Annons: Mediedagen 2019

Mediepolitiska utmaningar i väntan på Novak

I väntan på Novaks räddning av Sveriges medier med nya pengar och breda majoriteter i riksdagen finns nu den färska rapporten Mediepolitiska utmaningar.

Händer något i mediepolitiken? Ingen vet, att döma av kulturministerns samlade tystnad. Även regeringens medieutredare Anette Novak tänker i tysthet; den senaste nyheten på utredningens hemsida (7 april) handlar om en antologi med 28 författare. I mars ingenting. 
 
Riksdagens kulturutskott förefaller heller inte gå in i väggen på grund av överhopning av ärenden utöver sedvanlig budgetbehandling. Det kan bero på att Kulturdepartementets propositionsförteckning bara listar tre frågor under våren: Ett övergripande ramverk för aktiva åtgärder i syfte att främja lika rättigheter och möjligheter, Vissa begravningsfrågor, samt Ny filmpolitik. 
 
För riksdagsbehandling efter sommaren är ytterligare några anmälda: En strategi för arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige, samt Ett nytt avgiftssystem för fastställande av åldersgränser för film och utvidgning av ledsagarregeln.
 
I brist på bakelser får den kunskapstörstande nöja sig med limpa. Den privata Strömblad-kommissionens betänkande väckte viss uppmärksamhet vid presentationen av slutrapporten på Mediemässan (8 april). Mest uppmärksammat blev kravet från en ledamot att ta halva public service-kakan och lägga i en fond, motsvarande hela Sveriges Televisions årsbudget.
 
Något säger mig att förslaget inte kommer att förverkligas. Den 14 juni får i alla fall riksdagspolitikerna chans att ta ställning, då kommissionen ordnar hearing i Kulturhuset. Det skulle förvåna om bland de svarande Gunilla Carlsson (S) och Olof Lavesson (M) planerar att skapa en riksdagsmajoritet för att lägga ner SVT. Det kunde göra väljare förargade.
 
En annan gammal goding luftades tidigare i veckan, när privatradions Staffan Rosell slog ett hårt slag i luften för kravet att Sveriges Radio borde sälja P3. Visst ligger det något i tanken från 80-talet, som avvisades på 90-talet och begravdes på 2000-talet, att SR skulle behöva ökad konkurrens av privat riksradio. Men vägen dit gick via ett tekniksprång – digitalradio – som skulle ha skapat nya sändningsmöjligheter, inte via politisk stympning av SR. Och nu har luften gått ur projektet. 
 
Få politiker torde också se den privata musikradions hittillsvarande ambitioner för egen nyhetsförmedling och samhällsdebatt som något föredöme.
 
I väntan på Novaks räddning av Sveriges medier med nya pengar och breda majoriteter i riksdagen kan den välorienterade intressenten med fördel läsa en färsk rapport från konsulterna på Deliberately/LoveOne. I en tjugosidig promemoria, Mediepolitiska utmaningar, belyses några centrala områden för den fortsatta problemlösningen. Mycket känns igen från de senaste mandatperiodernas mediepolitiska agenda, vilket inte är så konstigt med tanke på några av de rävar som arbetar på bolagen bakom texten: Johan Bobert (f d Teracom) och tre tidigare kulturdepartementister som Lars Marén, Claes Ånstrand och Erik Kristow.
 
Skriften ger en god överblick över fler aktuella dilemman, inte minst den snåriga EU-problematiken när det gäller villkoren för public service. Översyn pågår av regleringar över hela Europa och EU-kommissionen väntas enligt författarna ha kritik mot den svenska självregleringen. Frågan kan också aktualiseras av att vår nuvarande finansieringsmodell med tv-avgift är oförenlig med teknikutvecklingen. Fem varianter skissas med inspiration bland annat från Finland och Tyskland.
 
Krisperspektivet dominerar av naturliga skäl tidningsavsnittet. Iskalla fakta staplas snarare än konkreta åtgärder. Eftersom grundproblemet är att utgivarna ger bort sitt material mestadels gratis och dessutom förser konkurrenterna om annonspengar (Google, Facebook) med innehåll är det heller inte så enkelt att kräva politiska ingripanden. Särskilt inte som det finns få stödsystem utan inslag av ”skönhetstävling”, alltså subjektiva expertbedömningar av kvalitet och andra stödkriterier (jämför litteratur- och tidskriftsstöd).
 
I detta tankepapper saknas som i de flesta andra mediebetänkanden en central aktör: konsumenten, den som ytterst ska betala notan för sin egen informationsinhämtning. Och andras, via de stödsystem som aldrig kan rädda obsoleta medier. 
 
MATS JOHANSSON är bland annat redaktör för Svenska Dagbladets blogg Säkerhetsrådet. I riksdagens kulturutskott 2006-2010 arbetade han för många av de mediereformer som diskuteras. Nu är han vice ordförande i ägarstiftelsen för public service (SVT, SR, UR).

Medan Strömblad och Novak tänker

GÖTEBORG. Det händer egendomliga saker i mediepolitiken. Det kan bero på att just inget radikalt hände under åtta år med alliansregeringen och därefter lika litet i rödgrön regi.

Men nu har både den privata medieindustrins och regeringens utredare tänkt till. Problemet är bådas grundtanke att politiken kan styra förändringen på mediemarknaden.

