Annons: PP Pension

Skeppare – och lots

När Bo Zetterlund skulle skriva en artikel om Ingmar Bergman och hans skatteaffärer, kanske var det för tidningen Se, värkte han i vargtimmen fram följande inledningsmening, ”Man kan inte riva ett korthus till hälften.”
Riktigt hur korthuset hänger ihop med IB vete fåglarna men meningen är genial. Dessutom gav den skrivandet fart. Artikeln blev klar på en timme, i tid för sista lämning.

Skrivande personer känner säkert igen sig. De bästa idéerna, de goda orden trillar in först när tiden håller på att rinna ut och ingen återvändo finns. Så är det alltjämt för Bo Zetterlund, eller Bosse Z som han presenterar sig tredje gången vi pratas vid inför intervjun och har hunnit bekanta oss. Trots det har han skrivit en bok. Första meningen i den är heller inte dum. ”Den här boken är skriven för att den inte fanns.”
Han gillar alltjämt att hitta de go’a formuleringarna.
Det som inte fanns var en handbok för chefer och andra i medievärlden med titeln ”Ledarskap i verkligheten”.

Men böcker om ledarskap finns väl? Skiljer sig medievärlden så mycket från andra världar i näringslivet?

– Nej, jag tror inte det. Man befordrar folk som är bra på annat, men medievärlden är omedveten om att ledarskap är ett yrke.

Med sin bok vill Bo Zetterlund ge den som befordrar och den som befordras en nyckel till förståelse och ett språk att använda. I dag saknas det, anser han. Likaså saknas en diskussion om ledarskapet som fenomen på arbetsplatserna. Jovisst, man snackar skit om chefen, men då blir det personligt.
– Den enskilt viktigaste faktorn att utveckla är ledarskapet, men man ser det inte som en enskild faktor att utveckla.
Chefer har mycket större påverkan på en arbetsplats än de anar.
Bo Zetterlund talar om en tydlig hjältekultur i medievärlden, inte minst inom Bonniers som han stått nära i ett kvarts sekel.
Jag erinrar mig chefer som över huvudet på medarbetarna säger till en kollega ”du gör en bra tidning”. Är det det han menar?
Jo, ungefär.
Han beskriver chefer som adresserar chefer och inte kollektivet, för att det är lättare. De säger till varandra ”du kommer att göra x miljoner i år” eller om sig själva ”jag lanserar” eller ”jag drar nytta av konjunkturen”.
– Men medier görs av ett vi, inte ett jag.

Vi träffas en dag när Bo Zetterlund har lämnat sitt Ljusterö, skrivarrummet, där en ny bok håller på att bli till, havet och skogsbruket för att tala på en kurs för redaktionsledare och träffa uppdragsgivare.
I det lilla sammanträdesrummet i Pressens Hus är han snart självgående. Min lista med frågor blir liggande, medan han pratar på och då och då kastar ett och annat öga i sin för att komma ihåg. Där står vad han genom åren gjort, vilken roll han haft och var. Den är lång. Tio yrken har det blivit, summerar han. Sina bästa erfarenheter att omsätta i en bok om ledarskap har han skaffat sig genom att själv vara ledare. Och iakttagare. Fast det säger han mer indirekt, genom exempel från olika arbetsplatser och uppdrag.
I boken berättar han om hur han en gång som ung och ny chef pöste upp sig och ville ha två telefoner på skrivbordet för att markera sin betydelse.
Under vårt samtal kommer historien om hur han som relativt ung redaktionschef på Se kallades till repmånad i Norrbotten och under den fick reda på att han satt löst på redaktionen. Någon ringde honom och sa att folk hade klagat hos förlagsledningen. Snabbt ned till Stockholm och ett möte med redaktionen, som berättade för sin chef att visserligen hade tidningen blivit bättre under hans chefskap men de, medarbetarna, hade blivit sämre. Artiklarna som de skrev lämnade de in till chefen, vars rum kallades för gravkammaren. Det var där deras texter begravdes. Chefen ville ha dem på annat sätt och skrev om.
Du kommunicerar inte, var medarbetarnas slutomdöme.
– Det var obeskrivligt läskigt, men det var där, på Se, jag lärde mig mest.

