Annons: Mediedagen 2019

Honken – mannen, myten och mediemurveln

Det finns sju ord som kan få pulsen att stiga lite extra på en tidningsledare. ”Hej, det är Leif Holmkvist på Resum酔
I två decennier har han varit ett gissel för höjdarna i mediebranschen.

Och eftersom Honken varit lika dålig på att skaffa sig ATP-poäng som han varit duktig med att skaffa sig kontakter tänker han fortsätta att vara det ett bra tag till.

Det går inte att överskatta värdet av att journalister bevakar den egna verksamheten menar han. Fler borde ägna sig åt det. Förutom branschpress är det i princip bara Sveriges Radio som har någon form av mediegranskning.

–– Jag tror folk är rätt intresserade av vad som händer i medievärlden. Och då menar jag inte bara av vad som är på tv. Det vore kul om fler på allvar bevakade den här branschen.

–– Men visst det är lite så att vi ska vara kollegor och inte granska varandra.

En mediemurvel upplever ofta att tidningar som själva kräver svar av, och öppenhet från, makthavare inte alltid lever upp till det när det gäller närgångna och obekväma frågor om den egna verksamheten.

–– Många makthavare i den här branschen uppför sig som alla andra makthavare. De döljer, mörkar och håller sig inte alltid till sanningen.

Men det är snarare något som eldar på Honken.

–– Visst är det extra roligt att avslöja hycklarna.

Fast han vet vem som i regel drar det längsta strået:

– Det är jag och du som blir lurade för det mesta.

Han kommer från enkla förhållanden. Pappa var småbrukare och gjorde dagsverk åt friherre Niclas Silfverschiöld, mera känd som prinsessan Desirées man, på Koberg slott. Mamma jobbade i köket på ett ålderdomshem.

Honken var den förste i släkten att ta studenten. Och visst finns det klassperspektiv och en känsla av revansch i att han nu tagit ett antal kliv på den osynliga, men ändå ack så tydliga, sociala trappan.

För i dag finns hans arbetsplats på en av Stockholms glassigaste adresser, ett litet, litet stenkast från Stureplan.  Nio våningar nedanför kontoret går Östermalmsdamerna som små parodier på sig själva. Det fina folket stressar fram och försöker verka vara så viktiga som de tror sig vara.

Känner du dig hemma här?

– Inte en sekund, svarar han direkt.

Det mindervärdighetskomplex som följer med en sådan bakgrund har han enligt egen utsago arbetat bort. Så även fast man aldrig kan springa ifrån sitt ursprung så påverkas han inte så mycket av den i dag:

– Jag släpar inte omkring på någon tung social ryggsäck. Jag är inte någon journalistikens Lars Hård precis.

– Kanske beror det på att man med åren lär sig att man inte är världens centrum. Att man får lite distans till det mesta.

Han blev mediemurvel för omkring 20 år sedan. Men den journalistiska banan började långt tidigare. 1965 började han skriva biorecensioner för ELA. Betalningen: en extra biljett för att ta med sig någon av traktens unga damer in i salongen.

1972 tröttnade dåvarande fältflygare Holmkvist på att spaka Lansen. I stället kom han in på journalisthögskolan. Att ha en bakgrund som militär var inte det lättaste vid den här tiden, inte minst på JH.

– Jag sågs som ett högerspöke av Göran Skytte (Klasskompis och politiskt till vänster då. Krönikör i Svenska Dagbladet och något mer till höger nu.) och hans gäng.

Sedan blev det GT, Aftonbladet och Kommunalarbetaren där han började som redaktionssekreterare men slutade vara arbetsledare ”för att jag insåg att jag inte hade någon naturlig chefsbegåvning” och för att hans åsikter om hur man skulle bevaka förbundet inte delades av förbundet. Honken gav mer eller mindre sig själv jobbet som reporter på tidningen. ”1 juli 1988, samma dag som Springsteen spelade på Stadion, en minnesvärd dag.”

Men snart blev det frilanseri. Inte minst som mediebevakare. Ett intresse som fanns där sedan länge. I botten är han nämligen statsvetare. Det finns bland annat en påbörjad pol mag ”med dåvarande amanuens Weibull” som handledare i hans förflutna. Den handlade om hur det går till när man bygger upp en nyhetsredaktion från scratch med utgångspunkt i när lokalradion drog igång.

–– Men det kom i vägen för mycket på Aftonbladet, så det blev inget av med studierna.