Som väntat (se min föregående krönika i Medievärlden den 25 februari) landade den privata public service-kommissionen på folkpartiets gamla förslag om att inrätta en ”public servicefond” som alla producenter kan söka pengar från. Syftet är att komma åt de befintliga PS-företagens resurser och begränsa deras uppdrag. Det är inte så konstigt att de privata mediekoncernerna på detta sätt agerar i eget intresse, men det är svårt att förstå logiken bakom tanken att de privatägda medierna får det bättre om de offentligt finansierade får det sämre.

Kommissionens ordförande Gunnar Strömblad, Svenska Dagbladets räddare vid millennieskiftet, höjde med en påpasslig förhandsartikel i Dagens Nyheter i torsdags förväntningarna inför Mediemässan i Göteborg där kommissionen på fredagen efter några ambitiösa vinterseminarier skulle presentera detaljerna kring medierevolutionen i en slutrapport. Läs den här

Det som förvånar mest i artikeln och rapporten är de privata ägarnas krav på politisk styrning av mediesektorn via staten. Strömblad uttrycker det rakt på sak i artikeln, som en beställning: ”Genom stabila och ökande resurser till SVT och SR och avsaknaden av styrning av bolagen har dessa fått en allt starkare ställning på mediemarknaden, samtidigt som ekonomin för tidningarna försämrats. Det är hög tid för politiken att agera.”

Den djupa tanken synes vara att tidningarna kan räddas om public service försvagas genom politiska ingripanden.

De privata kraven gäller inte bara en omfördelning av de offentliga pengarna. Även när det gäller innehållet vill de privata producenterna att politikerna ska agera för att begränsa utbudet hos de offentligfinansierade konkurrenterna. Strömblad: ”SVT, SR och UR ska åläggas att visa aktsamhet i sin verksamhet så att pluralismen på mediemarknaden inte försämras. Bolagen ska avhålla sig från att producera sådant som fristående medier redan tillhandahåller, om inte programbolagen kan tillföra ett mervärde.”

Också detta är svårt att förstå; pluralismen ska alltså öka genom att mångfalden minskar efter politiskt styrd ransonering. Är det verkligen Bonniers, Schibsteds och Stenbecks vilja? Står Sveriges tidningsutgivare eniga bakom förstatligandelinjen? Kort sagt, ska Melodifestivalen förbjudas i SVT?

Tajmingen i kraven är inte solklar i en tid när alla medier – på goda grunder – förfasas över medieutvecklingen i länder som Polen och Ungern.

En annan gammal goding i PS-kommissionens arsenal har moderat ursprung: ”Radio- och tv-avgiften bör avskaffas och allt mediestöd skattefinansieras och fördelas via anslag över statsbudgeten.” 

Erfarenheterna av en sådan reform i vår omvärld är inte uppmuntrande. När jag själv som mediepolitisk talesman (m) 2006-2010 argumenterade för tv-avgiftens avskaffande hade det en annan motivering, nämligen den tekniska – att apparatskatten skulle behöva ersättas när kopplingen till apparaterna i den gamla meningen försvann då tittandet övergick i nya digitala former. PS-kommissionens motiv är ekonomiskt: ”Resurser kan därför överföras från programbolagen till andra mediestöd.”

Politiseringen i detta tankestycke överträffas med råge i den parallella statliga utredaren Novaks betänkande om public service-frågor som behöver – en utredning!

Ett kvarts sekel efter det gamla etermonopolets avskaffande vill de rödgrönas utredare i en attack på radiomediets särart återskapa den koloss av tre separata företag – SVT, SR, UR – som förenas av finansieringsformen, tv-avgiften, och en bastant rödgrön majoritet i personalens politiska sympatier. Även det förslaget representerar en återgång till en organisationsform från förra årtusendet utan bäring på den framtida mediekonkurrensen och skulle särskilt försvaga Sveriges Radios unika roll och höga förtroende i utbyte mot oklara rationaliseringsvinster, senast illustrerade i oändliga förvecklingar kring bolagens imperieframkallade men nu bordlagda lokalprojekt på Gärdet.

Ännu märkligare: Novak vill ”begränsa möjligheterna till otillbörlig politisk styrning, så att en fri och oberoende verksamhet kan garanteras. Som tänkbara alternativ bör utredningen pröva förutsättningarna för att placera de offentligt finansierade medierna direkt under riksdagen”.

Ökat oberoende från politiken – under riksdagen? Man tar sig för en redan hårt sliten panna.

Som alternativ anges av Novak-utredningen att ”skapa en helt självständig instans som oberoende buffert mellan politiken och det nya bolaget.” Ja, den finns och heter Förvaltningsstiftelsen, skapad 1997 just i detta syfte. Dess ställning kan stärkas inte genom att underställas riksdagen utan genom att den stöds i det fortsatta arbetet med att förnya public service-styrelsernas sammansättning, en process där politiker ersätts av professionella styrelseledamöter. Det arbetet inleddes under Ove Joansons ordförandeskap, utsedd av alliansregeringen 2011, och fullföljs nu under ledning av den f d tv-journalisten Helena Stålnert, utsedd av den rödgröna regeringen. Men visst vore det bra om de rödgröna partierna slutade att utse aktiva riksdagsledamöter till sina representanter i den stiftelsen.

