Annons: Mediedagen 2019

Privata ägare är inte Rättviseförmedlingen

Utnämningarna av Alice Teodorescu och Johan Hakelius bjöd på kostliga reaktioner. Men det kan inte uteslutas att deras nya publikationer ökar hörbarheten i bruset och attraherar nya läsare, skriver Mats Johansson.

Två tillsättningar och en avgång; mediesommaren har inte varit helt händelselös. 

Utnämningen av Alice Teodorescu till chef för Göteborgs-Postens ledarredaktion bjöd på kostliga reaktioner. Tänka sig, en skarp samhällsdebattör med starka värderingar som inte ber om ursäkt för att hon inte är kommunist. Hur skulle man nu komma åt henne?

Enklast på Twitternivå var att stämpla hela GP som del av den internationella högerkonspirationen. Man har ju hört att Timbro, frimurarna och andra mörkrets krafter håller på att ta över landet, förmodligen på uppdrag av Trilateralen och Opus Dei.

Och Teodorescu själv – konstigt namn, eller hur – var hon inte osannolik, en sådan där ”duktiga flickan”-typ som skulle göra sig bred på andra förtryckta medsystrars bekostnad? Det är livsfarligt för könskampens stereotyper om framgångsrika kvinnor vägrar att spela offerrollen, så redaktör Teodorescu måste fulas ut, särskilt sedan hon haft mage att framträda som sommarpratare i radion. 

Hon av alla! Har de helt tappat kontrollen på Sveriges Radio, reservat för revolutionära rappare? 

Jag känner igen reaktionerna efter att ha sommarpratat på 90-talet, ett program som hade ett större genomslag än något annat jag gjort i form av glada lyssnarreaktioner men födde avund hos kolleger och sådana som anser att yttrandefriheten ska begränsas för alla som inte är vänster. 

Attackerna på henne är självmarkerande. Den som brunstämplar GP-liberalismen hos Teodorescu och hennes medarbetare, bland dem Liberala ungdomsförbundets tidigare ordförande Adam Cwejman och flera namn från Dagens Nyheters ledarsida, avslöjar sin egen extremism. 

I polemik mot sådana reaktioner svarar Peter Hjörne, styrelseordförande i ägaren Stampen, föredömligt i en krönika i GP (23/8) under rubriken Min famn är både liberal och vid:

”Att bagatellisera oro /över/ migrationsfrågornas magnitud i Europa och de problem som Sverige och andra länder ställs inför, ger näring åt de krafter man säger sig vilja motverka och ökar avståndet till det politiska och mediala etablissemanget. Beröringsskräck och anklagelser om fascism och rasism har inte fungerat hittills och kommer än mindre att göra det framgent… Att smutskasta liberala ledarsidor utan att vilja erkänna att det faktiskt finns problem med de stora flyktingströmmarna och utan att någonsin föreslå lösningar kommer inte hjälpa dem vi vill och bör hjälpa. De enda som vinner på det är Sverigedemokraterna.”

Av lite annan typ var motreaktionerna när medievänstern på nytt förfärades över ännu en felrekrytering nyligen, av Johan Hakelius som chefredaktör för veckomagasinet Fokus. 

Han av alla! Inte nog med att han kan skriva – t o m säljande böcker; han har humor också. Allvarsmännen och –kvinnorna i det samvetstyngda undergångs-Sverige kommer aldrig att förlika sig med hans upphöjda underdrifter, lika sällsynta i vårt land som frekventa i Hakelii favoritland Storbritannien. Där är det aldrig fel att skriva i godsägarperspektiv. 

Det mest anmärkningsvärda angreppet på Hakelius kom dock i form av ett annat sorts karaktärsmord än det som Teodorescu bestods, utfört av Fokus egen styrelseordförande Henrik Frenkel. Det är förvånande att en så erfaren publicist efter att i uppdraget som rekryterare ha misslyckats att få ägarna med sig offentligt inkompetensförklarar Hakelius för att motivera sin egen avgång. 

Men privata medieägare är inte Rättviseförmedlingen. Ingen tvingar oss heller att läsa Fokus och GP:s ledarsida. Det är fullt frivilligt att avstå, vilket också många har gjort. Dock kan det inte uteslutas att båda dessa organ efter transfusionerna ökar hörbarheten i bruset och attraherar nya läsare. Sådan är kommersialismen.

Mats Johansson

PS. En som inte behövt ta sådana hänsyn under större delen av sin framgångsrika karriär är Ove Joanson, före detta det mesta i mediebranschen. Inför den gångna torsdagens möte med kulturministern meddelade han sin avgång som ordförande i ägarstiftelsen till public service-företagen SVT, SR och UR. Efter att ha samarbetat med honom både i Sveriges Radios styrelse på 90-talet och sedan 2011 i ägarstiftelsen kan jag bara beklaga att han nu föredrar mer privata uppdrag som inte är förenliga med det offentliga. Under bred enighet i stiftelsens styrelse har vi de senaste åren genomfört en professionalisering av representationen i bolagens styrelser. Man kan bara hoppas att den nya regeringen vill följa den linjen och inte återpolitiserar utnämningarna.  

Kampen mot demokrati och frihet är framgångsrik

Diktaturernas kamp mot demokrati och frihet har varit – och är – framgångsrik. Och även i Sverige urholkas yttrandefriheten, skriver Mats Johansson.

