Magda Gad trivs bäst på fältet – bland de riktiga hjältarna

Utrikesreportern och Blank spot project-medgrundaren Magda Gad skildrar den enskilda människan i sorgen och eländet. Nyligen fick hon pris som Årets journalist. Ett pris hon tilldelade folket i Liberia.

Medievärlden träffar Magda Gad på en kvarterskrog på Södermalm i Stockholm, alldeles i närheten av hennes hem. Vårt möte har blivit framflyttat en vecka eftersom Magda Gad var tvungen att åka tillbaka till Livezilor i Bukarest för att hjälpa Marin, en 27-årig romsk kille hon skrivit om i Expressens nyligen avslutade reportageserie ”Därför kommer tiggarna”. Marin bor i ett slumområde som Expressen beskriver som ett av Europas värsta. Han har tagit heroin sedan han var 13. Nu behövde han komma till ett behandlingshem. Akut. Men någon avgiftning blev det inte:

–– Han fick inte metadon, utan det enda som erbjuds är valium och att bältesläggas på mentalsjukhus, och det orkade han inte, så det var ett mörker, säger Magda Gad. När jag åkte frågade han mig när jag kunde komma tillbaka. Jag svarade februari. Då lever inte jag, sa han.

Det är inte första gången Magda Gad blir personligt engagerad i personer hon mött under sitt arbete. Den inre konflikten om vilken hennes roll är som journalist hanterade hon på allvar första gången i Liberia 2014. När Magda Gad rapporterade om ebolaviruset träffade hon fem år gamla Gloria. En flicka som överlevt ebola, men förlorat sin mamma, pappa, mormor och fem syskon i det aggressiva viruset:

–– Det var ett ensamt barn. Jag har träffat många barn som lider, men ofta tillhör de någon form av sammanhang. Gloria hade ingenting. Skulle jag då åka hem, berätta hennes historia och bara vänta på att läsarna ska agera? Då kunde hon ju hinna dö.

Människan Magda Gad kunde inte lämna Gloria. Så hon drog igång en insamling och byggde ett hus för pengarna. Gloria började kalla henne för mamma och i dag har de regelbunden kontakt. Förra året firade de jul ihop. James, Magda Gads medarbetare på plats, lärde också känna Gloria och blev en slags pappa:

–– Sedan han tog på sig den rollen är hon inte lika beroende av att jag finns där. Men jag saknar henne jättemycket.

Hur är det att återvända till Sverige efter att ha varit ute på en lång reportageresa?

–– Det blir både svårare och lättare. För några år sedan var jag alltid jättearg på allt när jag kom hem. I Kongo satt jag med en 14-årig flicka som först sett sin mamma bli gruppvåldtagen av soldater, därefter våldtog de och korsfäste hennes syster och sedan blev hon själv våldtagen. Efter det blev familjen mördad. Men hon försöker ändå gå vidare med livet, säger Magda Gad och fortsätter:

–– Sedan dimper jag ner vid Nytorget och där står det någon före mig i en kafékö som blir skitförbannad över hur latteskummet ser ut eller så ser man ett barn som lägger sig ner och grinar för att det inte får en dyr specialdricka.

Men ilskan har lagt sig, säger hon. I dag betraktar hon Sverige som en kontext och Kongo som en annan:

–– Alla människor har sin glädje, sin sorg och sina problem. Man kan förstås bo här och vara jätteensam. Mamma kanske är alkis, pojkvännen gör slut, man får ingen sömn kvällen innan tentan. Det måste också få vara ett problem.

Men något som blir tydligt när Magda Gad kommer hem är att hon inte kan dela sina erfarenheter med någon:

–– Jag kanske kommer från ett bårhus i Honduras där kylrummen har pajat och golvbrunnen är igensatt. Det flyter runt blod, stinker och ligger barnlik överallt. Det är inte direkt en upplevelse jag kan komma hit och dela med någon.

Yrket har gett henne en annan syn på världen, säger hon:

–– Min världsbild är så tydligt skild från andras – som ska ut och julhandla, ha fredagsmys eller vad man nu gör. Ibland känns det som att alla går runt och är blå men jag är grön, om du förstår vad jag menar.

