportrar.

Samtidigt är kvällstidningarna en del av verkligheten, fortsätter han. Om de på löp och förstasidor berättar exakt vem som mördats är det något han måste väga in i det beslut han tar som utgivare för Corren. Helgen efter mordet genomförde polisen en rekonstruktion av dådet.

Corren fanns på plats. Ett material av stort allmänintresse, men med skrämmande bilder. Skulle Corren ta in dem? Ola Sigvardsson var tveksam. Hans fru Kerstin (Weyler, chefredaktör på Skolvärlden) föreslog att Corren skulle fråga familjerna. De anhöriga sade ja och bilderna publicerades.

I de flestas öron låter det säkert som en vettig inställning, tänker jag. Men undrar om det inte ibland kan finnas en risk i att hänsynen till anhöriga i vissa fall blir för stor?

Ola Sigvardsson tycker att pressen många gånger avstår från att publicera namn och bild på läkare, advokater och politiker där allmänintresset egentligen talar för det.

– Men när det gäller enskilda människor som själva är offer anser jag att man bör ha en mycket hög lyhördhet och undvika publiceringar som kan skada.

Han har haft gott om tid att förbereda sig inför sitt nya jobb. I februari tackade han ja till Correns erbjudande. I maj slutade han på Dagens Nyheter. Sedan dess har han lusläst Corren och funderat över allt från prioriteringar till vinjetter.

Vad kom du fram till?

– Att det gäller att hitta en balans mellan förändring och tradition. Corren behöver vitaliseras, men jag känner inget behov av att kasta allt över ända.

För att lära känna medarbetarna bättre har han haft enskilda samtal med alla anställda på redaktionen. Tjugo minuter bokades, men många samtal tog mycket längre tid än så. Till våren blir Corren tabloid. De första provsidorna visas upp på morgonmötet. Skriv upp hur många tecken artiklarna innehåller, föreslår någon. Kortare texter, men fler? Och färre bilder, men större?

Många frågor återstår att klura över. Corren har tappat i upplaga senaste året. TS-siffran för 2003 visade på ett minus med 2 300 exemplar (3,5 procent). Och i sommarmätningen (maj-augusti) blev det 1 700 ex back.

En varningssignal, säger Ola Sigvardsson, och svarar ”den unika mixen” på frågan om vad som ska få läsarna att komma tillbaka. Att förena ett brett utbud med en vassare lokal journalistik. Att gå på djupet, men inte tappa de mer lättsamma inslagen.

I din första krönika i tidningen skrev du att en tidning har tre uppdrag: att spegla, påverka och sälja. Du nämnde inte granska. Varför?

– Den som granskar speglar ju också. Man kan spegla ett djupt sår sedan man väl blottlagt det. Att jag tycker granskning är viktigt har jag markerat många gånger.

Han har själv en bakgrund som grävreporter och projektredaktör på Dagens Nyheter. Envis och noggrann, säger tidigare kollegor. Tillsammans med Pia Skagermark (numera redaktionschef på DN) gjorde han flera uppmärksammade jobb. 1997 fick de Stora journalistpriset för en granskning av hur kommunernas besparingar drabbar skolan.

Inför framtiden vill han se mindre av journalistik om kontokort och mer av verksamhetsgranskningar. Vad uträttar människor som är förtroendevalda? Hur fördelas resurserna inom kommun och landsting? Corren hade nyligen en artikelserie om ”pendlingseländet”, där kollektivtrafiken inte bara behandlades för sig utan också ställdes emot kostnaderna inom sjukvården. Komplexa frågor, som Ola Sigvardsson anser att Corren har en skyldighet att rapportera mer om.

Just den här dagen har Norrköpings Tidningar en bra grej, som han tycker att Corren borde ha haft. Nio nya fall av hivsmitta har registrerats i Östergötland. Högsta siffran på tio år. Men Ola är glad över grejen ändå, artikeln har skrivits av hans dotter Kajsa, praktikant på NT.

Under intervjun knackar nyhetschefen Helena Sträng på dörren. Mannen på bilden har hört av sig. Hon har ringt, men inte fått tag på honom. Vad gör vi? undrar hon.

De bestämmer sig för att fortsätta ringa och att kolla med polisen om han hört av sig dit. Nyhetsdygnet tickar vidare.

Under sin tid som chef på Dagens Nyheter fick Ola Sigvardsson periodvis ta emot stark kritik från personalen. En majoritet i journalistklubben vände sig under en period öppet emot honom. Han kallades fyrkantig och kompromisslös. Andra anser att han var ledningens lydiga redskap och blev syndabock för dåligt förankrade förslag.

I sitt avskedstal tog Ola Sigvardsson upp en del av det han upplevt. På sin egen fråga ”hur mycket tål jag?” svarade han ”mycket mer än det här”.

En del tolkade ditt svar som kaxigt. Hur reagerar du på det?

– Det kan jag förstå. Vad jag ville ha sagt var att om man vet vad man vill och känner sig trygg med det, då tål man mycket stryk.

Han säger att ”DN är en krävande arbetsplats för en chef”, men vill inte ge mer offentlighet åt det genom Pressens Tidning. Av hänsyn till enskilda människor, säger han. Han pratar hellre om hur DN formade honom som reporter. Det var där han lärde sig att skriva. Och att fundera över logiken i en berättelse, rytmen i en text. Han är tacksam över att han på DN blev tränad i ”journalistiskt mod”. Att våga vara kontroversiell och stå för det.

