Annons: PP Pension

Kindstrand fångades av kulturen

En av Sveriges mäktigaste kulturröster om lokaljournalistikens kulturpolitiska ansvar, hur litteraturen i perioder gjort henne oåtkomlig och om arbetarklassilskan som tog henne till journalisthögskolan.

På kulturchefens kontor på Gefle Dagblads redaktion på Hattmakargatan i Gävle är väggarna klädda i böcker. Gunilla Kindstrand är nyligen hemkommen från fyra dagar i Moskva men berättar att hon har försökt röja upp lite inför Medievärldens besök.

Arbetsrummet ser ut som man föreställer sig att det ska göra hos någon vars liv till stor del kretsar kring kulturen. På borden trängs travar med tidningar och tidskrifter, på skrivbordet ligger en fulltecknad kalender och i fönstret står de många gröna växterna –– som nog skulle må bra av lite vatten –– på rad.

Våren 2015 lämnade Gunilla Kindstrand rollen som chefredaktör och ansvarig utgivare för Hälsingetidningar, där Ljusdals-Posten, Ljusnan, Hudiksvalls Tidning och Söderhamns-Kuriren ingick, för att ta över som kulturchef för Mittmedia. I den rollen axlar hon i dag ansvaret för kulturjournalistiken på nära 30 lokaltidningar.

–– Det kändes rätt att jag skulle ta det här uppdraget för att vara med och se till att kulturens kvaliteter får utvecklas. Chefredaktörsrollen är ju rätt förändrad i dag och handlar allt mer om organisationsfrågor. Den rollen är givetvis otroligt viktig, men jag är mer intresserad av den publicistiska biten.

Gunilla Kindstrand tror att kultur- och opinionsjournalistiken kommer att få viktiga roller i lokaltidningarnas snabba omställning. Samtidigt har hon insett att det traditionella kulturmaterialet har svårt att transformera sig digitalt, säger hon:

–– Publiken har en stark mottaglighet och en hunger efter analys och åsikter –– det är tyckandet som drar i dag. Samtidigt är kulturmaterialet, så som det sett ut traditionellt, otroligt svårt att exponera digitalt. Det här intresserar mig och koncernen väldigt mycket.

Att vara kulturchef på Mittmedia är att bygga en ny roll från grunden, säger hon:

–– Mitt arbete handlar mycket om att jobba för att organisationen ska lyfta de kunniga medarbetare som finns. De är stabiliteten och står för den djupa kunskapen. Det lokala och hyperlokala är vår nisch. Sedan kan vi vara nationella spelare också, men vi vilar på en stadig lokal grund.

Gunilla Kindstrand framhåller också tidningens stora kulturpolitiska ansvar:

–– Skattebetalarnas pengar går till en gemensam kultur. Då måste vi journalister också kunna granska och bedöma den. Hela samhället är ju kulturaliserat i dag. Jag menar: fundera över hur mycket tid vi ägnar åt det som ingår i en vid kultursfär som design, formgivning, inredning, media, identitetsfrågor och livsstil.

Sedan Mittmedia började samordna kulturmaterialet i maj har den digitala trafiken tredubblats. En förklaring är att man började mäta trafiken, analysera och därefter vid behov ompaketera:

–– Ingen hade mätt kulturmaterial så noga tidigare. Något som framgick i de här mätningarna var till exempel att litteratur har svårt att nå fram i dag. Läsarna väljer bort den klassiska bokrecensionen. Det är ett jättestort problem i hela branschen –– för författarna, för kritikerna och för själva samtalet om de liv vi lever.

Under de 25 år Gunilla Kindstrand har varit verksam har kulturjournalistiken förändrats en hel del:

–– När jag började i branschen var det nästan bara män som skrev, till 85 procent i alla fall. Och alla ville skriva om östeuropeisk litteratur eller annat högcreddat. Men tilltalet var många gånger slött och läsarfrånvänt. På den tiden slutade recensionerna ofta med standardmeningen: ”… och här har x ännu en gång visat att han tillhör de verkligt stora i den europeiska litteraturen”.

Själv förlorade sig Gunilla Kindstrand tidigt i litteraturen. Som ung var det ett sätt att inte behöva vara närvarande jämt. Under uppväxten i ett trångt, ibland ganska stökigt arbetarklasshem i Linköping var litteraturen något hon tog till för att göra sig oåtkomlig:

–– Jag kunde läsa precis var som helst och då vandrade jag rakt in i en annan värld. På det sättet bodde jag stort –– ingen kom åt mig där. Nu är jag väl kanske lite sönderläst i perioder, men visst kan jag längta efter det där medvetslösa läsandet.

