Annons: Mediedagen 2019

Presstödet är nyckeln till reklamskatten

Om krona-för-krona-principen ska följas går det inte att både avskaffa reklamskatten och öka presstödet, skriver Mats Johansson.

Frågan är vilken som är värst – regeringskrisen eller tidningskrisen? De båda åberopades i samma veva vid Publicistklubbens mediedebatt i Stockholm för några dagar sedan. Kulturminister Alice Bah Kuhnke hävdade till och med att mediekrisen hotar demokratin; ”förstår ni hur jag menar?”.

Ja, det gör vi. Om staten skulle vilja begränsa yttrandefriheten eller etableringsfriheten eller avskaffa public service skulle onekligen mångfalden begränsas och därmed informationsspridningen. Men kulturministerns definition av problemet var en smula oklar; krisen tycktes bestå av att alla inte tar del av samma medier längre, som på monopoltiden. Mer specifikt pekade hon på en undersökning som visar att ”polariseringen inom ungdomsgruppen” ökar; tonåringar föredrar asociala medier som Twitter framför Dagens Nyheters kultursektion eller Svenska Dagbladets ledarsida. Bekymmersamt.

Men detta har kulturministern i alla fall som ambition att rätta till, ty en strategi ska utarbetas. Dess detaljer är ännu höljda i departementens dunkel, men mest konkret handlar det tydligen om att avskaffa den reklamskatt som riksdagen redan beslutat avskaffa sedan många år. Vackert så. 

Förlåt en vanartig, men har finansministern alltså givit sitt tillstånd och med vilken riksdagsmajoritet som stöd? Något skarpt förslag fanns inte i den rödgröna budget som fallit och som inte ens utgör en rödgrön valplattform längre, enligt torsdagens besked från statsministern.

Och så ska presstödet reformeras så att en del tidningar enligt kulturministern kan ”överleva lite längre”.  Den proposition som på PK utlovades före valdagen den 22 mars ska baseras på den senaste stödutredningen, om vilket är att säga att man undrar om och hur löftet är förankrat. Att höja beloppsnivåerna kostar pengar, liksom att göra fler tidningar stödberättigade. Så blir det om man till exempel tar bort eller höjer spärren på max 30 procent hushållstäckning och sänker kraven på eget innehåll eller prenumerationsandel av upplagan

Om detta står inget att läsa i riksdagens nyss antagna budgetramar för 2015, eller i konstitutionsutskottets i torsdags justerade betänkande med innehållet i den budgetram där presstödet ingår (utgiftsområde 1, Rikets styrelse).  

Så frågan är var kulturministern ska hitta majoritet i riksdagen för ökade satsningar just på förlustdrabbade s-tidningar, om hon nu har fått tillstånd från finansdepartementet.  Ett tips är att fråga de partier som kan bilda majoritet. De kanske har synpunkter på andra prioriterade utgifter på medieområdet, till exempel de många hundra miljoner som ett genomförande av digitalradion kommer att kosta, eller reklamskattens avskaffande, eller ökade anslag till public service, eller vad utgiftskramarna nu kan tänkas vilja sätta på önskelistan och som ska vägas mot alla andra önskade utgiftsökningar i händelse av en rödgrön nyvalsseger.

Ett sätt att reformera presstödet, om man inte stegvis vill trappa ner det, vore att koncentrera pengarna till färre bidragsberättigade. Om antalet bidragstidningar minskar i stället för att öka, blir det mer över till de överlevande. 

Det skulle bli effekten om man höjde kravet på prenumererad upplaga. Då skulle till exempel Sveriges ledande bidragsentreprenör ETC-gruppen stimuleras att söka finansiering på marknaden istället för från skattebetalarna. Förra året räknade riksdagens utredningstjänst på min fråga ut att det beviljade driftstödet till ETC-tidningarna åren 2005-2013 hade uppgått till 90 miljoner kronor (plus 20 mkr för 2014). Om också de partianknutna tidningarna (AiP, Internationalen, Kristdemokraten, Proletären, Nationell Idag, NU) finge finansieras enbart av partierna skulle medel kunna frigöras till mer angelägna ändamål i mediepolitiken, tillsammans med de miljoner som ”blir över” i icke utbetalda medel av anslaget på cirka en halv miljard per år.

Problemet är förstås att presstödet skulle behöva minska totalt sett för att möjliggöra avskaffande av reklamskatten. Sambandet är inte uppenbart för alla som inte deltog i de interna diskussionerna inom alliansen under mandatperioderna 2006-2014. Men enligt krona-för-krona-principen måste intäktsminskningar balanseras av utgiftsminskningar, och om den principen gäller även för nästa regerings budgethantering går det inte att både avskaffa reklamskatten och öka presstödet för att rädda s-tidningar medan borgerlig press (SkD, SvD) drabbas av minskat storstadsstöd i och med den nedtrappning som pågår fram till 2017 då nästa steg ska tas.

