Fredrik Önnevall. Foto: Linnéa Kihlström

Därför tog han flyktingpojken med sig hem

Mediefolk

Fredrik Önnevall är SVT-reportern som klev ut ur sin yrkesroll och hjälpte en 15-årig flyktingpojke att ta sig till Sverige. Han berättar för Medievärlden att han inte ser sig som aktivist utan agerade som medmänniska. Om domen och juridiken – och om vilka konsekvenser hans beslut fått för synen på sig själv och sitt yrke.

Året är 2014 och det är tidig sommar. Fredrik Önnevall befinner sig i en lägenhet i Aten. Han är i Grekland på uppdrag av SVT för att skildra nationalismens framväxt i Europa. I dag gör han ett inslag om de som upplever sig som måltavlor för nationalismen. Kameran rullar. Framför honom sitter Abed, en syrisk flyktingpojke. Abed är bara 15 år men hans sällskap består av vuxna män som nu planerar hur de ska ta sig ut ur Grekland genom att hoppa ned från en hög höjd på rullande lastbilar. Nu vädjar pojken om dokumentärteamets hjälp. Tjugo minuter senare har Fredrik Önnevall fattat ett beslut som ska göra att han den 9 februari i år döms för människosmuggling. Men vi återkommer till det.

Fredrik Önnevall växte upp i Dalby, ett litet samhälle utanför Lund. Ena föräldern arbetade som optiker och den andra som lärare. Men Önnevall gick inte i sina föräldrarnas fotspår utan när han i årskurs nio skulle göra prao sökte han sig till en fotograf.

– Jag hamnade hos en fantastisk fotograf, Ingemar D Kristiansen. Han lärde mig massor och inspirerade mig. Efter det blev jag helt såld på foto och köpte min första egna kamera.

Under gymnasiet ägnade Fredrik Önnevall sig mycket åt att fotografera. Efter studenten sökte han därför sig till en fotoutbildning.

– Jag hittade en folkhögskola i Bollnäs som hade en medieutbildning med bland annat foto. När jag började där upptäckte jag att det var inte bara var fantastiskt att fota – utan att prata med folk och intervjua också.

Året därpå flyttade han till Jönköping för att fortsätta journaliststudierna. Där delades klassen upp i olika inriktningar och Fredrik Önnevall valde tv. När det blev dags för praktik hamnade han på TV4 i Västerås. Där stannade han ett år till efter praktikens slut. Då skulle antalet tjänster minskas och Önnevall som var sist in åkte först ut.

Händelsen fick honom att känna att det kunde vara bra att ha något annat vid sidan av journalistiken. Samtidigt lockade gamla kompisar i Lund.

På Fyran hade såväl redaktionschefen som marknadschefen pratat om Kinas allt viktigare roll.
– Jag började räkna på det och kom fram till att om var femte människa på jorden talar kinesiska borde jag kunna ha nytta av att lära mig det språket.

Önnevall läste ett år kinesiska i Lund och därefter ett år i Chengdu i Kina.

Några år senare, i mitten av 2000-talet när Fredrik Önnevall var på SVT Sydnytt, såg han en annons i interntidningen. SVT skulle starta ett kontor i Peking inför OS 2008 och sökte en korrespondent. Efter att ha diskuterat fram och tillbaka med sin fru, som inte skulle ha möjlighet att följa med, skickade Önnevall till slut in en ansökan.

– Vi sade väl ungefär att jag kunde söka och se vad som händer. Men jag gick vidare och vidare – och sedan fick jag jobbet, säger Fredrik Önnevall och fortsätter:

– Jag minns fortfarande när utrikeschefen ringde mig: ”Grattis du har fått jobbet, vi kommer gå ut med det senare i eftermiddag”. Och jag kände bara att ”Oj, vänta lite, jag måste nog prata med min fru först”.

Fredrik Önnevall ser tillbaka på tiden i Kina:

– På många sätt var det helt fantastiskt. Yrkesmässigt har det haft en enorm betydelse.