”Jag har ingen rätt att uttala mig för medierna”, svarade Industrivärdens direktör Carl-Olof By, när dessa ville ha hans kommentar till utrensningen av honom och andra ledande i bolaget (DN 20/5). Det är en sanning med modifikation, eller borde i alla fall vara. 

Han syftar sannolikt på den lojalitetsplikt som finns i anställningsavtal och sekretessavtal i privat sektor, och som till skillnad från förhållandena i den offentliga sektorn utgör en medveten och överenskommen begränsning av yttrandefriheten. Men dess syfte är att skydda företagshemligheter och förhindra illojal konkurrens, inte att tysta ”meddelanden” av mer allmän åsiktskaraktär.

Det vore bra med fler juridiska prövningar av gränsdragningen, inte minst för att frihetssfären behöver vidgas när alltmer av den offentliga verksamheten bolagiseras och de privata utförarna i ökad utsträckning skattefinansieras. Också med tanke på tilltagande förekomst av mutbrott även i svenska storföretag och den gråzon som åskådliggjorts i fallet SCA Airways vore det bra om visselblåsarnas ställning stärktes och skyldigheten att anmäla brottsmisstanke skärptes.

Carl-Olof By förefaller ha en alltför självpåtagen restriktivitet men är i gott sällskap; många i hans position känner nog att yttrandefrihetslagstiftningen inte angår dem. Jag tycker mig ha mött dem, både i journalistiken och som konsult i näringslivet (med sekretessavtal). Därtill avskyr dessa makthavare inte sällan just journalister, ibland på goda grunder eftersom sådana kan förstöra både privatlivet och företagets värde. Minns den storföretagsledare för en av våra största internationella koncerner som vid tillträdet deklarerade att det här med mediekontakter inte var något för honom. Det är sådana attityder som göder en mångmiljardindustri i PR/PA.  

Även om rättsläget är tydligare inom offentlig sektor finns andan kvar även där, i myndigheter där anställda som yttrar sig offentligt fortfarande straffas, trots det efterforsknings- och repressalieförbud som borde vara känt. Som tecken i tiden är det intressant att Europarådet har uppmanat medlemsstaterna att reformera egen lagstiftning men också stödja tanken på en internationell konvention till visselblåsares skydd.

Är det något organ som skulle behöva stärka sin roll på området yttrandefrihet är det just Europarådet. Jag vet eftersom jag var delegat till dess parlamentariska församling i tre år (2011-13) och som dess rapportör för mediefrihet kunde skriva en rapport om hoten mot yttrandefriheten i Europa i gott samarbete med europeiska medieorganisationer.

Till Europarådets kärnuppgifter hör att slå vakt om artikel 10 i Europakonventionen om politiska fri- och rättigheter: ”Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.”

Problemet är att en rad medlemsstater bryter mot överenskommelsen. Bland de 47 finns länder som Ryssland, Turkiet, Azerbajdzjan, Armenien och Ungern. Och i varje politisk partigruppering i den parlamentariska församlingen finns från höger till vänster ledamöter som gärna låter sig övertalas att utgöra en blockerande minoritet så att resolutioner visserligen antas av en majoritet anständiga demokrater men inte kan omsättas i bindande rekommendationer för vilket krävs två tredjedels majoritet. Det kallas ”kaviardiplomati”, ett förskönande ord för mutor, och jag kan vid behov namnge konservativa, liberaler och socialister som ingår i strukturen (kommunisterna behöver ingen kaviar). 

Ofta handlade diskussionerna om de nyaste medlemmarnas problem med den alltför stora yttrandefriheten som inte kunde kontrolleras; borde man inte se till att den förbehölls ansvariga av staten legitimerade journalister istället för vem som helst. Det blev så mycket hot och hat på nätet!

Att Ryssland fortfarande tillåts verka med en stor delegation ”parlamentariker” är en gåta med tanke på de många journalistmorden, men en brittisk delegat från den Putinvänliga konservativa gruppen förklarade för mig att 1) man måste tänka på alla ryska pengar i London, 2) det var bättre att ha dem med så att de kunde kritiseras för att bryta mot reglerna i klubben. En sådan logik kräver att man bortser från att Europarådet grundades efter andra världskriget för att bekämpa totalitära strömningar, och att det just nu är sådan rödbrun nationalism som åter hotar Europa.

Europarådet är inte politikens enda motsvarighet till FIFA. Nyligen antog FN:s säkerhetsråd enhälligt en resolution mot våld och övergrepp mot journalister, till stöd för yttrande- och mediefrihet. Det låter bra tills man erinrar sig att där sitter stater som Kina, Ryssland, Tchad, Nigeria, Venezuela och Angola, där regimerna ägnar varje dag på året åt att aktivt minska friheten. Ett oslagbart världsrekord i hyckleri, alltså.

Som tankesmedjan Freedom House visar i sin senaste årsrapport går förändringen bakåt. Diktaturernas kamp mot demokrati och frihet har varit – och är – framgångsrik. Ryssland är del av en global trend; den demokratiska sfären i världen har krympt nio år i rad. Av 195 granskade länder klassificeras mindre än hälften som fria. Bara en sjundedel av medborgarna lever i mediefrihet. 

Och det kommer närmare: Charlie Hebdo, Boris Nemtsov, Jyllandsposten – och…?

Voltaire hade fel; det är inte vi som försvarar yttrandefriheten som ska dö för den, utan de som angriper den.