Arbetet med stora publiceringar som den i Expressen tar på krafterna. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson beskriver publiceringen som en av de största särskilda innehållssatsningarna tidningen gjort. Under två veckor publicerades reportage, fakta, bilder, grafik och tv-inslag. En tillfällig tv-studio i Bukarest med dagliga direktsändningar slogs upp och en specialversion av Expressen översattes till rumänska och delades ut i två städer i Rumänien:

–– Först är det förstås jätteroligt att få ut det. Då är jag glad och stolt. Sedan kommer alla kommentarer som man ska besvara. Det är väldigt engergikrävande. Nu är jag rätt trött. Men oftast vill jag sätta igång med nästa projekt redan när jag kommer hem.

Reportageserien har väckt mycket uppmärksamhet och 99 procent av reaktionerna har varit positiva, säger Magda Gad:

–– Sedan är det en liten skara som varit negativa. Det är vad jag uppfattar som en handfull svensk-romska män.

Kritiken har, som Magda Gad uppfattat det, i huvudsak handlat om att man läst vinjetten för reportageserien – ”Därför kommer tiggarna” – och sedan tolkat det som att varje reportage ska handla om specifikt romer och tiggare, fast ambitionen är mycket större – att beskriva landet Rumänien och varför många lämnar. De här personerna har också sagt att de inte håller med om åsikterna i reportaget:

–– Men jag uttrycker inga åsikter i reportagen. Jag har beskrivit platser där jag har befunnit mig. Någon uttryckte att vissa sanningar inte ska berättas – att 100 lögner kan vara bättre än en sanning. Att vi borde censurerat för att inte bekräfta fördomar om den här gruppen.

Vad tycker du om den uppfattningen?

–– Jag tycker det är idiotiskt. Missbruk och kriminalitet finns inom alla klasser och etniciteter, överallt i världen. Detta handlar ju om personer som lever i misär. Om man dessutom är förtryckt och lever i utanförskap, ja då ökar ju risken för det här. Att lyfta fram det handlar inte om att säga att de här människorna är dåliga – det är de inte. Tvärtom handlar det om att synliggöra och hjälpa, säger Magda Gad och fortsätter:

–– Jag har respekt för att folk får tycka vad de vill, men jag kan inte se något vettigt i att göra på det sättet.

En annan del av kritiken har handlat om att Expressen inte lyckats besvara huvudfrågan om varför tiggarna kommer. Men Magda Gad håller inte med:

–– Jag tror så här: Om man från början har en bestämd åsikt av hur sanningen ser ut blir man inte nöjd förrän den sanningen har serverats. Men det kanske inte finns ett svar. Det kanske finns lika många svar på detta som det finns personer som tigger. Alla har de ju sin historia.

Ett genomgående tema i Magda Gads skildringar är att hon ofta möter personer som lever i en sluten värld och inte själva når ut med sin berättelse. Eller personer det finns föreställningar om som inte stämmer, då vill Magda Gad ge en annan bild:

–– Det finns en tanke om rättvisa. Det låter pretentiöst, men så är det. Och det kan vara allt från tjejen som säljer sex i Västerås till berättelsen om hur det är att leva i ett land med ebola.

Hur hanterar du själva skrivandet? Flyter det på?

–– Det flyter aldrig. Jag vet inte om det finns folk det ”bara flyter” för, men det har det aldrig gjort för mig. Det var en författare som sa att skriva är som att skita ut en cykel. Det är en bättre beskrivning, säger Magda Gad och fortsätter:

–– Jag kan skriva tre meningar på en timme men sedan tycker jag att de är dåliga och då raderar jag dem. Det tar tid och jag behöver tid för att fundera igenom vad det är jag berättar. Ska jag beskriva sorg och elände så blir jag ju ledsen. Då händer det att jag ligger och grinar när jag skriver.

Resandet har hon alltid älskat. Redan som ung hade hon en längtan ut i världen. En längtan hon delade med sin mamma, som arbetade på flygbolaget Pan Am. Magda Gads pappa Adel kommer från Egypten men flyttade till London för att studera till läkare. Det var där föräldrarna möttes:

–– Brorsan är född i London, men när mamma blev gravid med sitt andra barn (Magda Gad, reds anm.) ville hon flytta närmare föräldrarna. Så den här väldigt internationella familjen kom till Falun.

