””I vartenda fönster pågår ett drama””

Tv-producenten Åsa Blanck vill berätta historier som förmedlar hopp utan att väja för det som är svårt. Just nu är hon aktuell med den hyllade dokumentärserien ”Det är inte så dumt att bli gammal” i SVT.

För två år sedan, när Tom Alandhs tjänst blev tillgänglig, började Åsa Blanck på SVT efter att ha arbetat som producent och regissör på Strix i nära tio år. När Medievärlden träffar henne är det på arbetsplatsen i tv-huset i Stockholm. Där är hon ofta men inte alltid, för det är inte här på Oxenstiernsgatan som hon hittar nya historier att berätta –– för att göra det måste hon ge sig ut. De senaste veckorna har varit intensiva för Åsa Blanck. Den 20 augusti sändes första avsnittet av den tredelade dokumentärserien som handlar om åldrande.

– Egentligen närmade jag mig inte de här tre personerna med skildrandet av åldrande i sikte. Utan det var tre människor, vars öden drabbade mig hårt.

Första delen handlar om kvartersdoktorn Magnus Eriksson på Söder i Stockholm, och om hans svåra övergång till pensionär. I den andra delen möter vi Dagny Carlsson, som på äldre dagar bestämmer sig för att ta revansch på ett helt liv som hon i efterhand upplever som grått och ängsligt. Och i den tredje delen fick tittarna möta Kent Sidvall som levt ett hårt liv som kantats av missbruk och hemlöshet, men som vid 57 års ålder börjar komma på fötter igen. Den 4 september, morgonen efter att den sista delen sändes, hade över 600 personer hört av sig till SVT med hyllningar.

Det hela började som tre fristående projekt, berättar Åsa Blanck, men slutade med att hon tillsammans med sin chef tog beslutet att göra dem till en serie:

– Jag följde de här tre personerna och en dag under ett möte med min chef så sade han: ”Men du håller ju på med en och samma sak i alla tre filmerna, har du märkt det?” ”Nej”, sade jag, ”vad håller jag på med?” ”Det är inte så dumt att bli gammal”, svarade han.

Du knyter ihop de tre historierna genom att huvudpersonerna får träffas –– var det tanken från början?

– Nej inte alls. Men en dag när jag filmade Kent mötte vi kvartersdoktorn av en slump och det blev ett fint och varmt samtal. Och Dagnys möte med Kvartersdoktorn, när han undersöker hennes öra och det hela slutar med dans i stallet. Jag kunde knappt somna den kvällen för att jag var så tagen –– det var underbart att se hur de möttes.

Dagny Carlsson hade följt serien om kvartersdoktorn på tv och älskar honom, och kvartersdoktorn älskar gamla tanter, säger Åsa Blanck. Så när Dagny berättade att hon skulle till doktorn frågade Åsa Blanck om de skulle åka till kvartersdoktorns vaxproppsmottagning, som ligger i närheten av Dagny Carlssons sommarställe.

Åsa Blanck är medveten om att det kan råda delade meningar om just det tillvägagångssättet. En del tycker att man bara ska stå bredvid och registrera, menar hon. Men så fort man bestämmer sig för att göra en film om en människa, så påverkar man den människans liv genom vilka scener man väljer att skildra och vilka frågor man ställer, konstaterar hon.

– Man kan ju göra som jag valde att göra –– och så faller det helt platt. Men i det här fallet styrde inte jag utan njöt bara av att se hur deras möte fick eget liv.

Vad får du för relation till människorna du intervjuar?

– Man kommer dem oerhört nära, det blir en verklig vänskap. Och det är viktigt för mig att uppehålla den relationen även när filmandet är över. Under tiden man filmar riktas ju intensiv uppmärksamhet mot den här människan och man är intresserad av allt de gör. Man kommer varandra nära och det släpper man inte bara sådär.

Kan man skildra en hel människa i en dokumentär? Är det ambitionen?

– Man skildrar inte en hel människas liv, det är omöjligt. Det är en skärva som man drabbas av och som man försöker berätta. I Dagnys fall handlade det om hennes revansch och för att förstå revanschen måste man förstå varifrån hon kommer. I varje människas öde finns en kärna som man vill skildra.

Under arbetet med en dokumentär filmar man ofta starka scener. Hur hanterar du det?

– Det blir en krock i skallen. Jag är en filmare som vet att det är extremt viktigt att skildra. Samtidigt är jag en medmänniska och vill bara gå fram och hålla om den där människan. Ibland går det helt enkelt inte att bara fortsätta filma.

Tänker du på hur dina filmer kommer att tas emot av publiken – och hur det kan påverka de personer du gestaltar?

– Nej, jag tänker nästan aldrig på slutresultatet. Men när jag kliver in i en sådan här process känner jag en stark ömhet och varsamhet gentemot de personer jag skildrar.

I början av sin karriär arbetade Åsa Blanck med granskande journalistik i filmform. Men det arbetet gjorde henne ofta obekväm, säger hon, eftersom den underliggande dramaturgin tvingade henne att utmåla någon som skurk; att svart- och vitmåla och att hårddra.

– Men visst kunde jag bli nöjd och tillfredställd när någon trampat rejält i klaveret – samtidigt som jag kände att jag inte vet hur jag själv hade gjort i samma situation. Och hur blir det för den här människan nu då?