Axberger avslöjar mediepolitikens inre liv

Hans-Gunnar Axbergers nya bok är en upplysande berättelse om tillståndet i både mediepolitiken, riksdagen och regeringskansliet, skriver Mats Johansson.

För den som försöker tränga bakom politikens fasader och söker sanningen bortom rubrikerna är Hans-Gunnar Axbergers bok ”En misslyckad utredning” en stilstudie av högsta rang. Bara det att han som ordförande i en statlig utredning (SOU 2013:66, ännu en presstödsutredning) avslöjar dess inre liv är värt en guldmedalj.

För branschfolk är detaljerna från utredningens vedermödor kanske i stort kända eftersom det uppstod visst rabalder när hela upplägget sprack och ordförande Axberger tvingades reservera sig mot majoritetsbetänkandet. Men sammantaget med Axbergers egna analyser är det en upplysande berättelse om tillståndet i både mediepolitiken, riksdagen och regeringskansliet som återges, därtill i en pikant form – den som präglar just de statliga betänkanden som olästa hamnar i de flesta opinionsbildares bokhyllor utan att någonsin nå allmänhetens ögon, dock föredömligt kort (132 sidor).

Axbergers budskap är tydligt: ”Presstödet är idag byråkratiskt och politiskt korrumperat. Det gör nytta här och där, men pengarna skulle kunna användas mycket, mycket bättre om journalistiska ändamål fick styra.”

Till denna slutsats har juristen Axberger, professor i konstitutionell rätt med yttrandefrihet och medierätt som specialitet, kommit efter att ha gjort en flerårig resa in i utredningsvärldens mörker. 2011 går han till verket med nyfiket sinne och höga ambitioner. Utgångspunkten är konstaterandet att ”presstödets effekter har aldrig systematiskt utvärderats”, vilket med tanke på alla de miljarder som förbrukats under systemets 40-åriga historia kan tyckas anmärkningsvärt. 

Därvidlag påminner detta politikområde om t ex biståndet som är det mest odiskuterade mångmiljardflödet bland offentliga utgifter under mer än ett halvsekel; det finns därför att det finns och gynnar vissa intressegrupper. Men i presstödets fall har verkligheten utvärderat verksamheten; anslag och regelverk består, medan tidningar läggs ner. Ägarkonkurrens mellan dagstidningar finns numera bara på tre orter. 

Det fanns alltså en hel del att ta tag i för utredningen. Ordföranden inleder arbetet i positiv anda: ”Jag var sympatiskt inställd till presstödet och såg fram emot att förutsättningslöst pröva hur den funktion detta ursprungligen fyllt skulle kunna moderniseras.”

Axbergers bakgrund var det i sig inget fel på, med förflutet som PO och JO. Han kunde inte beskyllas för att lida av moderata böjelser efter en professur finansierad av LO, än mindre för att vara Schibsted-lakej efter fem år i Dagens Nyheters styrelse, som han lämnade i protest mot Bonniers försök att köpa Svenska Dagbladet. Men tanken att ”förutsättningslöst” kunna pröva någonting så cementerat som detta partipolitiska fundament tyder på ovana vid maktspelets inre själsliv.

Snart nog skulle Axberger bli varse att detta spel mer följer reglerna från ”Alice i Underlandet” än den litteratur som kantat hans karriär i juridikens logik och principer. Döm om hans förvåning när han inser att det inte är utredningsdirektiven från Kulturdepartementet, syftande till en genomgripande reform, som styr arbetet utan Finansdepartementets hejdukar som har motsatt agenda. Axberger hade uppfattat uppdraget som att ”det enda som var klart var att stödet i nuvarande form inte skulle vara kvar… uppgiften var inriktad på framtidens mediemarknad, inte dagens situation.”

Efter ett års arbete finns ett utkast till ny mediestödslag. Den skulle ersätta det som Axberger beskriver som en med åren alltmer svåröverskådlig förordning: ”Någon lagrådsgranskning verkar aldrig ha förekommit. För min del har jag inte tidigare stött på ett sådant missfoster i Svensk författningssamling.”

Hans mediepolitiska slutsats är föredömligt tydlig: ”Behovet av subventioner till politiska partiers tidningar är överspelat. Stödet till fådagarstidningarna som fått växa planlöst framstår i ett vidare politiskt sammanhang som ogenomtänkt. Systemet som helhet har blivit rättsligt omöjligt, och näst intill korrupt… mediepolitiken kan inte hjälpa tidningsägare att ställa om till affärsmodeller de inte själva kunnat finna. Staten kan inte skapa en marknad, det kan bara aktörerna göra i samspel med konsumenter och andra.”

Så långt kommen till klarhet kollapsar utredningen. Partirepresentanterna byter ståndpunkt, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth körs över av finansen och hennes partikamrater i utredningen sätts i självrotation, FP-ledamoten spräcker alliansen med en privat linje. Från socialdemokratiskt håll uppmanas Axberger att inte lägga sig i politiken (!).

Så blev det pannkaka kvar av vad som kunde ha blivit ett fint monument över reformatorn Axberger: ”I princip kan man säga att socialdemokraterna gick med på att inte modernisera presstödet i utbyte mot pengar till de egna tidningarna.” Korruptionen kunde fortsätta ostörd, under bred politisk enighet. 

Återstår att se om den nya regeringens utredare Anette Novak med tanke på ändrade partipolitiska förhållanden kan komma längre i reformtänkandet än Axberger, eller om det åter blir en hyllvärmare som på sin höjd leder till att man flyttar lite på stolarna på Titanics däck. 