Något han haft nytta av inte minst senaste månaden. På Corren är medarbetarna försiktiga, men överlag klart positiva, i sina omdömen om sin nye chef. Hans integritet är stor och många vet inte så mycket om honom ännu. Men bilden som framträder verkar delas av många:

Ola Sigvardsson är tydlig och strukturerad. Han ger raka besked och engagerar sig i hela tidningen.

Fotografen Mia Karlsvärd säger att hon är glad över att ha en chefredaktör som är modig och omdömesgill. Hon har haft flera uppdrag med anknytning till dubbelmordet.

– Jag gör mitt jobb på plats och sedan tar vi en diskussion innan publicering. Det känns tryggt, säger hon.

På bordet bakom den stora soffan i arbetsrummet ligger två boxarhandskar. Det är ingen avskedspresent från DN, de är nyare än så. Correns koncernledning funderade länge över hur man skulle fira sin nye chefredaktör, som just fyllt 50 år. Det blev bubbelpool, champagne och middag. Men först ett rejält pass boxercise på ett av stadens gym. Kul, tyckte Sigvardsson, som har brunt bälte i karate (”fast det är längesen, jag slutade för 20 år sedan”).

– Jag har alltid fascinerats av den speciella koncentration som finns i en kamp man mot man. I mitten av 80-talet motionsfäktade jag med Djurgården.

Under veckorna bor han i en tvåa med rivningskontrakt i centrala Linköping. Han säger att det är en vänlig stad han kommit till. Inför första natten i nya lyan ville han köpa en tempurkudde. Han hittade inga i centrum utan ringde till ett företag i ett industriområde utanför stan. En dam i växeln förstod att Ola var ny i stan och hade svårt att hitta. En kvart senare stod hon framför honom, med kudden i handen.

Hemma i övernattningslyan lagar han gärna mat – de kvällar det inte blir hämtsushi. Att stå framför spisen är bra avslappning, tycker han. Mer ambitiösa trerättersmiddagar vankas på helgerna, hemma i villan i Spånga, där hans fru och yngste son fortfarande bor.

Till sommaren flyttar Ola och hans fru in i en nybyggd trea, fem minuter från tidningen. Efter tre månader i Linköping har han lärt sig hitta rätt bra. Kartan ligger inte längre i kavajens innerficka, men finns med ofta ändå. Liksom kartan över Correns spridningsområde.

Det har blivit lunchdags. Ola Sigvardsson dras mot nyhetsdesken. Vad har hänt med mannen på bilden? Inga besked ännu. På eftermiddagen är almanackan ovanligt blank. Bara ett möte inbokat, hos pastorn i Missionskyrkan. Han har ringt och vill prata tidning med nye chefredaktören över en kopp kaffe.

Dagen efter mitt besök i Linköping slår jag upp Corren. Ambulansförarna Tore, Peter och Maria berättar om sina upplevelser av mordet. ”Lugnet och tystnaden på platsen är det bestående minnet”, säger Peter. Hur gick det då för mannen på bilden?

Han hörde själv av sig till polisen och är nu avförd från utredningen. Jakten på mördaren fortsätter.

Publicerad i Pressens Tidning 18/2004

Ola Sigvardsson om:

Födelsedatum

1954-09-20

Nuvarande arbete

Blivande PO

Tidigare arbeten

Chefredaktör Corren
Redaktionschef Dagens Nyheter
Har också jobbat på Expressen, Norra Skåne, Arbete och Vi Bilägare

Övrig fakta

Född och uppväxt: Född 1954 i Linderöd. Uppvuxen i Skättiljunga och Tollarp några mil utanför Kristianstad.
Familj: Kerstin (chefredaktör för Skolvärlden), Kajsa (24), Arvid (22) och Oskar (18).
Bor: Spånga och Linköping
Utbildning: Journalisthögskolan i Stockholm 75-77
Tidigare arbetsplatser: Expressen, Norra Skåne, Arbetet, Vi Bilägare och Dagens Nyheter
Bil: Audi A6
Förebild: Joachim Berner.
Gör på fritiden: Lagar mat, umgås, läser, lyssnar och rör på mig
Skivor att återvända till: Get Up With It (Miles Davis), Live (Donny Hathaway), Cafe Atlantico (Cesarea Evora), Franks Wild Years (Tom Waits) och Nu ännu bättre (Incka)
Okänd talang: Bra på att snickra.

…sin krönika i augusti där Corren svängde från nej till ja i EU-frågan:
– Jag har ansvar för hela tidningen. Det tänker jag inte abdikera från. Ledarsidan och jag måste ha samma grundhållning i centrala frågor, annars blir det konstigt inför läsarna.

…ett reportage som påverkat:
– I en månads tid följde j Pia Skagermark och jag verksamheten i Fryshusets mytomspunna skinnskallelokal. Vi pratade med många inblandade och strax efter publiceringarna stängdes lokalen.

… DN:s omgörning till tabloid?
– Det ser bra ut överlag. Men jag tycker att det dröjer för länge innan man kommer till nyhetssidorna. Det har jag också sagt till Jan (Wifstrand).