Men pappans jobb gjorde att han föreläste runt om i världen och familjen följde ofta med. Magda Gad minns hur det roligaste som fanns var att packa väskan och åka iväg:

–– Det var inga charterresemål direkt utan vi besökte alla möjliga platser och fattiga länder. Bland annat öst under kommunismen. Men det var alltid roligt att komma till en ny plats.

I Falun växte hon upp och gick i skolan. Men lämnade hemmet redan som 17-åring. Flyttlasset gick till Stockholm:

–– Jag hade velat det sedan jag var tolv. Det var då jag började rymma. En gång hade jag typ två spänn i fickan och bestämde mig för att åka till Stockholm.

Hur långt kom du då?

–– Till Stockholm. En annan gång hamnade jag i Eskilstuna tror jag.

Men när det började regna och Magda Gad gick planlöst längs en väg var det inte lika roligt längre. Då stoppade hon en polisbil och det hela slutade med att pappan kom och hämtade henne.

Varför stack du?

–– Jag ville inte vara i Falun. Jag var som en instängd vildhäst som står i en spilta och galopperar. Jag tyckte Falun var för litet och ville ut i världen. Stockholm var på något sätt en uppnåelig större stad.

Du flyttade ut tidigt och reser en hel del. Var känner du dig hemma i dag?

–– Överallt och ingenstans. Jag bor aldrig på hotell om jag inte måste utan jag försöker alltid hyra ett rum eller en lägenhet. Det är väl en metod för att känna mig hemma där jag är. Jag vill ha mitt vardagliga liv: göra frukost, gå och handla, laga min mat. Att leva hotellivet är kanske kul under semestern, men inte annars.

–– Om jag verkligen vill vila i något och få den där hemmakänslan så åker jag till huset i Dalarna. Det ligger på landet och det var där min mamma växte upp.

Att hon är duktig på att skriva har hon alltid vetat. Men innan hon bestämde sig för att bli journalist har hon haft tankar på att bli allt från läkare, till pilot, till diplomat.

–– Under en period arbetade jag som personlig tränare och tog ett tillfälligt jobb i en träningsbutik. En dag berättade min chef att han tänkte starta en träningstidning och så frågade han mig om jag ville bli chefredaktör.

Svaret blev ett ja. Magda Gad läste tre kurser på Poppius och sedan dess har hon arbetat som journalist. I dag tillhör hon en av de journalister som ges mycket journalistisk frihet och utrymme:

–– Det är inte en position man blir satt i, det är en position man tar. Jag minns hur jag, i början, kunde gå till chefen och gnälla över att jag inte var typ Magnus Wennman. Jag ville också göra det han gör.

Samtidigt konstaterar hon att det på dagens arbetsmarknad inte alltid är så lätt att som reporter komma in på en tidning och jobba sig fram:

–– Ett alternativ är att bli frilans och göra det man vill göra. Sedan när folk ser att det blir bra då kan man förhoppningsvis få fortsätta göra det.

Nyligen tilldelades Magda Gad priset Årets journalist på Tidskriftsgalan. Ett pris hon är stolt över, även om känslorna är något delade:

–– Jag blev glad och jag tilldelade det till folket i Liberia. De är de riktiga hjältarna. Jag gör bara mitt jobb. När jag satt på galan kände jag att det här inte är min plats: En festlig gala, klubben för inbördes beundran. Min plats är ute på fältet. Men det är klart att priset är ett slags erkännande och framför allt gör det gott för människorna i reportagen.

Magda Gad

Födelsedatum

1975-10-17

Nuvarande arbete

Utrikesreporter på Expressen.
Medgrundare av sajten Blank Spot Project.

Tidigare arbeten

Har arbetat som frilansjournalist och skrivit för Tidningen Vi, Modern Psykologi, Café och Aftonbladet.
Tidningen QX.

Övrig fakta

Magda Gad och Gloria. Foto: Privat

OM MAGDA GAD:

Familj: Storebror Tarek och mamma Agneta.

Bor: Stockholm.

Kopplar av med: Film.

Läser: Reportageböcker.

Lyssnar på: Musik som får mig att gråta. En bra ventil.

Dold talang: Kan skjuta pistol.

Medievanor: New York Times, Guardian och Times för omvärldsrapportering och svenska tidningar för att veta vad som händer i Sverige.