Det finns en seriös fortsättning på uppdraget: att finna en modell för hur ett generellt kvalitetsstöd grundat på journalistiska kriterier skulle kunna utformas i lag, med prövning i domstol, utan partipolitisk inblandning. Men det är enklare sagt än gjort. 

Mats Johansson

Självdeklaration: Jag var ledamot (M) i 2004 års presstödsutredning (SOU 2006:8) där jag tillsammans med Birgit Friggebo (FP) skrev en reservation för avveckling. Axbergers utredning hade jag ingen insyn i. 

Här finns verkligheten på MEG

Verkligheten speglas inte i seminarier där överbetalda mediechefer och IT-gurus talar förpackning, format, betalnings- och affärsmodeller med en jargong där särskilt de yngre talar fortare än de tänker, skriver Mats Johansson från mediemässan MEG i Göteborg.

Det glam och ståhej som brukar prägla mässlokalerna under Bokens årliga högtid på hösten har när mediebranschen samlas i mässans lokaler ersatts av glåmigt vårdepp. På goda grunder. Tidningar läggs ner, tjänster dras in, upplagor sjunker, politiska reformer uteblir. En global strukturomvandling sätter även vinstrika mediekoncerner i Sverige på prov, när annonsörerna flyttar till Google, Youtube, Facebook och Whatnot medan lyssnare, tittare och läsare skaffar sig nya vanor och preferenser.

Inte ens det icke-kommersiella public service (PS) går opåverkat, trots att man får sju miljarder garanterade avgiftskronor om året för att konkurrera med privata verksamheter i kampen om publikernas tid. Även det starka PS-fästet lokalradion P4 tappar publik, lär vi oss av Sveriges Radios debattvilliga vd Cilla Benkö.

Publicistklubbens debatt om framtiden för public service i måndags blev inte heller någon större publikfest, därtill var underhållningsvåldet alltför begränsat när jag och förre kulturministern Leif Pagrotsky (S) förde ett stillsamt samtal om en sannolikt turbulent medieframtid med PS-cheferna Hanna Stjärne och Cilla Benkö. Oron för kvalitetsjournalistikens framtid i stort har med åren gjort mig allt mer PS-vänlig efter att de grundläggande reformerna genomförts i Sverige under liberala regeringar med nu orubbliga förändringar som etableringsfrihet i etern och monopolets avskaffande i radio och tv. Även de socialistiska hoten mot Bonnierägandet torde vara undanröjda.

Oron stillas inte av de interna hoten från en vriden samhällsjournalistik som urholkar trovärdigheten eller av debatten om SVT:s bidrag till vulgarisering av tv-utbudet med programformat som hämtas från gårdagens kommersiella medier. Samtidigt måste det sägas att en del av den kritik som kulturvänstern den senaste veckan vräkt ur sig om SVT:s förfall grundas på en missuppfattning, vanlig just på kulturredaktioner – att tvångsfinansieringen av public service skulle utgöra någon slags garanti mot dålig smak, ytlighet och halvunderhållning på avgiftsbetalarnas fredagsmysiga genomsnittsnivå. (Främste evangelist för detta budskap är DN:s Johan Croneman; kan ingen redigera mannens tirader, hur kommersiellt attraktiva de än må vara, ungefär som klickbara bilder på roliga bäbisar och söta katter?) 

Någon kvalitetsgaranti finns inte – och har aldrig funnits. Själv satt jag i SVT:s styrelse på 90-talet när den stora satsningen på Expedition: Robinson drog igång och denna breda familjeunderhållning byggd på mobbning inleddes med att en av deltagarna begick självmord. Värre folkstorm har inte drabbat TV-Sverige sedan Per Oscarsson tog av sig ett par kalsonger i Hylands sällskap. Sam Nilsson fick stiga ner från direktionsvåningen och beordra omklippning av hela Robinson-säsongen. 

Det bästa utesluter aldrig det sämsta, särskilt inte när tittarsiffrorna år för år obevekligen dalar mot den punkt där finansieringsformen ifrågasätts.

Men det där är trivialiteter i bubblan när mediebranschen samlas till firmafest. Verkligheten speglas inte i seminarier där överbetalda mediechefer och IT-gurus talar förpackning, format, betalnings- och affärsmodeller med en jargong där särskilt de yngre talar fortare än de tänker och med ett språk där allt fler ”liksom” inskjuts mellan ”grymt” och ”sjukt”, som vore de guldmedaljörer i någon populär sportgren. 

När den verkliga verkligheten uppträder på Mediemässan heter han Carl Bernstein, Watergate-legendar som på 70-talet avsatte en amerikansk president med stilbildande maktjournalistik. Han skulle nog gärna göra det igen, en krutgubbe som vittnar om Hillary Clintons senaste skandalproblem med egna postsystem för att dölja internettrafik från offentlig insyn under sin tid som utrikesminister. Och nu har hon drabbats av ännu en minst lika stor affär i form av gigantiska utländska bidrag till Clintonfamiljens stiftelse, mottagna under hennes tid som ansvarig för utrikespolitiken. Jag frågar honom hur det ska gå och får svaret att amerikansk politik har upphört att baseras på fakta, det är bara löst tyckande som gäller.