Vad har kulturen betytt för dig?

–– Kulturen som erbjudande av litteratur och konst har betytt otroligt mycket för den jag är. Jag är inte uppvuxen i ett hem med närhet till kulturen, men jag läste mycket som ung. Tidigt och böcker jag inte riktigt förstod. Det gav mig ett språk jag inte haft tidigare, säger Gunilla Kindstrand och fortsätter:

–– Men emellanåt var jag nog lite svår att förstå för min omgivning, till exempel när jag nästan bara läste 30-talslitteratur en period i mellanstadiet. Det färgade mig och jag pratade antagligen som en mycket gammal människa.

I de senare tonåren arbetade Gunilla Kindstrand som brevbärare i Linköping. Familjen var glad. Hon hade ju fått fast jobb och inkomst. Men en dag berättade kompisen Jan-Olov Andersson (i dag recensent och krönikör på Aftonbladet, reds. anm.) att han kommit in på Journalisthögskolan i Stockholm:

–– Då blev jag sådär arbetarklassilsken som man kan bli när man blir medveten om vad som är möjligt för vissa och omöjligt för andra. Vad i helvete är det här? Varför ska jag finna mig i detta, tänkte jag, och sökte in jag med.

Men det skulle visa sig att det inte alls var omöjligt. Gunilla Kindstrand, som i princip aldrig satt sin fot i Stockholm, kom in. Första journalistjobbet var som praktikant på Gefle Dagblad. Dit kom hon 1978. Sedan dess har hon haft en rad olika journalistiska roller.

Mellan 1994 och 2002 programledde hon SVT:s litteraturprogram Röda Rummet. Som sidekick hade hon först Bo Strömstedt och senare Horace Engdahl.

–– Att sitta och diskutera litteratur på det sätt vi gjorde, det var verkligen speciellt. Ibland var vi långt ut på isen, men det var underbart –– det är ju då det blir kul.

Parallellt med att hon jobbade med tv-produktioner bodde Gunilla Kindstrand i kollektiv i många år i Järvsö i Hälsingland. Tillsammans byggde de en teater. Det kreativa kollektivet fick trolla för att få ihop ekonomin, berättar hon:

–– Det var en semiprofessionell verklighet, vi var totalt orädda. En massa intellektuella människor och så en hel del barn och djur. Det var helt oförutsägbart och till och med absurt ibland, men också väldigt roligt. Ingen dag var den andra lik.

Men initiativet startade som en stiftelse och när nästa steg var att starta bolag kände de drivande att cirkeln var sluten. Gunilla Kindstrand började arbeta på Kunskapskanalen och parallellt avvecklades verksamheten. Åren därefter arbetade hon periodvis som teaterproducent, dramaturg och projektledare innan hon återvände till Mittmedia.

När du tillträdde som kulturchef sa Anna-Karin Lith att din roll skulle ”ge Mittmedia en nödvändig plats i den nationella kulturdebatten”. Har den gjort det tycker du?

–– I den nationella, offentliga kulturdebatten där man är ute och tycker saker finns jag bara stundtals. Däremot är jag inblandad i andra saker som inte syns lika mycket, på otraditionella arenor där kulturen –– och Mittmedia –– också kan spela roll: universitet, scensamtal, tankesmedjor. Det kan handla om att hitta nya samarbetspartners och roller för oss eller att prova nya affärsidéer

Varför är det viktigt att Mittmedia är synligt även i den nationella debatten?

–– Vår erfarenhet och relation till kulturjournalistik är delvis annorlunda än storstadsmediernas. Många av de frågor som vi allt mer sysselsätter oss med handlar om kulturfrågor, till exempel identitetspolitikens effekter.

Gunilla Kindstrand berättar att ambitionen med att tillsätta henne som övergripande kulturchef är att förändra den lokala redaktörens uppdrag och att ge redaktörerna lite andrum. Tanken är att de lokala redaktörerna ska sitta mindre på redaktörsstolen och istället ägna sig åt att vara ute i verkligheten, för att kunna ge vassare lokal omvärldsanalys, kommentarer och engagemang i kulturfrågorna. Därför har hon också lyft mycket av det administrativa ansvaret till sig.