Strömbladkommissionen har bidragit med en värdefull genomlysning av dilemman i mediepolitiken och får förhoppningsvis igenom åtminstone ett av sina förslag, att strama åt reglerna för sponsring och produktplacering i SVT. Men när allt detta utredande snart är avklarat och kulturministern ska summera vad det kan finnas pengar till – och riksdagsmajoriteter för – är grundtipset att både privata och offentliga utredare samfällt tvingas sucka och acceptera politikens maktlöshet.

Kamrater, den mediepolitiska revolutionen är inställd. Medieverkligheten förändras oss förutan, därute på marknaden i mötet mellan producenter och konsumenter.

Självdeklaration: Jag var kollega till Gunnar Strömblad som pol chefredaktör i SvD. Jag är vice ordförande i Ägarstiftelsen för public service och betalar tv-avgiften.

Föga har hänt –– därför är det bra

BLOGG Medieministerns linje är utmärkt. ”Staten, politiken, politikerna ska hålla sig väldigt långt borta från innehållet. Punkt slut.” Därför är det bra att det i princip inte hänt någonting på det mediepolitiska området, menar Mats Johansson.

Man undrar vad som händer. Man går på medieseminarium, läser medieministertal och lyssnar till branschens brummande. Inte blir man klokare för det.

Sedan regeringsskiftet 2014 har jag försökt följa mediekrisens påverkan på mediepolitiken. Dessbättre har föga hänt, i politiken. Mediedebatten kännetecknas främst av att det är personfrågor som föranlett lätt höjda ögonbryn; Gunilla Herlitz avhopp, Jan Helins påhopp och Lars Leijonborgs hopp om att Jan Friedman ska lösa Mittmedias problem efter icke-affären med Schibsted.

Det som har hänt har hänt i verkligheten, inte i politiken. Företagens lönsamhet har förbättrats genom nedskärningar av kostnader så att ägarna nu kan skryta över vinster så höga att krisen verkar överstånden. Dock är de låga för den som minns att några goda år behövs för att balansera de kommande svaga. Jag är inte övertygad om att studierådgivarna vid landets skolor bör avstå från att avråda landets framtid att söka sig till journalistbanan.

Förvisso ska 68-generationen ersättas, föga saknad, men det lär fortsatt vara slimmade redaktioner som gäller när LAS-proletariatet söker fast tjänst inne i mediehusens tillfälliga värme.

Om utgiftssidan nu är avklarad – och tidningarna kan ju knappast bli tunnare -kanske ägarenergin kan läggas på intäktssidan. Hur få läsarna att betala för det som i decennier ansågs skulle vara ”gratis”? Inget statsstöd i världen kan ersätta kassaflödet från prenumeranter och annonsörer.

Således ingen skugga över medieminister Alice Bah Kuhnke, ännu. Hon har inte gjort just något, inte i mediepolitiken i alla fall, som föranleder KU-anmälan. Kanske en passivitetsvarning, som för brottare eller när det anfallande handbollslaget aldrig skjuter? Annars tar hon efter förrättat värv plats i biblioteken på hyllan för världens smalaste litteratur med titeln ”Alla mina reformer som kulturminister”.

Dock har hon tillsatt en utredning! Medieborgarna & medierna, SOU 2015:94 Som tidigare konstaterats kan man befara det värsta, att döma av den Novakska utredningens första delbetänkande där det slås fast att ”ett nytt stöd i högre grad behöver utgå från det innehåll som ska stödjas”, inte formen. Det låter oskyldigt, men vid närmare eftertanke innebär Novak-doktrinen en brytning med den svenska traditionen att staten inte ska välja stödformer som bygger på värdering av innehåll, så kallad skönhetstävling.

Sådana styggelser finns, sant. Litteraturstödet till enskilda titlar bygger på innehållsvärdering utförd av branschnära experter, liksom tidskriftsstödet. Med hjälp av riksdagens utredningstjänst tog jag 2007 reda på hur den godtyckliga fördelningsmaktens kriterier såg ut och fick för en artikel i Axess fram några belysande exempel (bifall Björn Elmbrant, avslag Martin Luther). 

Det kan inte gärna vara sådana kvarlevor från förra millenniet som Novak funderar på att reproducera. Uppenbarligen är tankemödan betydande eftersom hon har fått förlängd betänketid, ytterligare ett halvår till sista oktober. Det kanske inte är så enkelt som först troddes?

Spelutrymmet kan tyckas stort. Presstödet ska vara avvecklat 2019 så dess halva miljard kan användas till annat. 2020 går sändningstillstånden för public service ut, ytterligare åtta miljarder i potten. Redan den så kallade kontrollstationen om ett år kan ge en fingervisning om framtiden.

Men hur undviker man nya skönhetstävlingar? Arsenalen på det mediepolitiska området är inte så stor; generellt verkande stödformer torde för de politiska ingenjörerna begränsas till skatter, avgifter och bidrag. Men hur ska de appliceras lika för alla? Nollmoms för digitala medier (som i Norge), sänkta arbetsgivaravgifter för redaktionellt anställda, kulturcheckar för mediekonsumtion, ropen skalla: gratis bredband åt alla. Dock oklart hur och varför.