Medieverkligheten heter också Paul Hansen, DN-fotograf, som på ett seminarium visar bilder på och berättar om när kolleger i fält mördas på jobbet. Det är vardagen i krigszonerna – hot, hat och våld på riktigt, det som nu också når oss alla via nätet i de asociala medierna. Medan cheferna talar om affärsmodeller och Croneman kräks över dålig underhållning i SVT.

Hoten måste mötas med breda motmedel

Det hedrar KU att man insett vikten av en genomlysning av denna klimatförstöring som ytterst hotar yttrandefriheten och måste mötas med breda motmedel, skriver Mats Johansson om dagens hearing.

Första dagen på nya jobbet började med Säpo i släptåg. Det var i efterdyningarna till fyra stockholmstidningars unika och gemensamma publicering i slutet av 1999 av en artikelserie om våldsverkare under hakkorset och på motorcykel.  På det nya året 2000 tog jag plats på stolen som politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet och noterade polisens uppvaktning i dåvarande redaktionshuset i Marieberg. Det berättades snart att en kollega som medverkat i artikelserien brukade få post från våldsverkarna av typen ”vi vet vad du heter och var du bor”, med tillägg om färgen på strumporna.

På mitt skrivbord låg ett trevligt vykort med hjärtan och tillönskan om en bra dag. På baksidan stod att den kunde bli min sista och att jag skulle se mig noga om när jag gick hem på kvällen. Jag fäste mig inte närmare vid saken, men några veckor senare samlade jag ihop vykortsskörden av dagliga hälsningar och bad Säpo kolla efter fingeravtryck. Ytterligare några veckor senare upphörde korten att komma, men någon avsändare kunde förstås inte spåras. Det är bara i tv-serier man hittar dårarna via DNA på frimärkets baksida.

Efter elfte september 2001 började det komma kuvert med vitt pulver. Visst var det en upphetsad tid, inte minst i den del av läsekretsen som ville uttrycka sitt Amerikahat och hoppades att SvD:s ledarredaktion skulle gå samma öde till mötes som de tre tusen i World Trade Center. Jag bedömde dock sannolikheten för mjältbrandsvirus som rätt låg och kastade breven utan att besvära Säpo. 

Kanske en smula vårdslöst, men man blir avtrubbad med åren. Man vänjer sig vid att hat och hot hör till yrket, occupational hazard som termen träffande lyder på utrikiska.

Värre var det med försöket att starta den första ledarbloggen. Vi lade ut en ledare på en nätsida och bad om kommentarer. Det fanns en ambitiös tanke med försöket, att inspirerade av amerikanska förebilder med prestigevärdar för olika temasidor locka fram en kvalificerad publik som skulle tillföra argument och kunskaper ovan insändarnivån. Efter några dagar fick avloppet stängas eftersom det hade slammat igen av allsköns extremister (senare fick min efterträdare PJ Anders Linder igång landets första ledarblogg på riktigt).

Detta ägde rum för fjorton-femton år sedan, när it-miljön var lika primitiv som en del av läsarreaktionerna. Sedan dess har det bara blivit värre, att döma av vittnesmålen vid torsdagens öppna möte med konstitutionsutskottet i riksdagen. Det hedrar KU att man insett vikten av en genomlysning av denna klimatförstöring som ytterst hotar yttrandefriheten och måste mötas med breda motmedel. 

Det finns grader i helvetet. Bara i Putins Ryssland har hundratals journalister delat Anna Politkovskajas öde och att vara utrikeskorrespondent i krigszoner är att be om för tidig deadline. Men det finns risk för exotisering av perspektivet; sånt händer inte bara i Långtbortistan, på platser där sådana som Dawit Isaak bor eller Nils Horner rapporterar från. Eller som SvD-kollegan Karl Bergman 1979 inte kom hem ifrån, sedan han tillsammans med Expressens Arne Lemberg mördats i Idi Amins Uganda. 

Det är illa nog med det mindre dramatiska, om självcensuren smyger sig in i medvetandet på lokalredaktioner landet runt, till följd av det alldeles vardagliga hotandet och hatandet på nätet, i den digitala drängstugan Tjatter där anonymiteten skyddar de verbala våldsverkarna från straff för ständiga yttrandefrihetsbrott. För egen del skulle jag gärna vilja veta vem som dold bakom pseudonym i höstas på magasinet Neos sajt efter att ha läst min artikel En knapptryckares bekännelser kallade mig landsförrädare och hotade med yxmord, något som Säpo fann för oprecist för att utreda. (Frilansjournalisten Ivar Arpi har fler exempel på hur det politiska våldet spritt sig även i Sverige).

Nu har det hänt i Paris. Det kunde ha hänt i Danmark. Det kan lika gärna hända här. Det har hänt här, ett bilbombsattentat i Nacka 1999 (för att inte tala om alla politiska mord på ministrar, poliser, fackliga företrädare och ambassadörer). Hade herr Abdulwahad 2010 inte sprängt sig på Drottninggatan utan i till exempel Sveriges Radios gigantiska entréhall hade medvetenheten varit större.

Vore det inte rimligt att åtminstone ändra kameralagen så att skyddsobjektet SR och andra mediehus får installera övervakningskameror och ges rätt att avvisa folk som använder entrén som värmestuga?

Lyssnar Hanna Stjärne på Janne Josefsson?

Som nytillträdd vd på SVT väntar många utmaningar för Hanna Stjärne. Medievärldens kolumnist Mats Johansson beskriver några av de största.