I dag försörjer han sig dels genom jobb åt Resumé men också genom ett stort antal andra uppdrag. ”Som man med lite god vilja kan kalla journalistiska.” Han har inga problem med att till exempel ta jobb för olika kundtidningar. Vet man bara vilken hatt man har på sig och är öppen med vilka uppdrag man har är det ingen fara menar Honken.

– Och gör jag jobb för till exempel NCC eller Metro, så kan jag givetvis inte skriva om deras reklam eller bevaka dem. Men. Jag kan inte låta bli att skriva om deras omgivning.

Integritet är något man själv definierar menar han. Och även ”horjobb” kan vara inte bara ekonomiskt givande:

–– Jag gjorde nyss ett jobb för Cementa och deras tidning om södra länken. Det blev mycket teknik och populärvetenskap. Och var jätteintressant. Visst är tanken med tidningen att Cementa ska få sälja mer betong. Men det skadar inte mig. Även om det finns vissa som tycker det i den här lilla ankdammen.

En ankdamm som Honken flitigt trålar i efter stort som smått att förvandla till säljande nyheter. Det långvariga gnetandet har gett honom ett visst rykte. På gott och ont.

På plussidan: Respekt. När han ringer sträcker mediehöjdaren i andra luren på sig och tänker att nu gäller det att tänka extra noga på vad man säger. Och hålla masken.

För frågorna är försåtliga och tonen mycket vän. Ger man Honken en lillfingernagel så har man i regel sagt för mycket.

– Ibland känns det som om han känner till lika mycket som jag om vad som händer här. Så visst skärper man sig när han ringer, säger en av dessa höjdare. Med omisskännlig respekt i rösten.

På minussidan: Ett rykte om att ta ut svängarna rejält. Att ibland fylla i faktaluckor med egna spekulationer. Vilket fått mer än en höjdare att stöna när undertecknad kollat vad som är på gång på företaget X eller Y:
–– Det där har Honken fått helt om bakfoten, så här ligger det till…”

Föremålet för kritiken är medveten om sin svaghet. Att han tar genvägar, litar på magkänslan för mycket och ibland förleds av sina källor.

Ett av hans, i egna ögon värsta, magplask var när han skrev en text om att TV4 skulle köpa TV8. Resumé toppade tidningen med storyn. Men samma dag som tidningen kom ut visade det sig att det var MTG som var de nya ägarna.

– – Min källa lindade in budskapet för mycket. Jag misstolkade helt enkelt det han sa. Och ställde aldrig den raka frågan om det verkligen var TV4, förklarar Honken sitt misstag.

Fler missar?
–– De har jag lyckats förtränga, säger Honken. Ler snett och fortsätter med lite lägre röst, som till sig själv:
– Frågan är om de som drabbats har lyckats med det också.

Det är inte bara luddiga informationslämnare som ligger bakom när det går snett. Även tidens tempo är en orsak:

–– Dagens produktionsförhållanden ligger bakom en hel del. Skriver man för webben gäller det att hitta effektiva lösningar. Och det finns inte alltid tid att ringa de där kollsamtalen som man egentligen borde.
Man vet sällan om man har 100 procent av sanningen påpekar Honken. Ofta får man nöja sig med 90 procent menar han. För att fylla i resten får man luta sig mot den egna erfarenheten och kolla med kollegorna om hypotesen är sannolik samt om man gjort rimliga antaganden.

– Och till slut är det ju en fråga för utgivaren.

När det går snett och man hamnat i diket är det botgörning som gäller enligt Honkens evangelium. Då ska man stå för sitt misstag, ha pisk och göra vad man kan för att rätta till det.

Händer det ofta att det går snett?

–– Det hände oftare förr…

Dammar man på som Honken gör trampar man folk på tårna. Och gör man det tillräckligt hårt blir de förbannade. Som till exempel Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin efter Honkens rapportering om naziaffären.

–    Då pratade Gubben inte med mig på ett halvår.

–    Det är viktigt att man ska kunna kritisera utan att bli ovänner. För de som vi granskar gäller det att kunna skilja på sak och person.

Hur många har du blivit ovän med?
– De flesta gånger har konflikterna slutat med att vi har en bra relation ändå, svarar mediemurveln diplomatiskt.

Även om Honken i regel har lätt för att skratta och ofta en plirande blick som avslöjar att det är en snitsig replik på gång gäller inte det när samtalet kommer in på journalistikens framtid. För det är inget man skojar om känns det som.

