carolina-neurath_pirat_forlag

Näringslivets mäktiga skrämmer inte Neurath

Medievärlden har mött SvD:s Carolina Neurath som utan att ha läst en enda högskolepoäng i ekonomi har blivit en av Sveriges mest framgångsrika och omtalade ekonomijournalister. I vår är hon aktuell med sin debutroman, som också ska bli film.

Som ung drömde Carolina Neurath om att bli journalist eller författare –– och så hade hon en oformulerad idé om att hon skulle jobba med film. I dag har SvD:s profilerade och mångfaldigt prisade ekonomireporter just gått på tjänstledighet. Igen. Denna gång för att vara med och skriva filmmanus på sin bok Fartblinda (Piratförlaget, 2016). Thrillern, som är hennes skönlitterära debut, började hon skriva i en tid av ”kreativitetssångest” under sin föräldraledighet.

–– Jag hade tankar på att skriva en till reportagebok men det är så extremt krävande på alla sätt. Man måste vara ute på fältet för att granska, gräva och träffa folk varje dag. Den typen av granskning är påfrestande eftersom man möts av extremt mycket motstånd. Just då var jag inte i ett läge när jag orkade det, säger hon och fortsätter:

–– I stället kändes det optimalt att börja skissa på en skönlitterär bok. Och när jag väl kom igång var det så självklart –– som att alla anekdoter och historier jag fått höra genom åren bara kom till mig. Det är ingen person som är helt autentiskt, men det mesta är inspirerat av verkliga händelser.

I åtta år har Carolina Neurath rapporterat om finansbranschen, företagen och aktiekursernas uppgång och fall. Några av de stora granskningar hon står bakom har handlat om storbankerna, Klarna och Postkodlotteriet. 2010 tilldelades hon och kollegan Jacob Bursell Årets Guldspade för sin granskning av revisionsbranschen. Två år senare fick hon och fem SvD-kollegor ta emot Stora Journalistpriset i kategorin Årets Förnyare för sitt arbete med räntekartan.

Parallellt med det har hon, förutom Fartblinda, skrivit reportageböckerna Den stora bankhärvan (Norstedts, 2011) om historien bakom HQ Bank, och tillsammans med medförfattaren Jan Almgren De svenska riskkapitalisterna (Norstedts, 2014). Den förstnämnda reportageboken ledde till en Guldspadenominering och håller i skrivande stund på att bli dokumentär.

Sin uppväxt tillbringade Carolina Neurath i Segeltorp söder om Stockholm. Redan i ung ålder började intresset för skrivandet att växa fram. Carolina Neurath minns hur hon skrev noveller. I efterhand har hon förstått att det var berättelser om klasskillnader, även om den då tioåriga flickan inte alltid själv var medveten om temat.

Något år senare skulle hon ärva en mindre andel aktier när en avlägsen släkting gick bort. Så småningom började hon också handla med dem. Carolina Neurath, som tyckte att det var både roligt och gick ganska bra, skulle senare komma att lägga pengarna på sin första egna häst.

I de sena tonåren lämnade hon barndomshemmet för att flytta till Lidingö. Hon började studera på JMK vid Stockholms universitet, men tyckte programmet var för teoretiskt och började därför parallellt att läsa på Poppius Journalistskola för att få syssla mer med det praktiska skrivandet.

Carolina Neurath började allt mer dras till ekonomijournalistiken, i första hand var det dramatiken och det höga tempot som lockade. Och under ett studiebesök på Dagens Industri fick hon den bilden bekräftad av redaktionschefen. Dagen efter tog hon därför upp telefonluren och tjatade sig till en praktikplats på redaktionen under sommaren. På så sätt fick hon in en fot i journalistvärlden. Praktikplatsen övergick senare i ett höstvikariat:

–– Det var en extremt dramatisk period att börja jobba som ekonomijournalist. Dels för att jag var på nätet där allt ska gå jättefort, men kanske framför allt för att det var just när finanskrisen bröt ut. Det var en turbulent och händelserik tid, men också kul. Jag gjorde massor av missar, men lärde mig samtidigt en hel del.