Hanna Stjärne har tillträtt som ny vd för Sveriges Television. Det är ingen enkel uppgift att ta över som cirkusdirektör efter Eva Hamilton som med fast hand fört ett trimmat företag in i den nya medieåldern. Att döma av alla hyllningar till Hamilton vid hennes avskedsgala i TV-huset i november har chefskapet (2006-2014) dessutom utövats under tilltagande popularitet. När Christer Björkman framförde ”I morgon är en annan dag” var intet öga torrt i den församlade branschgräddan.

Medan Hamilton inleder en ny karriär som styrelseproffs (Lindex, Fortum) tar Stjärne över i en privilegierad position; SVT står fortfarande starkt i publikens medvetande och med en stabil finansiering jämfört med konkurrenterna, över fyra miljarder per år via apparatskatten. 

Sedan TV4 givit upp slaget om kvalitetstittarna har konkurrensen bytt karaktär och gäller nu främst nischade tidsandelar i den totala mediekakan, i vilken numera finns så många fler aktörer än ”Big Five” i linjär-tv. De flesta är mycket små men många just utefter ”den långa svansen”; år efter år knaprar de i sig decimaler och även om SVT ännu är störst med sin dryga tredjedel av tittartiden lär man inte växa. Trenden är tydlig: tablåtittandet minskar för varje generation och nya digitala plattformar lockar visserligen de yngre men täcker inte bortfallet.

Sam Nilsson skildrar i sin memoar ”Kalabaliken på Gärdet” (2013) färden från myndighetsinstitution under monopoltiden till modernt företag på en tuff mediemarknad. Onekligen är tiden förbi när man kunde gå direkt från partipolitiken, som högerns partisekreterare Nilsson, till ledningen för landets mest centrala nyhets- och opinionsförmedlare. Men inte heller Stjärnes SVT är fritt från politiska influenser. 

Visserligen har ägarmakten neutraliserats genom att public service numera ägs av en stiftelse med en opartisk ordförande (förre radiochefen Ove Joanson) och denna i sin tur aktivt börjat avpolitisera bolagsstyrelserna, bland annat genom att vid de senaste bolagsstämmorna tacka styrelseordförandena Göran Johnson (SVT), Agneta Dreber (SR) och Lars Leijonborg (UR) för trogen tjänst. Men den yttre ramen för verksamheten är fortfarande beroende av politiska beslut. 

Det är riksdagen som ytterst beslutar om pengarna, via radio- och tv-avgiften. Under alliansåren har denna hållits oförändrad sedan 2009, men med en ny skattehöjarregering skulle det inte förvåna om också hushållens tv-kostnader ökas, särskilt om bufferten i rundradiofonden skulle sina. 

Även lokalbehoven gör sig påminda kostnadsmässigt när den tidigare kolossen på Gärdet behöver krympa. Kanske en separation från SR/UR eller en inflyttning av TV4 skulle kunna bidra?

Ett annat orosmoln på Stjärnes horisont är regeringens uppdrag till Myndigheten för radio och tv att analysera hur verksamheterna i public service-bolagen påverkar mediemarknaden. Det är en rimlig fråga när det gäller konkurrenssituationen och marknadens utveckling i stort, inklusive bolagens kompletterande tjänster. Även Konkurrensverket ska yttra sig om saken. Rapport i september inför kontrollstation 2016, efter halva tillståndsperioden.

Yttre politisk påverkan är dock ett mindre problem för SVT jämfört med den teknikförändring – läs digitalisering – som sker i hela västvärlden. I USA har Google som annonsmedium nu större intäkter än hela den samlade pressen. De stora prestigetidningarna räddas av miljardärer och redaktionerna slimmas. Snart har hälften av journalistjobben försvunnit på några år i takt med att annonsintäkterna flyttar till andra medier; printintäkterna har mer än halverats på ett decennium, utan att nätintäkterna kompenserar. 

I Sverige märks samma trender. Borde inte det gynna SVT som kvalitetsproducent av nyheter och samhällsdebatt? Risken är tvärtom att det seriösa får ge vika i hela medieutbudet i takt med att resurserna minskar, allt eftersom tv-konsumenternas vanor ändras till förmån för ”underhållning”. En prioritering av det senare i jakt på tittarandelar skulle urholka SVT:s unika ställning, så låt andra jaga klick med kattungar och bäbisar som gör lustiga saker!

Ett annat hot inifrån mot public service uppstår om publiken upplever en tilltagande slagsida i verklighetsbeskrivningarna när gapet växer mellan den mediala verklighetsbilden och den självupplevda.

Janne Josefsson berättade uppriktigt om detta gap i ett föga uppmärksammat uttalande före valet (Inblick 7/8 2014): ”Min egen erfarenhet – eftersom jag har jobbat inom public service så många år – är att det domineras av journalister med vänstersympatier – som miljöpartiet, vänsterpartiet… det kan vara ett problem på det sättet att man favoriserar ämnen, tankar och idéer som gynnar dessa grupperingar. Ingen ska få mig att tro att det inte påverkar innehållet i våra program alls… Det värsta som kan hända är att inte erkänna att journalistiken påverkas av vad vi journalister själva tycker och tänker”.

Tesen blir desto trovärdigare som Josefsson själv gjort partiskhet till sitt varumärke, med viss framgång. En liknande varning utfärdades nyligen av Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet (TMI 16/12): ”Journalister har sagt att de inte vågar avvika från de gängse berättelserna, man vågar inte ställa sig utanför… Det som saknas är en kritisk granskning av de vinklar som drevet innehåller, en granskning som tar fram röster som säger något annat än drevet.”