Men det var också tufft, berättar han:

– Korrespondentjobbet är så slitigt så det liknar ingenting annat. Du kan säga hejdå till övriga livet. På det sättet var det ju bra att min fru var kvar i Sverige. Det gjorde att jag slapp dragkampen mellan familjen och jobbet, säger Fredrik Önnevall.

Hur länge fixar man det uppdraget?

–Tre år. Efter det var jag ganska slut.

Fredrik Önnevall fick möjlighet till förlängning, men beslutade sig för att komma hem igen. I stället började han programleda Korrespondenterna. Samtidigt föddes en tanke om att återigen göra något från Kina. Han funderade på vad det skulle kunna vara.

– Då hade Solens mat rullat i ganska många säsonger och var väldigt populärt. Jag tänkte att man skulle kunna göra en kinesisk version av det – där man fokuserade mer på människor och livsvillkor.

Det blev två säsonger. Fredrik Önnevall hade kunnat tänka sig att göra en eller två till, men det bad han aldrig om, eftersom hans dotter började bli i en sådan ålder att det var svårt att vara borta för långa perioder.

I stället blev han en del av utrikesgruppen i Stockholm – men placerades i Malmö. Hans uppdrag blev att resa i Norden och i länderna runt Östersjön. Och det höll han på med fram till att programchefen i Malmö sökte upp honom med en idé:

– Jag fick veta att programledningen funderade på en serie om nationalismens framväxt i Europa och programchefen undrade om det var något som intresserade mig.

Önnevall hade ingen tidigare kunskap i ämnet, men ju mer han funderade desto mer intressant upplevde han programidén:

– Jag har alltid tyckt att det varit spännande att skildra och försöka förstå människor utanför min egen horisont – som jag inte per automatik begriper. Det är också de jobben jag minns tydligast från tiden på Korrespondenterna.

Fredrik Önnevall blev den del av en arbetsgrupp som spånade kring hur programmet skulle kunna se ut. Tankarna mynnade ut i första säsongen av Fosterland.

I dokumentärserien reste Fredrik Önnevall i månader för att möta människor som alla påverkas av de nationalistiska strömningarna i Europa. Ena dagen mötte han företrädare för det högerextrema, grekiska partiet Gyllene Gryning. Andra dagen människor som upplever sig som måltavlor.

För någon som inte har närmat sig nationalismen och högerextremismen tidigare kan det ju upplevas obehagligt att behöva befinna sig i de här miljöerna. Kände du så inför inspelningarna?

– Inte säkerhetsmässigt. Det läskiga var att jag började grubbla över hur mycket av mig som finns i dem. Hur lika är vi egentligen? Vår utgångspunkt var ju; hur mycket skiljer det egentligen mellan oss?

Vad kom ni fram till?

– Att grundvärderingarna nog sitter djupare än vad man tror, även om man förstås kan hitta gemensamma nämnare i basala saker, säger Fredrik Önnevall och fortsätter:

– Men det var berikande att för ett tag förstå varför de här personerna hamnat på en plats och en utsiktspunkt där de tycker att det grekiska partiet Gyllene Grynings beskrivning av världen är den sanna.

Vad lärde du dig av första säsongens inspelningar?

– Att alla var drivna av rädsla mycket mer än jag hade trott. Och att alla handlade logiskt utifrån sin egen horisont. För en annan kan det verka ologiskt, men det är bara för att man inte förstår utgångspunkten.

Inspelningarna tvingade också Fredrik Önnevall att möta sina egna fördomar:

– Hela, hela tiden snubblade jag över egna fördomar. Som att dottern till grundaren av Gyllene Gryning skulle vara på ett visst sätt och då skulle det också se ut på ett visst sätt hemma hos henne och så vidare. Men så kom vi till ett helt vanligt hem. Audrey Hepburn satt inramad på väggen, i bokhyllan låg det Disneyfilmer och mitt i alltihop satt hon där och höll på med scrapbooking.