Kommunicera blandas ofta ihop med informera, men är inte detsamma, förmanar han i boken. Där står också att det är viktigt att se sina medarbetare och att förvänta sig kvalitet, för då får man det.
Men människor är olika, har olika förväntningar och olika uppfattningar om en och samma sak. Man brukar säga att mycket sitter i väggarna – och det gör det men varje person har sin uppfattning om vad det är som sitter i väggarna.
Alla människor går heller inte automatiskt väl samman. Olikheterna är för stora, chefer emellan, mellan chefer och medarbetare och mellan medarbetarna. Då handlar det om att runda den första inställningen, den som kommer via reptilhjärnan, nämligen att jag är normen och det som jag tycker avviker är onormalt. Man kan, som Bo Zetterlund skriver i sin bok, vara normal på flera olika sätt.
Boken presenterar en analysmodell som ska hjälpa till med att få syn på hur min personlighet ser ut och hur det förhåller sig till kollegor och medarbetare och varför jag reagerar på ett visst sätt inför hur andra agerar.

Bo Zetterlund beskriver det som ett schema. Här är jag och där är du och det får de här effekterna. Det handlar inte om rätt och fel, utan bara om hur människor förhåller sig till varandra. Lagoma olikheter är bäst, skapar dynamik och kreativitet, skulle man kunna säga. Är individerna i gruppen för lika blir det inte mycket verkstad.
Metoden har till och med praktiserats hemma hos paret Klingsell Zetterlund, som efter 25 års äktenskap känner varandra utan och innan. Eller? Första testomgången slutade med att maken Bo sa att det här får du göra om för du har svarat fel…
Det finns företag som inleder en nyanställning med att låta den nyanställda presentera sig genom analysen, vilket enligt Bo Zetterlund leder till ett ”aha, jasså, du är sån, välkommen i gänget”.
– Ju mer vi vet om varandra, desto bättre kommunicerar vi.

Det är mycket förnuft men också mycket känsla i Bo Zetterlunds bok. Han säger att det finns en övertro på intellektet i ledarskapet. Det måste vara kopplat till känslolivet.
”Det här var så jobbigt och jag är så glad för det”, lär en kursdeltagare på en av Bo Zetterlunds ledarskapsutbildningar ha sagt.
Det blev kursledaren glad över, för som han säger, ”om du inte någon gång får ångest eller känner berusande glädje så lär du dig ingenting”.
Vi talar också om annat än ledarskap. Om branschen och framtiden. Mycket ligger i att förklara det vi ser på tv, säger den före detta murveln och tidningsmakaren.
– Man behöver förstå samband mellan det man redan vet.
Snabbt och överraskande är vi inne på Illustrerad vetenskap, som efter vad jag förstår är såväl missförstådd som underskattad. Den är alls ingen gubbtidning utan har hälften av sina läsare bland 18- till 25-åringar. Många kvinnor.
Det särskilda med Illustrerad vetenskap är att den inte skriver om utan visar med grafik.
– De kan lägga ned en månad på ett jobb.
Nyheten är ett budskap som når läsaren förs- ta gången, säger han, och nyhetsgrafik är ett i sammanhanget trubbigt ord. ”Men den stora utvecklingen, tidningens roll och existensberättigande, ligger i att ge substans, samband och sammanhang”.
A Men har inte tidningarna blivit bättre på samband och bakgrunder med faktarutor och analyser?
– Faktarutorna är mer en grafisk klackspark än en ambition att förklara. Det är ett stort ansvar att lägga ut faktarutor.
Bo Zetterlund håller med Fokus chefredaktör Karin Pettersson som på annan plats i tidningen säger att nyhetsgrafiken i Sverige är en underskattad genre.
– Grafiken i Fokus har för mycket effekt och för lite substans, säger han, men delar samtidigt ut beröm.
– Deras grafik är en av de bästa ansatserna som gjorts i Sverige.

Vi talar också om den bok han just nu håller på med. Något motvilligt från hans sida. Den kommer att handla om publicistisk kvalitet. Idén föddes ur resonemanget om publicistiska bokslut.
Genom att fråga journalister på en tidning och samma tidnings läsare närmar man sig begreppet. Men lätt är det inte, journalister sinsemellan tycker olika om vad som är viktigt, läsare och journalister likaså.
– Och vilka effekter på trovärdighet och relevans får det?    ?

