Annons: Mediedagen 2019

Paddskatt på tapeten – igen

Blir det en paddskatt eller inte? Frågan ställdes vid Public service-kommissionens sluthearing med riksdagspolitiker från regeringspartierna och oppositionen tidigare i veckan.

Svaret blev som med allt annat i mediepolitiken: vi får se.

Envisa rykten har gjort gällande att Kulturdepartementet förbereder ett bakslag, en återgång till finansiering av public service via en teknikneutral apparatskatt av den typ som efter införandet för några år sedan efter tolkningstvister ogiltigförklarades av Högsta förvaltningsdomstolen 2014. Då undanröjdes lägre instansers medtolkning av Radiotjänsts beslut att lagtexten gav bolaget rätt att ta ut tv-avgift på datorer. En dator med internetuppkoppling, ansåg HF, kunde inte anses vara ”avsedd” för att ta emot tv-sändningar, vilket lagtexten hade lämnat öppet för.

Men nu är vi där igen, kanske. Riksdagen har via ett tillkännagivande 2015 beslutat att regeringen ska hantera frågan om finansieringen av public service i en parlamentarisk utredning. De rödgröna företrädarna på PS-hearingen bekräftade att så blir fallet, men först efter att den sittande medieutredaren Anette Novak i höst har publicerat sitt betänkande om förändringar av mediepolitiken.

Så efter en utredning kommer nästa. Om den senare kommer att landa i enighet kring återinförandet av teknikneutral avgiftsfinansiering eller inte återstår att invänta. Oenigheten i snart sagt alla mediefrågor under tidigare mandatperioder ger en föraning.

När frågan ställdes (av mig) gavs olika svar. Kulturutskottets ordförande Olof Lavesson (M) avfärdade tanken eftersom hans parti fortsätter att förespråka sitt tidigare alternativ att ersätta dagens radio/tv-avgift med PS-anslag i statsbudgeten. Därmed borde frågan ha fallit, eftersom bredast möjliga enighet eftersträvas i frågan.

Men Gunilla Carlsson (S) försäkrade att frågan ska utredas, att alla alternativ ska värderas och att man inte kan ta ställning innan så har skett. Regeringspartnern Niclas Malmberg (MP) förnekade att Kulturdepartementet skulle ha några planer i riktningen återtagande. För säkerhets skull meddelade han dessutom efter avslutad diskussion att han hade ringt Kulturdepartementet och fått bekräftat att ryktet var felaktigt.

Nå. Vad som rör sig i huvudet på respektive blocks finansministrar kanske är viktigare än vad de gröna i Kulturdepartementet har för sig. Frestelsen att hitta nya intäktskällor kan växa om PS-utgifterna tenderar att öka mer än intäkterna, särskilt som flödet i dag ligger utanför statsbudgetramen.

Om den ännu en tid stadiga betalningsviljan skulle svikta i takt med teknikskiftet från televisionsapparat till bildskärm kan problemet med växande underskott i PS-finansieringen visserligen lösas proportionellt på det gamla viset: ju färre tv-apparatinnehavare, desto högre avgifter. Men långsiktigt innebär det en urholkning av hela begreppet ”i allmänhetens tjänst”, om inte hela ”allmänheten” är med och betalar. När upphör förresten ”allmänheten”; är det under 90 procent, vid 70 procent eller först vid 50?

För att reda ut stödet för betalningsmodell vore det intressant med en valrörelse 2018 där de rödgröna driver införandet av en särskild avgift på datorer, paddor och mobiler mot en vägrarfront med parollen ”Rör inte min padda!”

Innan dess kanske den kommande finansieringsutredningen kan fundera över möjligheten av en ytterligare pengakälla: företag som nu profiterar på andras medieproduktion och brandskattar nyhetsjournalistiken på annonspengar. Upphovsrättsorganisationer som Stim och Copyswede kanske kunde administrera ett nätets länkavgiftssystem?

Föga har hänt –– därför är det bra

BLOGG Medieministerns linje är utmärkt. ”Staten, politiken, politikerna ska hålla sig väldigt långt borta från innehållet. Punkt slut.” Därför är det bra att det i princip inte hänt någonting på det mediepolitiska området, menar Mats Johansson.

Man undrar vad som händer. Man går på medieseminarium, läser medieministertal och lyssnar till branschens brummande. Inte blir man klokare för det.

Sedan regeringsskiftet 2014 har jag försökt följa mediekrisens påverkan på mediepolitiken. Dessbättre har föga hänt, i politiken. Mediedebatten kännetecknas främst av att det är personfrågor som föranlett lätt höjda ögonbryn; Gunilla Herlitz avhopp, Jan Helins påhopp och Lars Leijonborgs hopp om att Jan Friedman ska lösa Mittmedias problem efter icke-affären med Schibsted.

Det som har hänt har hänt i verkligheten, inte i politiken. Företagens lönsamhet har förbättrats genom nedskärningar av kostnader så att ägarna nu kan skryta över vinster så höga att krisen verkar överstånden. Dock är de låga för den som minns att några goda år behövs för att balansera de kommande svaga. Jag är inte övertygad om att studierådgivarna vid landets skolor bör avstå från att avråda landets framtid att söka sig till journalistbanan.