Några tips – men inte många – lär utredarna få från omvärldens olika exempel. Vid den privata Public service-kommissionens andra seminarium (27/1redovisade Karen Donders, professor i public service vid Vrije Universiteit i Bryssel, erfarenheter från olika typer av medieregleringar inom EU, varav få av positiv karaktär (för att inte nämna statsstyrningen över medierna i Ungern och Polen). Kartan över både generellt mediestöd och public service-styrning är högst splittrad inom EU, men försök med harmonisering pågår på området just för att minska betydelsen av konkurrenssnedvridande statsstöd.

Ännu är det oklart vad PS-kommissionen kommer fram till, facit ges vid Mediedagarna i Göteborg (MEG) den 7-8 april då en rapport ska presenteras. Det skulle inte förvåna om det är delar av PS-kakan man vill se omfördelad, kanske ett uppkok på det som en gång var folkpartiets idé om en kvalitetsfond från vilken ”alla” kunde söka pengar. Axess, Aftonbladet, Expressen? Dock oklart hur och varför.

Den djärva tanken blev ingen succé 2007, vilket inte enbart berodde på upphovsmannen, Lars Leijonborg. Det lär inte bli en enklare resa denna gång, om så skulle bli fallet. Man kan lita på att motkrafterna slår vakt om de gamla institutionerna, inklusive den finansminister som debattörerna tycks tro har ”pengar över” just till mediesatsningar medan migrationen trycker på. 

Och det liberala dilemmat kvarstår: Vem ska avgöra vad kvalitet är, om inte konsumenterna som ska betala för den? 

Så där står Alice Bah Kuhnke på ruta ett igen. Med en tydlig deklaration om färdriktningen i ett tal nyligen (8/2): ”Staten, politiken, politikerna ska hålla sig väldigt långt borta från innehållet. Punkt slut.”

Bra talat.

Självdeklaration: Jag är sedan en månad vald av ägarstiftelsen för public service till vice ordförande och därmed part i målet när det gäller bolagens finansiering och regelverk.

Ur regeringens säck i Novaks påse

Ska staten införa ytterligare en stödform för att med skattebetalarnas pengar välja ut vad som är bra i medierna? Det kunde PS-kommissionen kanske ägna en tanke vid sidan av PS-filosoferandet.

Vid ett studiebesök nyligen på en tidningsredaktion drabbades jag av en tillfällig släng av den optimism jag är född med (som 50-talist) och har levt med hela livet utom vid diskussioner om mediernas framtid i Sverige under senare decennier.

Tidningen går med väldig vinst, har en ökande mångmiljonupplaga och välutbildade journalister som varje vecka når en kvalificerad läsekrets. ”Affärsmodellen” är gammaldags enkel; man skriver initierat om viktiga saker för dem som vill betala för att få veta inte bara vad som händer utan också varför. 

Kändisar göre sig icke besvär på redaktionen, ty kraven på språkets kvalitet och en omfattande faktagranskning sorterar bort alla dem som skulle vilja jobba där men inte har någon annan merit än utseende och dåligt rykte. Därtill är artiklarna osignerade, vilket ytterligare skrämmer bort dem som passar bättre i television.

Framgångssagan för detta omoderna medium har pågått sedan 1843. Nyligen blev journalisterna dessutom privat förmögna genom utköp av en storägare.

Jag talar förstås om The Economist. Detta veckomagasin är public service i ordets bästa mening, tillgängligt för alla med kunskaper i engelska som är villiga att betala mindre än den svenska TV-avgiften för prenumerationen. 

Referenspunkten för den svenska privata public service-kommissionens första hearing för någon vecka sedan var en annan än att belysa mediala framgångsfaktorer. Detta i sig välkomna initiativ att granska begreppet och försöka vidga debatten tankemässigt bortom några befintliga företag (SVT, SR och UR) handlade i två timmar om allt utom just public service. Undergången är nära, förstod man, eftersom Google snor hälften av annonsintäkterna och SVT/SR alla nyheter. Schibsteds medieguru Jan Helin var mest radikal i panelen och belyste engagerat alltings upplösning i intet. Tidningar finns inte längre, fast vi inte har upptäckt det. 

Otur då att privatmediernas kampanj än så länge saknar konkretion, utöver de mångåriga kraven från tidningsutgivarna på reklamskattens avskaffande och lägre digitalmoms, som är lätta att instämma i. Svårare är det att se vad som långsiktigt genom politiska beslut ska kunna rädda det som utmålas som döende medier. Jan Helin var dock befriande tydlig i ett svar på min fråga om just detta, vilken lagstiftning och nya regleringar som privatmedierna är ute efter, riktade mot SVT och SR. Inget sådant, om han får bestämma.

Desto mer pikant att Helin kort därefter utnämndes till programdirektör i just Sveriges Television. Där får han tillfälle att utveckla PS-utbudet på nätet med sådant som har dragit alla fjortisar till Aftonbladssajten och sänkt pappersupplagan till katastrofala nivåer, trots Åsa Linderborg.

Nästa hearing med PS-kommissionen (27/1) ägnas internationella förebilder för styrning av PS-företagen. Då kanske vi intressenter kan få mer substans i vad privatmedierna tänker sig för förändringar i mediepolitiken.