Det var bara det att finanskrisen också skulle visa sig slå hårt mot redaktionerna. Och Carolina Neurath var en av dem som inte kunde vara kvar. Men efter att hennes dåvarande chef hade tipsat om henne till ekonomisajten Placera.nu fick hon ett samtal och en förfrågan om hon inte ville bli redaktör:

–– Där gick jag igenom analytikers texter och förenklade, korrekturläste och satte rubrik och ingress. Det var en otroligt bra läroskola som gav mig mycket kunskap om ekonomi. Det halvåret var verkligen värdefullt.

Men efter ett tag började det klia i Carolina Neuraths fingrar. Hon ville skriva själv. Sommaren 2009 lämnade hon därför vad som skulle övergå i en fast tjänst för ett nytt vikariat. Denna gång på SvD Näringsliv.

–– Jag är nog lite så. Väljer de mer riskfyllda vägarna om de känns rätt, och det har ofta blivit bra.

Trots att de på SvD hade understrukit att vikariatet bara gällde i tre månader blev det förlängt. Och ett år senare blev Carolina Neurath fast anställd på tidningen.

–– Det kändes enormt stort då. Under hela min utbildningstid hade jag fått höra att man inte får fast jobb som journalist utan att man får räkna med att hamna i vikariesvängen. Så att få den chansen kändes förstås helt fantastiskt. Jag tänkte att här vill jag stanna.

Känner du så i dag också?

–– Ja, den här tillvaron som jag har just nu: att kunna vara fast anställd på tidningen och samtidigt ta tjänstledigt i perioder för att skriva böcker, det är helt fantastiskt. Sedan är det klart att jag kan fundera över vad jag ska göra framåt och visst har jag fått en del intressanta erbjudanden, men i slutändan landar jag alltid i att jag vill vara kvar.

Kan du se att du skulle kunna övergå till att ägna all din tid åt författandet?

–– Nej, jag behöver redaktionsmiljön, tempot och nyhetspulsen som finns på en redaktion. Framför allt under sådana här intensiva perioder. När jag varit tjänstledig eller föräldraledig kan jag få panik över att jag inte är delaktig i nyhetsarbetet, säger Carolina Neurath och fortsätter:

–– Men det är också väldigt skönt att pausa. Att skriva skönlitterärt är ju raka motsatsen till det dagliga journalistiska jobbet.

Fast just nu känns det lite konstigt att gå på tjänstledighet, berättar hon, eftersom det varit en sådan intensiv nyhetsperiod. Först turerna i Swedbank, sedan Panamahärvan och samtidigt pågår rättegången mot Mats Qviberg och de före detta direktörerna i HQ Bank och moderbolaget HQ. Från SvD är de tre reportrar som bevakar rättegången:

–– Stora delar av den har faktiskt varit ganska långrandig och det tror jag att de flesta är överens om. Mycket har handlat om teknikaliteter och värderingstekniker, och det har varit på en ganska svårbegriplig nivå, säger Carolina Neurath men konstaterar samtidigt att det vid några tillfällen varit högt tonläge och hettat till.

Hon berättar om en situation under rättegången när hon var där och lyssnade på Catharina Lagerstam –– en före detta styrelsemedlem som varnade om problemen i tradingen men som efter bara drygt en månad lämnade sitt uppdrag eftersom resten av styrelsen inte delade hennes problembild.

–– Hon kom in i styrelsen sent, uppmärksammade fel och ifrågasatte dem. När hon berättar om det här i rätten pressar de åtalades advokater henne hårt och ifrågasätter hennes upplevelser och kunskaper. Och då sitter Qvibergs team och skrattar, viskar och utbyter blickar med varandra.

Förvånade det dig?

–– Inte att de gör det hemma på kammaren men att de gör det så offentligt, när de ser att det sitter journalister och andra åhörare där, det förvånade mig. Jag trodde nog att de höll en högre nivå än så.

Vad tror du om utgången av rättegången?

–– Det riskerar att bli så att alla klarar sig. Jag vill inte tro det och jag pekar inte ut någon enskild person. Men däremot är det skadligt för hela finansvärlden om en bank kan gå under utan att någon ställs till svars. På så sätt vore väldigt olyckligt om alla gick fria.

Under arbetet med sin bok om HQ-härvan intervjuade Carolina Neurath en mängd personer med olika relation till banken, däribland finansmännen Sven Hagströmer och Mats Qviberg.