Förvisso ska 68-generationen ersättas, föga saknad, men det lär fortsatt vara slimmade redaktioner som gäller när LAS-proletariatet söker fast tjänst inne i mediehusens tillfälliga värme.

Om utgiftssidan nu är avklarad – och tidningarna kan ju knappast bli tunnare -kanske ägarenergin kan läggas på intäktssidan. Hur få läsarna att betala för det som i decennier ansågs skulle vara ”gratis”? Inget statsstöd i världen kan ersätta kassaflödet från prenumeranter och annonsörer.

Således ingen skugga över medieminister Alice Bah Kuhnke, ännu. Hon har inte gjort just något, inte i mediepolitiken i alla fall, som föranleder KU-anmälan. Kanske en passivitetsvarning, som för brottare eller när det anfallande handbollslaget aldrig skjuter? Annars tar hon efter förrättat värv plats i biblioteken på hyllan för världens smalaste litteratur med titeln ”Alla mina reformer som kulturminister”.

Dock har hon tillsatt en utredning! Medieborgarna & medierna, SOU 2015:94 Som tidigare konstaterats kan man befara det värsta, att döma av den Novakska utredningens första delbetänkande där det slås fast att ”ett nytt stöd i högre grad behöver utgå från det innehåll som ska stödjas”, inte formen. Det låter oskyldigt, men vid närmare eftertanke innebär Novak-doktrinen en brytning med den svenska traditionen att staten inte ska välja stödformer som bygger på värdering av innehåll, så kallad skönhetstävling.

Sådana styggelser finns, sant. Litteraturstödet till enskilda titlar bygger på innehållsvärdering utförd av branschnära experter, liksom tidskriftsstödet. Med hjälp av riksdagens utredningstjänst tog jag 2007 reda på hur den godtyckliga fördelningsmaktens kriterier såg ut och fick för en artikel i Axess fram några belysande exempel (bifall Björn Elmbrant, avslag Martin Luther). 

Det kan inte gärna vara sådana kvarlevor från förra millenniet som Novak funderar på att reproducera. Uppenbarligen är tankemödan betydande eftersom hon har fått förlängd betänketid, ytterligare ett halvår till sista oktober. Det kanske inte är så enkelt som först troddes?

Spelutrymmet kan tyckas stort. Presstödet ska vara avvecklat 2019 så dess halva miljard kan användas till annat. 2020 går sändningstillstånden för public service ut, ytterligare åtta miljarder i potten. Redan den så kallade kontrollstationen om ett år kan ge en fingervisning om framtiden.

Men hur undviker man nya skönhetstävlingar? Arsenalen på det mediepolitiska området är inte så stor; generellt verkande stödformer torde för de politiska ingenjörerna begränsas till skatter, avgifter och bidrag. Men hur ska de appliceras lika för alla? Nollmoms för digitala medier (som i Norge), sänkta arbetsgivaravgifter för redaktionellt anställda, kulturcheckar för mediekonsumtion, ropen skalla: gratis bredband åt alla. Dock oklart hur och varför.

Några tips – men inte många – lär utredarna få från omvärldens olika exempel. Vid den privata Public service-kommissionens andra seminarium (27/1redovisade Karen Donders, professor i public service vid Vrije Universiteit i Bryssel, erfarenheter från olika typer av medieregleringar inom EU, varav få av positiv karaktär (för att inte nämna statsstyrningen över medierna i Ungern och Polen). Kartan över både generellt mediestöd och public service-styrning är högst splittrad inom EU, men försök med harmonisering pågår på området just för att minska betydelsen av konkurrenssnedvridande statsstöd.

Ännu är det oklart vad PS-kommissionen kommer fram till, facit ges vid Mediedagarna i Göteborg (MEG) den 7-8 april då en rapport ska presenteras. Det skulle inte förvåna om det är delar av PS-kakan man vill se omfördelad, kanske ett uppkok på det som en gång var folkpartiets idé om en kvalitetsfond från vilken ”alla” kunde söka pengar. Axess, Aftonbladet, Expressen? Dock oklart hur och varför.

Den djärva tanken blev ingen succé 2007, vilket inte enbart berodde på upphovsmannen, Lars Leijonborg. Det lär inte bli en enklare resa denna gång, om så skulle bli fallet. Man kan lita på att motkrafterna slår vakt om de gamla institutionerna, inklusive den finansminister som debattörerna tycks tro har ”pengar över” just till mediesatsningar medan migrationen trycker på. 

Och det liberala dilemmat kvarstår: Vem ska avgöra vad kvalitet är, om inte konsumenterna som ska betala för den? 

Så där står Alice Bah Kuhnke på ruta ett igen. Med en tydlig deklaration om färdriktningen i ett tal nyligen (8/2): ”Staten, politiken, politikerna ska hålla sig väldigt långt borta från innehållet. Punkt slut.”

Bra talat.

Självdeklaration: Jag är sedan en månad vald av ägarstiftelsen för public service till vice ordförande och därmed part i målet när det gäller bolagens finansiering och regelverk.