Åsa Blanck växte upp i Lund. Efter gymnasiet gick hon en ettårig utbildning i film och journalistik och därefter läste hon psykologi och statsvetenskap med journalistisk inriktning. Parallellt med det arbetade hon med kortfilm.

– På den tiden var killarna regissörer och tjejerna var scriptor eller inspelningsledare. I början tyckte jag att det var roligt bara att få vara med. Men sedan jag kände rätt snabbt att jag ville göra det själv.

Senare erbjöds hon en praktikplats på Strix som hon tackade ja till. Efter praktiken började hon på tidskriften Moderna Tider, som också hade ett litet tv-produktionsbolag där det producerades dokumentärer och reportage i samma anda som tidningen. Åsa Blanck berättar att hon var yngst bland en massa människor hon upplevde som kreativa och ”superintellektuella” med storslagna idéer. En gång somnade hon bland högar av historie- och filosofieböcker och när hon vaknade upp kände hon att hon var på en arena hon inte alls behärskade.

– Så det var en ganska jobbig tid där, det första året åtminstone. Men det fanns en tv-chef som var fantastisk för han trodde på mig och uppmuntrade mig oerhört mycket. Han gav mig möjlighet och utrymme att ge mig ut på egen hand.

Sedan började Åsa Blanck göra Kalla fakta-reportage, därefter filmen Ebba & Torgny och kärlekens villovägar och senare den Guldbaggebelönade Vikarien. Efter det har det bara rullat på, säger hon.

Vad är det som lockar dig med dokumentärfilm?

– Människor, relationer och livsöden. När jag var barn och satt i bilen och vi passerade ett bostadsområde tänkte jag alltid att i vartenda fönster så pågår det ett drama –– i det lilla eller stora. Nu får jag kliva in bakom de där fönstren och vara med och berätta historier. Det är fantastiskt.

– Och även detta att våra liv kanske inte skiljer oss så himla mycket åt, trots att vi ibland känner oss ensamma och utsatta.

Vilka berättelser vill du berätta?

– Det är en svår fråga. När jag fick den senast frågade jag min klippare Petter Brundell vad jag brukar göra och då svarade han något som kanske stämmer nämligen att jag söker mig till historier som kan förmedla något slags hopp utan att väja för det som är svårt.

Åsa Blanck närmar sig i regel en historia som befinner sig i sin begynnelse. Sedan följer hon med på resan. Något hon beskriver som både spännande och svårt eftersom hon sällan vet var den kommer att sluta:

– För mig handlar det om att ha någon slags tillit till att jag tror att jag kan ana mig till hur det blir. Sedan behöver förstås min chef ha tillit till mig. Jag är alltid öppen med att det är en process som jag inte vet hur den slutar.

Vilka släpper du in i arbetsprocessen?

– Ju tidigare i en process desto mer professionell hjälp tar jag in. Därefter brukar jag öppna för olika åldrar och erfarenheter. Det kan vara jättebra att ta in en 14-åring i ett klipprum till exempel. Jag tror verkligen på att släppa in folk under arbetet, jag blir alltid bättre när jag gör det.

Vilken del av arbetet är roligast?

– Inspelningen är fantastisk för det är då man är nära människorna. Men sedan får man förvalta det och göra film av det i klippningen. Det är väldigt roligt men också svårt.

Vad kan det vara för svårigheter?

– Efter ett halvårs filmande under arbetet med Kvartersdoktorn var jag ute på tunn is för han var så jäkla lycklig hela tiden och det var svårt att hantera. Jag undrade hur jag skulle kunna berätta om det på ett sätt som väcker intresse hos tittarna.

Men allt eftersom tiden gick visade det sig att övergången till pensionär inte var så självklar och lätt, vilket var tur, för det hade blivit outhärdligt att se på, säger Åsa Blanck.

Krävs det olycka och svårigheter för att det ska bli en bra film?

– Det krävs dynamik. Det får gärna finnas öar av lycka, men att göra en film om en människa som är glad hela tiden. Hur ska man kunna lyfta det till något allmängiltigt där folk kan känna igen sig och bli engagerade?

Åsa Blanck ser aldrig sina egna filmer när de sänds i tv. När det var dags för premiäravsnittet av ”Det är inte så dumt att bli gammal” hade familjen dukat upp med te framför tv-apparaten. Men Åsa var för nervös för att sätta sig ned, så hon och en av sönerna tog en promenad. När de kom tillbaka, strax före klockan tio, smög hon sig fram till fönstret för att kika in i vardagsrummet.

– Då tyckte jag att det såg ut som om de hade slagit av tv:n, och jag var helt övertygad om att det var för att det var för tråkigt. Men så kom jag närmare och såg hur de satt där alla tre. Och tonåringen höll inte på med sin telefon, och nedför kinden rann en tår – då tänkte jag att det blev nog rätt bra ändå.

Åsa Blanck

Övrig fakta

Familj: Många barn, en man, stor syskonskara, mamma och katt.

Bor: Nysätra

Kopplar av med: Dansar, slåss (sparrar), springer i skogen.

Läser: Alltför lite nuförtiden.

Lyssnar på: Min familjs spellista. Grym blandning.

 

Medievanor: Bloodline, The Fall, Girls, Orange is the new black. Har utvecklat ett beroende av bra tv-serier.