Men Gunilla Kindstrand har förutom sina redaktionella arbetssysslor också uppgiften att spara en del pengar. Första sparbetinget var en miljon. Framför allt på inköp. Ett sätt att minska kostnaderna har varit ett ökat samarbete på kultursidorna. I dag byter man mer av kulturtexterna som skrivs inhouse. Dessutom slussar merparten av Mittmedias tidningar i dag sitt material till ett gemensamt redigeringsnav.

Hur har Mittmedias kultursidor förändrats sedan din roll tillsattes?

–– Det som har skett är att nästan alla tidningar i dag har minst ett uppslag kultur varav ena sidan är gemensam. Med undantag för de andratidningar vi har i koncernen som i stor utsträckning lever sitt eget liv eftersom det är viktigt att behålla en spänning där. De är små, lite skörare och beroende av presstödet.

Hur mycket av kultursidorna kan man fylla med gemensamt material utan att de förlorar sin unika ton?

–– Ungefär som i dag. Cirka hälften nationellt/internationellt och hälften lokalt. Mixen har vi diskuterat fram tillsammans. Varje redaktör har frihet att säga nej till gemensamt material och byta det mot något annat istället som man tycker passar bättre.

Gunilla Kindstrand ser främst fördelar med att tidningarna delar med sig av kulturmaterial sinsemellan. Som ett exempel lyfter hon Katarina Östholm, kulturredaktör i Ångermanland som numera har ett starkt genomslag i debatten kring glesbygd och landsbygd. Ett nytt tillskott i redaktörsgruppen är Margareta Levin Blekastad på Norrtelje Tidning som just kommit in i Mittmedia.

–– Hon tillför jättemycket in och är ett viktigt bidrag till det primära materialet. Plötsligt får alla Mittmedia-tidningar tillgång till ännu en bra litteraturkännare som har stenkoll. Och så kan alla sajter exponera hennes texter och tv-inslag.

Vad betyder kultursidorna för Mittmedias läsare?

–– För printläsarna ingår det i lokaltidningarnas DNA att vi ska ha en bra kulturbevakning. De förväntar sig det. Digitalt är det framför allt opinionsjournalistiken som drar.

Branschen skulle behöva en djupare diskussion kring de digitala relationerna, säger hon:

–– Vi ser så påtagligt att ”The media is the message”. Det är tydligt att det digitala flödet förändrar vårt sätt att ta till oss information.

Hur då?

–– Det digitala söker starka känslor, stora uttryck och ofta någon form av moralfråga. Och de nuvarande formaten erbjuder ständigt läsarna något annat att läsa istället för att underlätta för dem att ta sig igenom texten och reflektera. Texterna är fulla med länkar och lockelser som leder oss bort från originalartikeln, säger Gunilla Kindstrand och fortsätter:

–– Mediemaskinen vill ha mätbarhet, men allt går ju inte att mäta. En viktig fråga nu är vad nätlogiken gör med själva förståelseprocessen. Och då kommer vi in på den diskussion som humanioran ägnat sig åt i flera år redan: Hur tar vi hand om de omätbara värden som maskinen inte kan uppfatta och sätta en siffra på?

Känner du att du har makt att föra in de här frågorna på dagordningen?

–– Ja, på det sättet är Mittmedia en rolig plats att jobba på för man kan lyfta sådana här frågor i rum där många kompetenser är närvarande.

Ser du dig själv kvar i den här rollen inom en överskådlig framtid?

–– Den här världen är otroligt föränderlig och jag känner en stor ödmjukhet inför att man gör om organisationerna efter hur förutsättningarna förändras och hur vi väljer att tolka vårt uppdrag. Men just nu är det här ett väldigt utmanande och hyperintressant jobb.

Gunilla Kindstrand

Födelsedatum

1957-03-29

Nuvarande arbete

Kulturchef för Mittmedia

Tidigare arbeten

Chefredaktör för Hälsingetidningar

Övrig fakta

Familj: Fem vuxna barn

Bor: I Gävle och Delsbo

Kopplar av med: Att renovera hus

Läser: Ska just öppna Fårbondens dagbok av James Rebanks

Lyssnar på: När mina döttrar spelar (fiol och piano) eller sjunger (opera). Återvänder ofta till Francesco Geminiani för hans musik är dramatiskt vacker och odisciplinerat sorgsen

Dold talang: Kan slakta tuppar snabbt och skonsamt

Kör helst: Pick-up

Favoritresmål: Albanien

Städar helst: Inte så ofta

Medievanor: Alltför stora och breda