Att det är så dystert upplyste han sin son om när han fick frågan om vad pappa trodde om framtidsutsikterna för den som gav sig in i yrket.

–– Du gör nog klokt i att hålla dig borta från den här branschen. Vi tillhör ett utdöende släkte, förklarade jag. Det låter pessimistiskt men så är det. I alla fall om man talar om den journalistik jag bedriver. Att vara nyhetsjägare är dödfött i framtiden.

Att ”sälja nyheter på spotmarknaden” i framtiden kommer att bli svårt tror Honken. Till stor del beroende på att det mesta finns på nätet, nästan i samma sekund som det inträffar.

Vill man försörja sig journalist om några år gäller det att vara duktig på att samla in, värdera relevansen samt förpacka de guldkorn man kan hitta på nätet på ett begåvat sätt menar han.

Någon form av granskare finns kvar. Men under vilka former de kommer att jobba har han ingen aning om.
Även användarna kommer att påverkas av medielandskapets förändringar. Klyftan blir allt djupare mellan de som har tillgång till kvalificerad journalistik och de som inte har råd utan får hålla tillgodo med det som finns i gratistidningar och publiceras gratis på nätet.

–– Allt för många kommer att bli dummare, om man med det menar oinformerade.

–– Jag hoppas att jag har fel, men tror inte det.

Honken, som stolt kallar sig late adopter, finns på Facebook. Men bara som en grå platta. Och det är ingen mening att försöka bli vän med honom där.
–– Jag avvisar alla kontaktförsök där.

–– Orsaken är integriteten. Det ska inte gå att kartlägga vilka han känner. Även om han gärna kollar vilka som känner vem.

Vad tycker du om journalister som är mer aktiva på Facebook?

–– Det är deras sak.

Vad tycker du om deras integritet då?

–– Visst naggas den i kanten. För stora företag som vill kartlägga en journalist kan i dag göra det rätt lätt med hjälp av sociala medier. Men det är som sagt deras sak. Själv är jag så jävla asocial, jag har inget privat behov av att vara på Facebook.

Är du asocial?

–– Ha ha, nej inte då. Jag har ett jävla behov av att snacka med folk. Även privat.

Men till den sfären har få journalister tillträde.

–– Jag umgås mest och helst med sopåkare och försäkringssäljare.

Honkens flitiga frilansande gör att följande fenomen kan inträffa: På väg till jobbet läser man honom i Metro. På jobbet bläddrar man igenom Resumé, där Honken skrivit var och varannan artikel känns det som. Och när man kommer hem ligger kanske Fokus i brevlådan, och där har han en avslöjande artikel om JAS-mutor eller något annat.

Hur hinner du med allt?

–– Jag gör inte så mycket som det kan verka. Men ibland sammanfaller det att så att ett antal artiklar publiceras samtidigt.

Var får du glöden ifrån?

–– Det är inte så svårt. Så länge det man skriver är viktigt och roligt uppstår glöden av sig själv. Jag är som en gammal dieselmotor. Drar jag bara igång så stannar jag aldrig, säger den före detta lastbilschauffören. Han gjorde sin sista körning dagen för högertrafiken infördes i september 1967

Hur länge tänker du hålla på då? När kan mediehöjdarna andas ut?
–– De kan aldrig andas ut hoppas jag. Men jag tänker hänga med ett tag till. Och eftersom jag varit egenförsörjare i över 22 år har jag inte skrapat ihop så många ATP-poäng. Därför fortsätter jag nog så länge någon vill köpa det jag gör.

 

Övrig fakta

Timmar i telefon per dag: Känns som åtta men är nog två

Medievanor: Svenskan och Ekot på morgonen, DN på väg till jobbet, då bläddrar jag igenom gratistidningarna också. DI och kvällstidningarna på jobbet, fackpressen på nätet. På tv mest sport, dokumentärer och naturprogram

Medieovanor: Lyssnar på radio Vinyl i bilen. Och en massa gammal country

Förebilder: Murvlar som kan utan att tycka.

Farobilder: Bloggare som tycker utan att kunna.

Kopplar av med: med en bok och en bira i båten

Röker: ett paket Prince om dagen och har gjort det i över 40 år

Tjänar: ungefär 260 000 om året efter avdrag

Städar hemma: Dammsuger och stoppar in i diskmaskinen, men resten är jag usel på

Lagar helst: raggmunkar

Läser helst: Just nu Björn af Kleens bok om adeln. Den bästa skildringen av klassverige sedan Moberg