Annons: PP Pension

Bojs bäst i vetenskapsgrenen

Hon har en utpräglad vinnarskalle. Med nyhetsnäsa. Och trimmade smaklökar. Dagens Nyheters
vetenskapsredaktör Karin Bojs har dessutom startat såväl ett fotbollslag som Reportrar utan gränsers svenska sektion.

Sveriges ledande nyhetsjournalist inom vetenskapsområdet. Att det är Karin Bojs på Dagens Nyheters vetenskapsredaktion råder det stor enighet om. 

Hon har på olika sätt prisats för att ha gått i bräschen för den seriösa vetenskapsjournalistiken och för att i det dagliga leda en redaktion som återger och analyserar rön så att också den stora allmänheten, i det här fallet Dagens Nyheters läsare, får tillgång till och vardagsnytta av dem. År 2000 fick hon en bra slant från Ingenjörsvetenskapsakademin, det så kallade vetenskapliga mediepriset, och i år fick hon Kunskapspriset, vilket innebar en ännu rundligare summa från Nationalencyklopedin.

Dessutom blev hon för en dryg månad sedan i Stockholms stadshus lagerkransad tillsammans med en Peter Wallenberg och en Benny Andersson. För att nu nämna ett par av de övriga hedersdoktorerna.

Hon viftar lite med vänster ringfinger för att visa doktorsringen, det enda smycke som jag kan se att hon bär.
Hon är synbart glad och stolt över hedersbetygelsen.

Lite kändis har hon också blivit på kuppen. Folk kommer till och med fram och gratulerar på gata, säger hon med förvåning i rösten. Och kollegor som inte prisats eller hedersdoktorerats tycker att den uppmärksamhet som kommit Karin Bojs och DN till del också droppar lite över hela bevakningsområdet.

Hon har höga ambitioner och driver både sig själv och andra.

Hennes person som har format hennes yrke som vetenskapsjournalist.

Hon ska vinna varje dag.

Så lyder tre omdömen från lika många konkurrenter och före detta kollegor.

Själv träffar jag henne bara under en timma eller så men tror mig ändå förstå en del av vad de tre menar. En inte ovanlig form för en intervju är ett böljande samtal där ämnen hakar i varandra och associationerna tillåts löpa en smula fritt.

Men det kan jag glömma. Karin Bojs är systematisk och noggrann i sin redovisning av det arbete som utförs på hennes redaktion. Rättar lite strängt otålig när jag är trög eller inte förstått, förklarar, klargör och bokstaverar.

I och för sig är inte det märkligt. Det är hennes baby vi talar om. Det var till DN:s  vetenskapsredaktion hon kom då på 90-talet efter att ha arbetat som frilans och vikarierat på flera olika avdelningar på tidningen och minst lika mycket i Stockholm som på Göteborgs-redaktion. När hon slutligen blev inlasad jobbade hon på kulturredaktionen i Stockholm.

Skulle hon nu som fastanställd bli redigerare på sporten? Nja, det såg väl Karin Bojs inte som prio ett.
Då var det mer lockande att – utan erfarenhet – ersätta två stycken på vetenskapsredaktionen, som var lite av kabinett för kuriosa den här tiden och sysslade med gamla vetenskapskulturer i stället för att ägna sig åt samhällets mest centrala frågor.

Så vad gjorde hon?

Hon funderade över hur en systematisk bevakning bäst skulle läggas upp och tittade på hur andra, BBC, The Economist, New York Times, Le Monde och Le Figaro, gjorde. Hon träffade internationella vetenskapsjournalister i samband med AAAS (världens största sammanslutning för vetenskap, American Association for the Advancement of Science) och mjölkade information via möten och mejl.

Hon studerade vetenskapliga tidskrifter och andra journalister inom det vetenskapliga området.
Dessa studier fick henne att fatta två beslut för det fortsatta arbetet på redaktionen:

1. Vetenskapsbevakningen skulle flyttas mot nyhetsbevakningen.

2. Man måste sätta stopp för tyckandet, som det hade varit alldeles för mycket av, och i stället gå till källorna.

Numera arbetar vetenskapsredaktionen jätte-tight med nyhetsredaktionen.
Karin Bojs för ihop pekfingrarna för att visa hur nära.

– Det har varit en lång resa. I dag publicerar vi nyhetsartiklar på Sverigesidorna, men jobbar tätt ihop och gör saker tillsammans med alla andra avdelningar, och vi är med på de dagliga morgonmötena. Vi skriver sällan för utrikessidorna, men ibland skriver korrespondenterna för vetenskap.