2016 firar vi att världens äldsta yttrandefrihetslagstiftning fyller 250 år. Ska det bli symbolen för en ny mediepolitik? Den som läser första delbetänkandet från den Novakska utredningen (Medieborgarna & medierna, SOU 2015:94) anar det värsta: uppdraget anges vara ”att utveckla medborgarnas möjligheter att tillgå och använda medier för att på så sätt öka förutsättningarna för demokratisk delaktighet. Detta kommer också att ligga till grund för utformningen av nya mediepolitiska verktyg… ofrånkomligt att ett nytt stöd i högre grad behöver utgå från det innehåll som ska stödjas och inte från distributionsformen.”

Vad värre, i ett malplacerat svar till yttrandefrihetsexperten Nils Funcke som varnar för kommande brott mot grundlagarna, svarar utredaren att vi inte ”är betjänta av att blicka bakåt, mot Karl XIV Johans Sverige. Att i denna era av kraftig mediekonvergens definiera kvalitet som det innehåll som sprids via papperstidningar är bakåtsträvande och ett sätt att definitivt missa målet.”

Det som hamnar i den Novakska påsen är hämtat ur den rödgröna regeringens säck, som ambitionerna uttrycks i årets budgetproposition: ”Ett nytt utvecklingsstöd bör införas för tryckta allmänna nyhetstidningar med syfte att ge förutsättningar för en långsiktig utveckling av elektroniska publiceringstjänster. Ett sådant stöd bör inte vara avgränsat till tidningar som får driftsstöd utan vara öppet för alla tryckta allmänna nyhetstidningar som uppfyller relevanta krav, såväl gratistidningar som prenumererade och andra nyhetstidningar.”

Visst vore det härligt med en batalj om yttrandefriheten ett kvarts millennium senare. Ska staten införa ytterligare en stödform för att med skattebetalarnas pengar välja ut vad som är bra i medierna? Det kunde PS-kommissionen kanske ägna en tanke vid sidan av PS-filosoferandet.

Privata ägare är inte Rättviseförmedlingen

Utnämningarna av Alice Teodorescu och Johan Hakelius bjöd på kostliga reaktioner. Men det kan inte uteslutas att deras nya publikationer ökar hörbarheten i bruset och attraherar nya läsare, skriver Mats Johansson.

Två tillsättningar och en avgång; mediesommaren har inte varit helt händelselös. 

Utnämningen av Alice Teodorescu till chef för Göteborgs-Postens ledarredaktion bjöd på kostliga reaktioner. Tänka sig, en skarp samhällsdebattör med starka värderingar som inte ber om ursäkt för att hon inte är kommunist. Hur skulle man nu komma åt henne?

Enklast på Twitternivå var att stämpla hela GP som del av den internationella högerkonspirationen. Man har ju hört att Timbro, frimurarna och andra mörkrets krafter håller på att ta över landet, förmodligen på uppdrag av Trilateralen och Opus Dei.

Och Teodorescu själv – konstigt namn, eller hur – var hon inte osannolik, en sådan där ”duktiga flickan”-typ som skulle göra sig bred på andra förtryckta medsystrars bekostnad? Det är livsfarligt för könskampens stereotyper om framgångsrika kvinnor vägrar att spela offerrollen, så redaktör Teodorescu måste fulas ut, särskilt sedan hon haft mage att framträda som sommarpratare i radion. 

Hon av alla! Har de helt tappat kontrollen på Sveriges Radio, reservat för revolutionära rappare? 

Jag känner igen reaktionerna efter att ha sommarpratat på 90-talet, ett program som hade ett större genomslag än något annat jag gjort i form av glada lyssnarreaktioner men födde avund hos kolleger och sådana som anser att yttrandefriheten ska begränsas för alla som inte är vänster. 

Attackerna på henne är självmarkerande. Den som brunstämplar GP-liberalismen hos Teodorescu och hennes medarbetare, bland dem Liberala ungdomsförbundets tidigare ordförande Adam Cwejman och flera namn från Dagens Nyheters ledarsida, avslöjar sin egen extremism. 

I polemik mot sådana reaktioner svarar Peter Hjörne, styrelseordförande i ägaren Stampen, föredömligt i en krönika i GP (23/8) under rubriken Min famn är både liberal och vid:

”Att bagatellisera oro /över/ migrationsfrågornas magnitud i Europa och de problem som Sverige och andra länder ställs inför, ger näring åt de krafter man säger sig vilja motverka och ökar avståndet till det politiska och mediala etablissemanget. Beröringsskräck och anklagelser om fascism och rasism har inte fungerat hittills och kommer än mindre att göra det framgent… Att smutskasta liberala ledarsidor utan att vilja erkänna att det faktiskt finns problem med de stora flyktingströmmarna och utan att någonsin föreslå lösningar kommer inte hjälpa dem vi vill och bör hjälpa. De enda som vinner på det är Sverigedemokraterna.”

Av lite annan typ var motreaktionerna när medievänstern på nytt förfärades över ännu en felrekrytering nyligen, av Johan Hakelius som chefredaktör för veckomagasinet Fokus. 