Förutom nationalismens framgång, vad var det ni ville skildra i serien?

– Vi ville ta reda på hur en nationalist tänker. Och ta det från något abstrakt till något mer konkret. Sedan insåg vi att vi – för balansens skull – borde skildra också dem som drabbades av nationalismen.

I ett av avsnitten träffar Fredrik Önnevall och hans team ett gäng män som flytt till Grekland. Ena dagen hade de träffats, lärt känna varandra och fått förklarat för sig hur männens liv i landet såg ut.

– De satt i en lägenhet och vågade inte gå ut annat än när de var tvungna för att handla mat. De upplevde Grekland som extremt hotfullt och ville bara ta sig därifrån.

Samma kväll skulle de fortsätta sin flykt till havs med en båt. Men dagen efter, när teamet försökte kontakta männen, fick de inget svar.

– Vi bestämde oss för att åka tillbaka till lägenheten och väl där visade det sig att männen var kvar. De berättade hur de hade blivit blåsta på möjligheten att ta sig vidare med båt eftersom smugglaren inte hört av sig. Mitt i den här desperationen hade de fått höra om en annan möjlighet som de nu var inne på.

Planen var att en smugglare skulle skjutsa männen till en hög höjd under vilken bilar passerade. Från punkten skulle smugglaren sedan peka ut vilka lastbilar som skulle åt rätt håll och därefter skulle männen hoppa ned på taken.

– Jag tyckte det lät vansinnigt och absolut livsfarligt. Men flera av dem hade bestämt sig och förberedde sig genom att packa sina grejer. Och så bland alla dessa män fanns då 15-årige Abed. Som inte var vuxen. Han försökte agera som vuxen – samtidigt var han bara ett barn och säkert jävligt rädd. Därför greppade han efter sitt halmstrå, som han tyckte var vi.

Mitt under tv-inspelningen frågar Abed rätt ut om han inte kan få följa med dokumentärteamet i stället.

– Jag har aldrig fått en sådan fråga rakt ut, men den går inte direkt att bara vifta bort. Och även om jag först försökte så släppte inte han det. Alla mina kloka, vettiga motargument som jag först drog till med – som inkluderade att jag var journalist och här för att skildra detta – kändes bara jäkligt falska. Och framför allt tog de inte fäste i mig. De kändes tunna och ihåliga när jag insåg att han stod inför att kanske hoppa.

Kameran rullade under hela samtalet. Samtidigt brottades Fredrik Önnevall med sina egna tankar:

– Vad händer med mig om jag säger nej? Vad kommer jag att känna efteråt? Om han åker iväg, hoppar och slår ihjäl sig. Ska jag leva med det då? Att jag har sagt nej? Det kände jag att det klarar jag inte.

En kvart-tjugo minuter senare hade Fredrik Önnevall bestämt sig. Utan att ha pratat med varken arbetsgivare, kollegor eller familj. Pojken fick följa med.

– Efter att jag fattat beslutet och kameran stängdes av kollade jag mina kollegor. Och de kände precis likadant, vilket ju väldigt skönt. När vi landade i det visste jag att det här kan jag inte ringa hem till redaktionen och berätta. Det går inte att förklara för dem på ett sätt så att de förstår. Inte nu.

Först när dokumentärteamet kom hem informerade de SVT om att de hade med sig en 15-årig pojke.

– Jag hade ingen aning om vad de skulle säga. Om de till exempel skulle anse att jag inte kunde behålla jobbet. I och med att jag var så inne i det var det helt omöjligt att bedöma konsekvenserna av mina handlingar.

Men SVT har backat teamet under hela tiden. Bland annat genom att erbjuda sig att betala rättegångskostnaderna.

– Det har varit superskönt att ha SVT:s stöd och det hedrar dem verkligen. Men det var ingenting jag tog för givet.

Kände du dig som en journalist eller aktivist under den här perioden?

– Aktivist ligger ganska långt ifrån mig så det har jag aldrig känt mig som. Yrket däremot är en del av min identitet. Men om jag kände mig som en journalist när vi fortsatte resan med Abbe kan jag inte riktigt svara på.