Före valet berättade en av Stjärnes politiska reportrar i ett bekymrat samtal att vederbörande hade fått allt svårare att få igenom sina uppslag och förslag i den interna processen, inte för att de plötsligt skulle ha blivit ointressanta i största allmänhet på grund av någon nyligen inträffad inkompetens. Problemet var att de inte längre stämde med den bild av politiken som redaktionen hade bestämt sig för inför valåret. Missnöjets vinter 2013 skapades mediebilden av ett Sverige på väg ner i Östersjön, där ”något hade gått sönder” i ett land som inte längre fungerade.

Sådana mer långsiktiga trovärdighetsproblem när mediets ögonblicksbilder skymmer långsiktig samhällsutveckling tillhör det som nya tv-chefen Stjärne har anledning att begrunda på kammaren när inte de mer dagsaktuella frågorna trycker på.

Presstödet är nyckeln till reklamskatten

Om krona-för-krona-principen ska följas går det inte att både avskaffa reklamskatten och öka presstödet, skriver Mats Johansson.

Frågan är vilken som är värst – regeringskrisen eller tidningskrisen? De båda åberopades i samma veva vid Publicistklubbens mediedebatt i Stockholm för några dagar sedan. Kulturminister Alice Bah Kuhnke hävdade till och med att mediekrisen hotar demokratin; ”förstår ni hur jag menar?”.

Ja, det gör vi. Om staten skulle vilja begränsa yttrandefriheten eller etableringsfriheten eller avskaffa public service skulle onekligen mångfalden begränsas och därmed informationsspridningen. Men kulturministerns definition av problemet var en smula oklar; krisen tycktes bestå av att alla inte tar del av samma medier längre, som på monopoltiden. Mer specifikt pekade hon på en undersökning som visar att ”polariseringen inom ungdomsgruppen” ökar; tonåringar föredrar asociala medier som Twitter framför Dagens Nyheters kultursektion eller Svenska Dagbladets ledarsida. Bekymmersamt.

Men detta har kulturministern i alla fall som ambition att rätta till, ty en strategi ska utarbetas. Dess detaljer är ännu höljda i departementens dunkel, men mest konkret handlar det tydligen om att avskaffa den reklamskatt som riksdagen redan beslutat avskaffa sedan många år. Vackert så. 

Förlåt en vanartig, men har finansministern alltså givit sitt tillstånd och med vilken riksdagsmajoritet som stöd? Något skarpt förslag fanns inte i den rödgröna budget som fallit och som inte ens utgör en rödgrön valplattform längre, enligt torsdagens besked från statsministern.

Och så ska presstödet reformeras så att en del tidningar enligt kulturministern kan ”överleva lite längre”.  Den proposition som på PK utlovades före valdagen den 22 mars ska baseras på den senaste stödutredningen, om vilket är att säga att man undrar om och hur löftet är förankrat. Att höja beloppsnivåerna kostar pengar, liksom att göra fler tidningar stödberättigade. Så blir det om man till exempel tar bort eller höjer spärren på max 30 procent hushållstäckning och sänker kraven på eget innehåll eller prenumerationsandel av upplagan

Om detta står inget att läsa i riksdagens nyss antagna budgetramar för 2015, eller i konstitutionsutskottets i torsdags justerade betänkande med innehållet i den budgetram där presstödet ingår (utgiftsområde 1, Rikets styrelse).  

Så frågan är var kulturministern ska hitta majoritet i riksdagen för ökade satsningar just på förlustdrabbade s-tidningar, om hon nu har fått tillstånd från finansdepartementet.  Ett tips är att fråga de partier som kan bilda majoritet. De kanske har synpunkter på andra prioriterade utgifter på medieområdet, till exempel de många hundra miljoner som ett genomförande av digitalradion kommer att kosta, eller reklamskattens avskaffande, eller ökade anslag till public service, eller vad utgiftskramarna nu kan tänkas vilja sätta på önskelistan och som ska vägas mot alla andra önskade utgiftsökningar i händelse av en rödgrön nyvalsseger.

Ett sätt att reformera presstödet, om man inte stegvis vill trappa ner det, vore att koncentrera pengarna till färre bidragsberättigade. Om antalet bidragstidningar minskar i stället för att öka, blir det mer över till de överlevande. 

Det skulle bli effekten om man höjde kravet på prenumererad upplaga. Då skulle till exempel Sveriges ledande bidragsentreprenör ETC-gruppen stimuleras att söka finansiering på marknaden istället för från skattebetalarna. Förra året räknade riksdagens utredningstjänst på min fråga ut att det beviljade driftstödet till ETC-tidningarna åren 2005-2013 hade uppgått till 90 miljoner kronor (plus 20 mkr för 2014). Om också de partianknutna tidningarna (AiP, Internationalen, Kristdemokraten, Proletären, Nationell Idag, NU) finge finansieras enbart av partierna skulle medel kunna frigöras till mer angelägna ändamål i mediepolitiken, tillsammans med de miljoner som ”blir över” i icke utbetalda medel av anslaget på cirka en halv miljard per år.