Han av alla! Inte nog med att han kan skriva – t o m säljande böcker; han har humor också. Allvarsmännen och –kvinnorna i det samvetstyngda undergångs-Sverige kommer aldrig att förlika sig med hans upphöjda underdrifter, lika sällsynta i vårt land som frekventa i Hakelii favoritland Storbritannien. Där är det aldrig fel att skriva i godsägarperspektiv. 

Det mest anmärkningsvärda angreppet på Hakelius kom dock i form av ett annat sorts karaktärsmord än det som Teodorescu bestods, utfört av Fokus egen styrelseordförande Henrik Frenkel. Det är förvånande att en så erfaren publicist efter att i uppdraget som rekryterare ha misslyckats att få ägarna med sig offentligt inkompetensförklarar Hakelius för att motivera sin egen avgång. 

Men privata medieägare är inte Rättviseförmedlingen. Ingen tvingar oss heller att läsa Fokus och GP:s ledarsida. Det är fullt frivilligt att avstå, vilket också många har gjort. Dock kan det inte uteslutas att båda dessa organ efter transfusionerna ökar hörbarheten i bruset och attraherar nya läsare. Sådan är kommersialismen.

Mats Johansson

PS. En som inte behövt ta sådana hänsyn under större delen av sin framgångsrika karriär är Ove Joanson, före detta det mesta i mediebranschen. Inför den gångna torsdagens möte med kulturministern meddelade han sin avgång som ordförande i ägarstiftelsen till public service-företagen SVT, SR och UR. Efter att ha samarbetat med honom både i Sveriges Radios styrelse på 90-talet och sedan 2011 i ägarstiftelsen kan jag bara beklaga att han nu föredrar mer privata uppdrag som inte är förenliga med det offentliga. Under bred enighet i stiftelsens styrelse har vi de senaste åren genomfört en professionalisering av representationen i bolagens styrelser. Man kan bara hoppas att den nya regeringen vill följa den linjen och inte återpolitiserar utnämningarna.  

Kampen mot demokrati och frihet är framgångsrik

Diktaturernas kamp mot demokrati och frihet har varit – och är – framgångsrik. Och även i Sverige urholkas yttrandefriheten, skriver Mats Johansson.

”Jag har ingen rätt att uttala mig för medierna”, svarade Industrivärdens direktör Carl-Olof By, när dessa ville ha hans kommentar till utrensningen av honom och andra ledande i bolaget (DN 20/5). Det är en sanning med modifikation, eller borde i alla fall vara. 

Han syftar sannolikt på den lojalitetsplikt som finns i anställningsavtal och sekretessavtal i privat sektor, och som till skillnad från förhållandena i den offentliga sektorn utgör en medveten och överenskommen begränsning av yttrandefriheten. Men dess syfte är att skydda företagshemligheter och förhindra illojal konkurrens, inte att tysta ”meddelanden” av mer allmän åsiktskaraktär.

Det vore bra med fler juridiska prövningar av gränsdragningen, inte minst för att frihetssfären behöver vidgas när alltmer av den offentliga verksamheten bolagiseras och de privata utförarna i ökad utsträckning skattefinansieras. Också med tanke på tilltagande förekomst av mutbrott även i svenska storföretag och den gråzon som åskådliggjorts i fallet SCA Airways vore det bra om visselblåsarnas ställning stärktes och skyldigheten att anmäla brottsmisstanke skärptes.

Carl-Olof By förefaller ha en alltför självpåtagen restriktivitet men är i gott sällskap; många i hans position känner nog att yttrandefrihetslagstiftningen inte angår dem. Jag tycker mig ha mött dem, både i journalistiken och som konsult i näringslivet (med sekretessavtal). Därtill avskyr dessa makthavare inte sällan just journalister, ibland på goda grunder eftersom sådana kan förstöra både privatlivet och företagets värde. Minns den storföretagsledare för en av våra största internationella koncerner som vid tillträdet deklarerade att det här med mediekontakter inte var något för honom. Det är sådana attityder som göder en mångmiljardindustri i PR/PA.  

Även om rättsläget är tydligare inom offentlig sektor finns andan kvar även där, i myndigheter där anställda som yttrar sig offentligt fortfarande straffas, trots det efterforsknings- och repressalieförbud som borde vara känt. Som tecken i tiden är det intressant att Europarådet har uppmanat medlemsstaterna att reformera egen lagstiftning men också stödja tanken på en internationell konvention till visselblåsares skydd.

Är det något organ som skulle behöva stärka sin roll på området yttrandefrihet är det just Europarådet. Jag vet eftersom jag var delegat till dess parlamentariska församling i tre år (2011-13) och som dess rapportör för mediefrihet kunde skriva en rapport om hoten mot yttrandefriheten i Europa i gott samarbete med europeiska medieorganisationer.

Till Europarådets kärnuppgifter hör att slå vakt om artikel 10 i Europakonventionen om politiska fri- och rättigheter: ”Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.”

Problemet är att en rad medlemsstater bryter mot överenskommelsen. Bland de 47 finns länder som Ryssland, Turkiet, Azerbajdzjan, Armenien och Ungern. Och i varje politisk partigruppering i den parlamentariska församlingen finns från höger till vänster ledamöter som gärna låter sig övertalas att utgöra en blockerande minoritet så att resolutioner visserligen antas av en majoritet anständiga demokrater men inte kan omsättas i bindande rekommendationer för vilket krävs två tredjedels majoritet. Det kallas ”kaviardiplomati”, ett förskönande ord för mutor, och jag kan vid behov namnge konservativa, liberaler och socialister som ingår i strukturen (kommunisterna behöver ingen kaviar). 