Ekvationen ser knepig ut. Lycka till, kulturministern!

Mats Johansson: Orimliga förväntningar på nya kulturministern

Medievärldens nya kolumnist Mats Johansson beskriver svårigheterna med att bedriva mediepolitik i Sverige och utgår då från sina egna erfarenheter.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har inte velat svara djupare på journalisternas frågor om sitt politikområde. Jag förstår henne. Det kan inte vara roligt att första veckorna på jobbet träda fram till försvar för en kulturbudget som i huvudsak framstår som en framskrivning av företrädarens, med tillägg för en utgiftsökning för att gynna vuxna museibesökare.

Men det är klart att man undrar vilka enorma förväntningar som ligger bakom kulturredaktionernas samlade raseri över hennes tystnad. Trodde man att finansdepartementets tjänstemän verkligen skulle släppa igenom miljardsatsningar, utan finansiering krona för krona? Eller beror kulturredaktörernas drev mot Bah Kuhnke bara på att hon inte är en av dem, ungefär som Lena Adelsohn Liljeroth? Finns här i botten på besvikelsen en misstanke om att bakom en nybliven gröning i själva verket döljer sig en kryptomoderat, som inte förstått att leverera nu när det är rödgrön skördetid?

Efter fyra år i riksdagens kulturutskott (2006-2010) är jag inte förvånad över att det kan ta tid att organisera arbetet, särskilt när statsrådet är nypåstigen ämbetet. Föga av gemensam rödgrön kultur- och mediepolitik har presenterats under den gångna mandatperioden, än mindre någon gemensam valplattform. Men visst ska det bli spännande att bortom en strid ström av honnörsfraser (DN 5/11) följa flödet av skarpa reformer, framförallt på medieområdet.

Budgetpropositionen ger ingen klar vägledning, utom på en enda punkt: ”Regeringen avser att återkomma med förslag på det mediepolitiska området.” Även ett icke-besked är ett besked. I propositionsförteckningen för vårens riksdagsarbete uppgår antalet aviserade kultur- och mediepropositioner till noll.

Vare sig finansen släpper till nya miljarder eller ej pockar de gamla sakfrågorna på ny uppmärksamhet. De landar åter på beslutsfattarnas bord för nya försök till förändringar: presstödet, reklamskatten, finansieringen av public service, momsnivåer, yttrandefrihetslagstiftningen…

I det västerbottniska Folkbladet (13/11) ger kulturministern i alla fall ett klart besked; presstödskommitténs liggande förslag kan inte genomföras, ty ”det är enbart justeringar. Det är inga större förändringar och det krävs större förändringar för att komma till rätta med den situation som vi nu är i… Det stora är ju digitaliseringen och det är den frågan som vi måste förhålla oss till. Där finns det andra förslag som handlar om ett omställningsstöd”.

Tidningen skriver att hon inte kan ge exempel på hur ett sådant stöd skulle kunna se ut, bara att det finns förslag från såväl aktörer som politiker: ”Det är en fråga jag ska lyfta… i ett första skede, sannolikt i en proposition redan för år 2015.”

Intervjusvaren är en smula oklara men det framgår att det nog handlar om att gynna socialdemokratiska tidningar så att de snabbare än 2017 kan få ökade bidrag. De otåliga ska veta att ”vi agerar så snabbt man kan agera. Vi har lagt ved på brasan.”

Huruvida den icke-socialistiska majoriteten i riksdagen kommer att vilja satsa mer pengar på att rädda socialdemokratiska tidningar får den fortsatta behandlingen visa. Jag minns hur svårt det var att uppnå enighet i alliansens informella mediegrupp om just någonting, och då fanns ändå en riksdagsmajoritet som skulle ha kunnat driva igenom förändringar. 

När det gällde presstödet hade jag tillsammans med en tidigare kulturminister, Birgit Friggebo (FP), skrivit en gemensam reservation i den då senaste presstödsutredningen (”Mångfald och räckvidd”, Presskommittén 2004, SOU 2006:8).  Vi ville inleda en stegvis avveckling medan tiderna var hyggliga och hoppades få med oss KD och C på moderniseringar och framförallt en nedtrappning av storstadsstödet för att minska snedvridning av konkurrensen.

Vi kom så långt att frågan började lyftas till partiledarnivå. Bonniers anlitade JKL för lobbying och Schibsted svarade med Kreabs hjälp. Framgångsrikt; ingen ville ta ansvar för Svenska Dagbladets nedläggning före nästa val, som det hette bland dem som gick på utpressningsargumentet. Frågan avgjordes till slut i Bryssel och EU-kommissionen nöjde sig 2010 med att storstadsstödet började krympas.

Snart är det dags igen. Inför 2017 ska läget prövas av en ny kommission; är ett selektivt statsstöd fortfarande förenligt med EU:s principer? Ett luttrat grundtips: Presstödet kommer att bestå även om tidningarna försvinner.