Problemet är förstås att presstödet skulle behöva minska totalt sett för att möjliggöra avskaffande av reklamskatten. Sambandet är inte uppenbart för alla som inte deltog i de interna diskussionerna inom alliansen under mandatperioderna 2006-2014. Men enligt krona-för-krona-principen måste intäktsminskningar balanseras av utgiftsminskningar, och om den principen gäller även för nästa regerings budgethantering går det inte att både avskaffa reklamskatten och öka presstödet för att rädda s-tidningar medan borgerlig press (SkD, SvD) drabbas av minskat storstadsstöd i och med den nedtrappning som pågår fram till 2017 då nästa steg ska tas.

Ekvationen ser knepig ut. Lycka till, kulturministern!

Mats Johansson: Orimliga förväntningar på nya kulturministern

Medievärldens nya kolumnist Mats Johansson beskriver svårigheterna med att bedriva mediepolitik i Sverige och utgår då från sina egna erfarenheter.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har inte velat svara djupare på journalisternas frågor om sitt politikområde. Jag förstår henne. Det kan inte vara roligt att första veckorna på jobbet träda fram till försvar för en kulturbudget som i huvudsak framstår som en framskrivning av företrädarens, med tillägg för en utgiftsökning för att gynna vuxna museibesökare.

Men det är klart att man undrar vilka enorma förväntningar som ligger bakom kulturredaktionernas samlade raseri över hennes tystnad. Trodde man att finansdepartementets tjänstemän verkligen skulle släppa igenom miljardsatsningar, utan finansiering krona för krona? Eller beror kulturredaktörernas drev mot Bah Kuhnke bara på att hon inte är en av dem, ungefär som Lena Adelsohn Liljeroth? Finns här i botten på besvikelsen en misstanke om att bakom en nybliven gröning i själva verket döljer sig en kryptomoderat, som inte förstått att leverera nu när det är rödgrön skördetid?

Efter fyra år i riksdagens kulturutskott (2006-2010) är jag inte förvånad över att det kan ta tid att organisera arbetet, särskilt när statsrådet är nypåstigen ämbetet. Föga av gemensam rödgrön kultur- och mediepolitik har presenterats under den gångna mandatperioden, än mindre någon gemensam valplattform. Men visst ska det bli spännande att bortom en strid ström av honnörsfraser (DN 5/11) följa flödet av skarpa reformer, framförallt på medieområdet.

Budgetpropositionen ger ingen klar vägledning, utom på en enda punkt: ”Regeringen avser att återkomma med förslag på det mediepolitiska området.” Även ett icke-besked är ett besked. I propositionsförteckningen för vårens riksdagsarbete uppgår antalet aviserade kultur- och mediepropositioner till noll.

Vare sig finansen släpper till nya miljarder eller ej pockar de gamla sakfrågorna på ny uppmärksamhet. De landar åter på beslutsfattarnas bord för nya försök till förändringar: presstödet, reklamskatten, finansieringen av public service, momsnivåer, yttrandefrihetslagstiftningen…

I det västerbottniska Folkbladet (13/11) ger kulturministern i alla fall ett klart besked; presstödskommitténs liggande förslag kan inte genomföras, ty ”det är enbart justeringar. Det är inga större förändringar och det krävs större förändringar för att komma till rätta med den situation som vi nu är i… Det stora är ju digitaliseringen och det är den frågan som vi måste förhålla oss till. Där finns det andra förslag som handlar om ett omställningsstöd”.

Tidningen skriver att hon inte kan ge exempel på hur ett sådant stöd skulle kunna se ut, bara att det finns förslag från såväl aktörer som politiker: ”Det är en fråga jag ska lyfta… i ett första skede, sannolikt i en proposition redan för år 2015.”

Intervjusvaren är en smula oklara men det framgår att det nog handlar om att gynna socialdemokratiska tidningar så att de snabbare än 2017 kan få ökade bidrag. De otåliga ska veta att ”vi agerar så snabbt man kan agera. Vi har lagt ved på brasan.”

Huruvida den icke-socialistiska majoriteten i riksdagen kommer att vilja satsa mer pengar på att rädda socialdemokratiska tidningar får den fortsatta behandlingen visa. Jag minns hur svårt det var att uppnå enighet i alliansens informella mediegrupp om just någonting, och då fanns ändå en riksdagsmajoritet som skulle ha kunnat driva igenom förändringar. 

När det gällde presstödet hade jag tillsammans med en tidigare kulturminister, Birgit Friggebo (FP), skrivit en gemensam reservation i den då senaste presstödsutredningen (”Mångfald och räckvidd”, Presskommittén 2004, SOU 2006:8).  Vi ville inleda en stegvis avveckling medan tiderna var hyggliga och hoppades få med oss KD och C på moderniseringar och framförallt en nedtrappning av storstadsstödet för att minska snedvridning av konkurrensen.

Vi kom så långt att frågan började lyftas till partiledarnivå. Bonniers anlitade JKL för lobbying och Schibsted svarade med Kreabs hjälp. Framgångsrikt; ingen ville ta ansvar för Svenska Dagbladets nedläggning före nästa val, som det hette bland dem som gick på utpressningsargumentet. Frågan avgjordes till slut i Bryssel och EU-kommissionen nöjde sig 2010 med att storstadsstödet började krympas.

Snart är det dags igen. Inför 2017 ska läget prövas av en ny kommission; är ett selektivt statsstöd fortfarande förenligt med EU:s principer? Ett luttrat grundtips: Presstödet kommer att bestå även om tidningarna försvinner.