Ofta handlade diskussionerna om de nyaste medlemmarnas problem med den alltför stora yttrandefriheten som inte kunde kontrolleras; borde man inte se till att den förbehölls ansvariga av staten legitimerade journalister istället för vem som helst. Det blev så mycket hot och hat på nätet!

Att Ryssland fortfarande tillåts verka med en stor delegation ”parlamentariker” är en gåta med tanke på de många journalistmorden, men en brittisk delegat från den Putinvänliga konservativa gruppen förklarade för mig att 1) man måste tänka på alla ryska pengar i London, 2) det var bättre att ha dem med så att de kunde kritiseras för att bryta mot reglerna i klubben. En sådan logik kräver att man bortser från att Europarådet grundades efter andra världskriget för att bekämpa totalitära strömningar, och att det just nu är sådan rödbrun nationalism som åter hotar Europa.

Europarådet är inte politikens enda motsvarighet till FIFA. Nyligen antog FN:s säkerhetsråd enhälligt en resolution mot våld och övergrepp mot journalister, till stöd för yttrande- och mediefrihet. Det låter bra tills man erinrar sig att där sitter stater som Kina, Ryssland, Tchad, Nigeria, Venezuela och Angola, där regimerna ägnar varje dag på året åt att aktivt minska friheten. Ett oslagbart världsrekord i hyckleri, alltså.

Som tankesmedjan Freedom House visar i sin senaste årsrapport går förändringen bakåt. Diktaturernas kamp mot demokrati och frihet har varit – och är – framgångsrik. Ryssland är del av en global trend; den demokratiska sfären i världen har krympt nio år i rad. Av 195 granskade länder klassificeras mindre än hälften som fria. Bara en sjundedel av medborgarna lever i mediefrihet. 

Och det kommer närmare: Charlie Hebdo, Boris Nemtsov, Jyllandsposten – och…?

Voltaire hade fel; det är inte vi som försvarar yttrandefriheten som ska dö för den, utan de som angriper den.

Axberger avslöjar mediepolitikens inre liv

Hans-Gunnar Axbergers nya bok är en upplysande berättelse om tillståndet i både mediepolitiken, riksdagen och regeringskansliet, skriver Mats Johansson.

För den som försöker tränga bakom politikens fasader och söker sanningen bortom rubrikerna är Hans-Gunnar Axbergers bok ”En misslyckad utredning” en stilstudie av högsta rang. Bara det att han som ordförande i en statlig utredning (SOU 2013:66, ännu en presstödsutredning) avslöjar dess inre liv är värt en guldmedalj.

För branschfolk är detaljerna från utredningens vedermödor kanske i stort kända eftersom det uppstod visst rabalder när hela upplägget sprack och ordförande Axberger tvingades reservera sig mot majoritetsbetänkandet. Men sammantaget med Axbergers egna analyser är det en upplysande berättelse om tillståndet i både mediepolitiken, riksdagen och regeringskansliet som återges, därtill i en pikant form – den som präglar just de statliga betänkanden som olästa hamnar i de flesta opinionsbildares bokhyllor utan att någonsin nå allmänhetens ögon, dock föredömligt kort (132 sidor).

Axbergers budskap är tydligt: ”Presstödet är idag byråkratiskt och politiskt korrumperat. Det gör nytta här och där, men pengarna skulle kunna användas mycket, mycket bättre om journalistiska ändamål fick styra.”

Till denna slutsats har juristen Axberger, professor i konstitutionell rätt med yttrandefrihet och medierätt som specialitet, kommit efter att ha gjort en flerårig resa in i utredningsvärldens mörker. 2011 går han till verket med nyfiket sinne och höga ambitioner. Utgångspunkten är konstaterandet att ”presstödets effekter har aldrig systematiskt utvärderats”, vilket med tanke på alla de miljarder som förbrukats under systemets 40-åriga historia kan tyckas anmärkningsvärt. 

Därvidlag påminner detta politikområde om t ex biståndet som är det mest odiskuterade mångmiljardflödet bland offentliga utgifter under mer än ett halvsekel; det finns därför att det finns och gynnar vissa intressegrupper. Men i presstödets fall har verkligheten utvärderat verksamheten; anslag och regelverk består, medan tidningar läggs ner. Ägarkonkurrens mellan dagstidningar finns numera bara på tre orter. 

Det fanns alltså en hel del att ta tag i för utredningen. Ordföranden inleder arbetet i positiv anda: ”Jag var sympatiskt inställd till presstödet och såg fram emot att förutsättningslöst pröva hur den funktion detta ursprungligen fyllt skulle kunna moderniseras.”

Axbergers bakgrund var det i sig inget fel på, med förflutet som PO och JO. Han kunde inte beskyllas för att lida av moderata böjelser efter en professur finansierad av LO, än mindre för att vara Schibsted-lakej efter fem år i Dagens Nyheters styrelse, som han lämnade i protest mot Bonniers försök att köpa Svenska Dagbladet. Men tanken att ”förutsättningslöst” kunna pröva någonting så cementerat som detta partipolitiska fundament tyder på ovana vid maktspelets inre själsliv.