Det finns ju ett klassiskt journalistiskt ideal, objektivitet, som innebär att man ställer två personer med motsatta åsikter om något mot varandra och redovisar vad de säger.

Så gör inte DN:s vetenskapsredaktion. Den går till källorna, det vill säga till det som presenterats i ansedda vetenskapliga tidskrifter. Innan en studie publiceras i en sådan tidskrift har den granskats av andra forskare.
En del refuseras efter granskning, annat indexeras.

– Vi skulle kunna sitta på våra häckar och läsa och haka på alla de pressmeddelanden som strömmar in, från läkemedelsbolag, från forskare med starka åsikter, från lobbyister.

– Men så gör vi inte.  Vi går aktivt ut och letar. Vi struntar i vad forskarna tycker, tycka får man göra på andra ställen i tidningen. I stället ser vi till vad forskarna presterat. Vi går till förstahandskällan, säger Karin Bojs och tillägger att metoden för vetenskapsjournalistik så till vida inte skiljer sig från metoden för all annan journalistik. Eller borde inte göra det.

– Jag tror att det finns mycket att lära av våra grundläggande arbetsmetoder, säger hon.

Och vilken utbildning behöver man ha för att förstå vad som står i de vetenskapliga tidskrifterna?

–  De går att läsa med gymnasieutbildning, säger Karin Bojs, som pluggade in gymnasiekurserna i matte, fysik, kemi och biologi inför jobbet som vetenskapsredaktör.

Gymnasiekunskaperna har hon plussat på med några universitetskurser i astronomi, medicin, miljö, kemi och geologi.

I det dagliga tar redaktionen också hjälp av forskare inom olika ämnen.

Anser du att ni vetenskapsjournalister har ett särskilt ansvar?

– O ja. Speciellt inom medicin, där Anna Bratt är ansvarig. Vi tänker varje dag på människors liv och hälsa.

På att inte ge ut osäker information, på att inte larma, på att sätta i sammanhang och analysera.
Karin Bojs räknar upp namnen på några tillförlitliga medicinska tidskrifter och Cochrane, ett internationellt institut som granskar forskning.

Att få tillgång till så mycket information om ämnen som ligger människan nära, exempelvis medicin och miljö, blir man en rädd och ängslig människa av det?

– Tvärtom. Med kunskap kan man fatta beslut om en sundare livsstil  både för sin personliga del och vad gäller miljön, säger Karin Bojs.

Karin Lindell

Födelsedatum

1959-03-04

Nuvarande arbete

Tidigare arbeten

Övrig fakta

Ålder: 49 år
Född i Göteborg
Bor med sambo på Söder i Stockholm.
Sommarställe på Västkusten vid havet, en 1700-tals-stuga som på miljömedvetet sätt förvandlats från ruckel till pärla.
Yrken: Utbildad bagare vid 16 och arbetade som det i tio år. Enligt sig själv ”hyfsad” bagare, sämre som konditor.
Läste in nödvändiga gymnasiebetyg och sökte till JH när hon var 26.
Fritiden ägnas åt matlagning, dans, utomhusliv och åt att ”odla och plocka”. Hon läser mindre skönlitteratur numera eftersom jobblitteraturen pockar på, men säger att Simon Singhs bok ”Salve- kvick och kvacksalveri – alternativ-  medicinen under lupp”, är nog så spännande. På landet slog hon ängen till en inläst Jens Lapidus och nämner Åsa Lindeborgs Mig äger ingen som exempel på nyligen läst skönlitteratur. Hon sjunger inte längre i kör men ser fram emot att gå på Mamma Mia-sing-along.
Författardrömmar. Kan tänka sig att någon gång skriva en egen Kokkonsten, alltså i Charles Emil Hagdahls anda fast 150 år senare.
Klimatsmart. Cyklar till jobbet, är återhållsam med bilåkande, flyger sällan privat och kompenserar för flyg i jobbet. Ger på DN:s sajt tips om livsmedel och delar med sig av recept. Äter inte lättprodukter. Har länge skrivit om att det inte finns belägg för att fett (transfetter undantagna) är hälsofarligt. 
Stolt över att som ungdomsledare ha startat fotbollsverksamhet för flickor i Gårsten Angered.
Grundade Reportrar utan gränsers svenska sektion 1994, efter att ha inspirerats av Robert Ménards arbete och fått upp ögonen för hur långt många utländska kollegor är beredda att gå för det fria ordet.