–– Initialt sa båda nej. Då handlade det om att tjata och övertala dem att ställa upp. Det jag sa var väl att antingen får ni berätta er historia själva eller så får någon annan göra det. Sedan ställde Sven upp och till slut mjuknade även Mats.

De två kunde svara på frågor, fylla i och bekräfta eller dementera uppgifter.

–– I efterhand har Mats Qviberg kallat boken för en roman, men ärligt talat tror jag inte att han skulle vilja att jag gick ut med hur stora delar av den han har fått ta del av innan publicering. Han har fått bemöta alla centrala uppgifter.

En annan person som reagerade än mer kraftfullt innan publiceringen var HQ:s förre vd, som hotade att stämma Carolina Neurath för grovt förtal.

Hur upplevde du den tiden?

–– Just då, när jag bodde i en liten lägenhet själv och det kom en bunt med stora papper i brevlådan, då var det inte så kul att gå och lägga sig. Men även om det var en jobbig period så var den lärorik. Jag trodde inte att han skulle stämma mig, men det är klart –– jag kunde inte heller helt utesluta det.

Vilka egenskaper krävs hos en granskande journalist?

–– Mod behövs ju naturligtvis, och uthållighet. Och så behöver man vara lite nördig, så man kan grotta ner sig i ett ämne. Jag kan bli extremt fokuserad när jag läser en text eller rapport som jag vet kan innehålla avslöjanden.

Några högskolepoäng i ekonomi har inte Carolina Neurath. Men röda siffror och finansspråk har aldrig skrämt henne:

–– Nej, absolut inte. Jag lärde mig det ganska snabbt. Det är klart att man i början kunde ha svårt att förstå vad nyhetschefen sa. Men då upprepade jag bara ”skriv upp och kolla upp” för mig själv, säger hon och fortsätter:

–– Visst tog det några månader, men man lär sig väldigt snabbt när man måste. Många gånger tror jag att det kan vara mer effektivt att ge sig ut och jobba i stället för att sitta i skolbänken och bara läsa.

Hon berättar vidare att ekonomijournalistik för henne till stor del handlar om att berätta något svårt på ett enkelt sätt.

–– Det skiljer den ekonomijournalistik som jag vill representera från till exempel delar av kulturjournalistiken, där det ibland verkar finnas en poäng i sig att använda svåra ord och vara exkluderande.

Carolina Neurath har i stället hela tiden läsarna i fokus, berättar hon:

–– När jag läser en kvartalsrapport försöker jag se vad i den som är intressant för våra läsare. Jag tror inte alltid att våra läsare är intresserade av att resultatet är två procent bättre än väntat, däremot är det intressant för dem om Handelsbanken säger att de lägger ned ett antal kontor.

Carolina Neurath säger att hon drivs av att avslöja oegentligheter, och berättar att det tog ett tag innan hon förstod omfattningen av dessa i näringslivet:

–– Ja, om man till exempel ser till de inblandade i HQ-krashen eller SCA. De karaktärerna och deras beteende liknar ju karikatyrernas land. Stundtals är det så extremt att man inte tror att det är på riktigt, men det är det faktiskt. En del recensenter har till och med sagt det om Fartblinda, att vissa delar inte är trovärdiga, men det är ju hämtat från verkligheten.

Hur långt ifrån den här världen –– som du så ofta beskriver –– lever du själv?

–– Hyfsat nära, men det har hittills funkat. Jag tror aldrig jag har hamnat bredvid någon som jag granskar på en middag eller så. Än så länge har det inte blivit någon konflikt, men det är nog bara en tidsfråga, säger hon och fortsätter:

–– Många av de här nya entreprenörerna ingår i mitt och min fästmans nätverk. Klarnas vd till exempel var tillsammans med en av mina nuvarande bästa vänner för länge sedan en period. Det är klart att det hade varit skönare om det inte var så när jag granskade dem, men det påverkar aldrig jobbet.

Kan det påverka dina privata relationer?

–– Ja, det kan det nog göra. Att man håller sig på sin kant på vissa middagar eller så. Jag skulle ju inte slå mig ner bredvid någon som det finns risk att vi skriver om två veckor senare.