Nu skildras mycket av den här historien i dokumentärserien och delar ur programmet har använts som bevisning mot er i rätten. Ångrar du att ni inte höll tyst om det?

– Nej, det tänker jag inte så mycket på. Både valet att hjälpa honom och tv-ledningens val att skildra det i programmet var det bästa tänkbara. Hade vi inte tagit med den delen och det hade kommit fram senare hade det kunnat slå hårt mot oss. Det hade varit flera oklarheter och folk hade i stället börjat spekulera i hur det hade gått till. Jag tyckte det var skönt att vi var ärliga med hur det gått till. Och nu tar vi konsekvenserna av det, vilka det än må vara.

Abed var ju både ung och i en extremt utsatt situation under inspelningen. Hur gick den publicistiska diskussionen kring det? Funderade ni något på hur filmatiseringen skulle påverka honom?

– Ingenting har varit självklart. Alla publicistiska beslut har inneburit svåra avvägningar. Och vi har pratat mycket med Abbe själv och med hans anhöriga. Så det var absolut inget beslut vi fattade över huvudet på honom och hans föräldrar.

I dag har det gått över två och ett halvt år sedan Fredrik Önnevall och hans kollegor fattade beslutet att hjälpa den då 15-årige pojken med flykten till Sverige. Och nyligen dömdes Önnevall, fotografen och tolken av Malmö tingsrätt till villkorlig dom och 75 timmars samhällstjänst för människosmuggling. Enligt tingsrätten är det uppenbart att SVT-teamet handlat utifrån rent humanitära skäl. Rättspraxis lämnar dock endast ett mycket begränsat utrymme för att frikänna någon enligt ett så kallat humanitärt undantag, står det i ett uttalande från tingsrätten. Men domen är felaktig, anser Fredrik Önnevall.

– Jag tycker den är fel rent juridiskt – att det är mer som talar för att det inte är ett brott. Det handlar inte om att vi inte tycker att detta bör betraktas som ett brott ur moralisk synpunkt utan rent juridiskt är det inte ett brott, anser vi. Sista ordet är inte sagt än.

Samtidigt har Abed hunnit fylla 17 år. I dag går han i skolan i Sverige, hans familj har kommit hit och nu försöker han ta körkort.

– Det är förstås väldigt roligt att det går bra för honom. Samtidigt vill jag inte att han ska drabbas av något duktighetskomplex. Han ska inte bli en symbol för hur det går för nyanlända. Det är också därför vi har varit måna om att han ska få leva sitt eget liv sedan han kom hit.

När det stod klart att det skulle bli en andra säsong av Fosterland kändes det först naturligt att fortsätta följa Abed, berättar Fredrik Önnevall. Men sedan landade produktionsteamet i att de ville göra något helt annat, bland annat eftersom de ville att han skulle få leva sitt eget liv.

Vad har du och Abed för relation i dag?

– Telefonrelation, mest, eftersom vi inte bor på samma ort. Men det är jättehärligt att prata med honom – och nu behöver vi ingen tolk längre. För mig är det viktigt att vår relation utökas i den takt som vi båda vill. Jag vill inte propsa på att vi ska höras eller ses utan det får komma från båda håll. Och det gör det. Så det är fantastiskt.

Fredrik Önnevall. Foto: Linnéa Kihlström

Fredrik Önnevall

Nuvarande arbete

Reporter på SVT.

Övrig fakta

Namn: Fredrik Önnevall

Ålder: 44

Familj: Fru Pia, två barn samt en hund

Bor: Utanför Malmö

Kopplar av med: Legobyggen och netflixserier

Läser: Just nu Silk Roads av Peter Frankopan

Lyssnar på: Diverse obskyra Spotifylistor

Medievanor: Jag har alltid P1 i örat. Dagstidningarna kläms in så gott det går innan barnen vaknar, resten får jag i arbetsflödet