Karin Lindell

Födelsedatum

1942-03-20

Nuvarande arbete

tf chefredaktör TTELA

Tidigare arbeten

mediekonsult

Övrig fakta

? Född: I Gävle.
? Fyller: 65 i år men tänker inte pensionera sig.
? Familj: Hustru och fyra barn i två kullar, barnbarn.
? Karriär: Gav ut sin första tidning då han var 14, Farstabladet i 15 000 annonsfinansierade exemplar. Blev inte officer som pappa ville utan gav sig medievärlden i kast 1961, då han började på Söderhamns-Kuriren. Har arbetat på en rad dagstidningar (Norrländska Socialdemokraten, Folkbladet, Östgöten, Aftonbladet, Expressen) och magasin (Vecko-Revyn, Se, Teknikens Värld, Båtnytt bland andra).
Startade Se & Hör, Stickmagasinet, Allt om Jakt, Gods & Gårdar och Bonniers Mediauniversitet.
? Roller: Reporter, redigerare, nattchef, redaktionschef, chefredaktör, förlagsredaktör, förlagschef, vd, rektor, klubbordförande, styrelseordförande.
Har arbetat inom Åhlén & Åkerlund, Bonniers, LRF Media, Svenska Mässan, Universum Communication.
Utbildare inom Pressinstitutet och nu Medieutbildarna, där han ansvar för ledarutbildningen och klimatundersökningarna.
? Laddar genom att läsa: Mycket magasin och många böcker, har ofta ett par tre stycken på gång samtidigt.

Bo Zetterlund om:

? …vilken sida av sin personlighet han helst vill dölja:
– Det ser ut som att jag har full koll, men för mig är det inte naturligt att vara strukturalist.
? …att vara chef:
– I en organisation som man har klättrat i har man inte många vänner.
? …att skapa vilja till förändring:
– Det är ett annat sätt att utsätta folk för ångest.
? …att sätta ihop ledningsgrupper:
– Det är bra om någon tar på sig att vara djävulens advokat, men man måste från början komma överens om att en person har den rollen.
? …den bästa ledaren:
–Den som får alla att prestera efter bästa förmåga och talar om det.
? …chefer man minns:
– De som sett en, de som skapat trygghet och glädje.

Fyra röster om Bo Zetterlund:

Två som går Bo Zetterlunds kurs i ledarskap i verkligheten…
? Catarina Nitz, ansvarig för opinionsmaterial, kulturredaktör och ställföreträdande ansvarig utgivare Katrineholms-Kuriren:
– En jättebra kurs som tar ledarskapet på allvar och avstamp i oss själva som individer. Man får konfronteras med sig själv och det är både jobbigt och spännande. I rollspel har jag tvingats gå in i roller som jag haft svårt att leda. Jag har fått perspektiv på min tid som nyhetschef bland annat och en bättre självkänsla.
? Lars Agbrant, distributions- och upplagechef Hallands Nyheter:
– Allt eftersom har bitar fallit på plats. Allt handlar om kommunikation. Rollspelen har varit förbaskat jobbiga. Man har sett sig själv på video och undrat hur man har kunnat agera så. Det har varit tufft och jag kan säga att efter andra träffen var jag rätt knäckt. Men man känner sig trygg med kursledningen, den har full kontroll.
– Så sent som i dag på förmiddagen hade jag ett möte där jag kände att jag haft nytta av utbildningen.

…och två som ofta anlitar honom som utbildare
? Ulf Johansson, chefredaktör för Nerikes Allehanda:
– Han är en väldigt erfaren och bred utbildare. Jordnära, som inte använder en massa managementtjafs. Han går rakt på och har nästan alltid exempel från den egna verksamheten eller praktisk erfarenhet. Han håller låg profil, låter gruppen driva diskussionen men ser till att den går framåt.
? Thorbjörn Lindskog, Medieutbildarnas vd:
– Bosse är omtänksam och känslosam. En som vissa uppfattar som en lite buttrig och bestämd herre men som samtidigt är mycket uppskattad.
–Han är bra på att ge kritik och att skapa entusiasm.