När SvD i juni förra året lanserade serien Neuraths toppmöte, i vilken Carolina Neurath träffar näringslivets toppar i ett format som sponsras av Volvo personvagnar, lät inte kritiken vänta på sig. Flera upprördes av att finansmannen Christer Gardell, storägare i lastbilsjätten AB Volvo, intervjuades i just en Volvo i premiäravsnittet.

I en uppmärksammad text i Journalisten skrev Björn Häger att programmet kan vara ett ”exempel på när den granskande journalistiken packar väskan och åker hem.”

Vad tänker du om den diskussionen såhär i efterhand?

–– Jag anade att det skulle bli en diskussion och det tycker jag är bra. Men jag tyckte nog att den blev lite väl personlig. Det har kommit fram folk till mig som på allvar trott att jag fått en Volvo och jag har fått förklara att jag personligen inte får någonting, säger Carolina Neurath och fortsätter:

–– Men egentligen handlade kritiken nog lika mycket om vår första intervjuperson –– och huruvida det var fel att intervjua honom –– som formatet i sig. Jag tror att vi hade kunnat undvika en viss del av kritiken om vi hade börjat med någon annan. I vår ekonomijournalistvärld är börsbolaget AB Volvo och kinesiskt ägda Volvo Personvagnar så vitt skilda bolag, med helt olika ägare. Men vi borde ha resonerat mer kring hur det skulle uppfattas utifrån.

Vad tänker du om att det blev så mycket fokus på just dig?

–– Tidningen och jag med den tyckte inte att det var mitt ansvar att försvara ett beslut som inte jag hade tagit. Men sedan kom det till en punkt när jag själv kände att jag ville ställa upp på en intervju eftersom jag hade tackat ja till det här och stod för det.

Så hon medverkade i Kulturnyheterna och sedan ringde det journalister resten av dagen. Carolina Neurath berättar att det var en märklig känsla:

–– Jag hade inte räknat med att det skulle bli så stort. Det kändes nästan som att jag gjort något brottsligt.

Hon berättar att hon funderar väldigt lite över vilka som annonserar var och hur i tidningen och under SvD:s evenemang:

–– Det kanske låter naivt, men jag bryr mig inte om det alls. Man hamnar ju i det där hela tiden och alla bolag reagerar olika. Något bolag drar sig ur efter en granskning, ett annat köper en helsida dagen efter.

Själv föreläser och modererar Carolina Neurath en del och då väljer hon medvetet inte stora börsbolag eller bolag hon granskar utan hellre organisationer och liknande. Då bollar hon alltid med sin chef, Maria Rimpi, först.

–– Men den kritiken hade jag nog förstått mer –– att jag personligen tjänar pengar på något. När det gäller Volvo tjänar jag ju ingenting.

Hur ser du på gränsdragningarna i det nya annonslandskap som håller på att växa fram?

–– Jag tänker att det viktiga är att annonsörerna inte har någon inblandning i vad jag som reporter ställer för frågor eller väljer att lyfta fram eller inte. Börjar man tänja på de gränserna är det farligt. Sedan är det förstås viktigt att annonsmaterial är tydligt markerat, säger hon och fortsätter:

–– Skulle någon chef komma och tala om för mig att det var vissa frågor eller så som jag inte fick ställa eftersom vi samarbetade med det bolag jag granskade hade jag sagt upp mig på en gång.

 

CAROLINA NEURATH

Födelsedatum

1985-11-17

Nuvarande arbete

Ekonomijournalist på Svenska Dagbladet

Tidigare arbeten

Reporter på Dagens Industri
Redaktör på Placera.nu

Övrig fakta

Carolina Neurath. Fotograf: Jimmy Hansen

 

Familj: fästman och dotter.

Bor: Stockholm (Östermalm)

Kopplar av med: ridning, 3-4 gånger i veckan och löpning.

Läser: just nu Karolina Ramqvist Alltings början.

Lyssnar på: P3 dokumentär och Lilla drevet.

Dold talang: förr var det bryta arm. Numera fickparkera.

Medievanor: SvD, DI, Aftonbladet, Expressen och P1 Morgon på morgonen. Aktuellt på kvällen och läsa ikapp papperstidningar jag inte hann på morgonen.