Snart nog skulle Axberger bli varse att detta spel mer följer reglerna från ”Alice i Underlandet” än den litteratur som kantat hans karriär i juridikens logik och principer. Döm om hans förvåning när han inser att det inte är utredningsdirektiven från Kulturdepartementet, syftande till en genomgripande reform, som styr arbetet utan Finansdepartementets hejdukar som har motsatt agenda. Axberger hade uppfattat uppdraget som att ”det enda som var klart var att stödet i nuvarande form inte skulle vara kvar… uppgiften var inriktad på framtidens mediemarknad, inte dagens situation.”

Efter ett års arbete finns ett utkast till ny mediestödslag. Den skulle ersätta det som Axberger beskriver som en med åren alltmer svåröverskådlig förordning: ”Någon lagrådsgranskning verkar aldrig ha förekommit. För min del har jag inte tidigare stött på ett sådant missfoster i Svensk författningssamling.”

Hans mediepolitiska slutsats är föredömligt tydlig: ”Behovet av subventioner till politiska partiers tidningar är överspelat. Stödet till fådagarstidningarna som fått växa planlöst framstår i ett vidare politiskt sammanhang som ogenomtänkt. Systemet som helhet har blivit rättsligt omöjligt, och näst intill korrupt… mediepolitiken kan inte hjälpa tidningsägare att ställa om till affärsmodeller de inte själva kunnat finna. Staten kan inte skapa en marknad, det kan bara aktörerna göra i samspel med konsumenter och andra.”

Så långt kommen till klarhet kollapsar utredningen. Partirepresentanterna byter ståndpunkt, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth körs över av finansen och hennes partikamrater i utredningen sätts i självrotation, FP-ledamoten spräcker alliansen med en privat linje. Från socialdemokratiskt håll uppmanas Axberger att inte lägga sig i politiken (!).

Så blev det pannkaka kvar av vad som kunde ha blivit ett fint monument över reformatorn Axberger: ”I princip kan man säga att socialdemokraterna gick med på att inte modernisera presstödet i utbyte mot pengar till de egna tidningarna.” Korruptionen kunde fortsätta ostörd, under bred politisk enighet. 

Återstår att se om den nya regeringens utredare Anette Novak med tanke på ändrade partipolitiska förhållanden kan komma längre i reformtänkandet än Axberger, eller om det åter blir en hyllvärmare som på sin höjd leder till att man flyttar lite på stolarna på Titanics däck. 

Det finns en seriös fortsättning på uppdraget: att finna en modell för hur ett generellt kvalitetsstöd grundat på journalistiska kriterier skulle kunna utformas i lag, med prövning i domstol, utan partipolitisk inblandning. Men det är enklare sagt än gjort. 

Mats Johansson

Självdeklaration: Jag var ledamot (M) i 2004 års presstödsutredning (SOU 2006:8) där jag tillsammans med Birgit Friggebo (FP) skrev en reservation för avveckling. Axbergers utredning hade jag ingen insyn i. 

Här finns verkligheten på MEG

Verkligheten speglas inte i seminarier där överbetalda mediechefer och IT-gurus talar förpackning, format, betalnings- och affärsmodeller med en jargong där särskilt de yngre talar fortare än de tänker, skriver Mats Johansson från mediemässan MEG i Göteborg.

Det glam och ståhej som brukar prägla mässlokalerna under Bokens årliga högtid på hösten har när mediebranschen samlas i mässans lokaler ersatts av glåmigt vårdepp. På goda grunder. Tidningar läggs ner, tjänster dras in, upplagor sjunker, politiska reformer uteblir. En global strukturomvandling sätter även vinstrika mediekoncerner i Sverige på prov, när annonsörerna flyttar till Google, Youtube, Facebook och Whatnot medan lyssnare, tittare och läsare skaffar sig nya vanor och preferenser.

Inte ens det icke-kommersiella public service (PS) går opåverkat, trots att man får sju miljarder garanterade avgiftskronor om året för att konkurrera med privata verksamheter i kampen om publikernas tid. Även det starka PS-fästet lokalradion P4 tappar publik, lär vi oss av Sveriges Radios debattvilliga vd Cilla Benkö.

Publicistklubbens debatt om framtiden för public service i måndags blev inte heller någon större publikfest, därtill var underhållningsvåldet alltför begränsat när jag och förre kulturministern Leif Pagrotsky (S) förde ett stillsamt samtal om en sannolikt turbulent medieframtid med PS-cheferna Hanna Stjärne och Cilla Benkö. Oron för kvalitetsjournalistikens framtid i stort har med åren gjort mig allt mer PS-vänlig efter att de grundläggande reformerna genomförts i Sverige under liberala regeringar med nu orubbliga förändringar som etableringsfrihet i etern och monopolets avskaffande i radio och tv. Även de socialistiska hoten mot Bonnierägandet torde vara undanröjda.

Oron stillas inte av de interna hoten från en vriden samhällsjournalistik som urholkar trovärdigheten eller av debatten om SVT:s bidrag till vulgarisering av tv-utbudet med programformat som hämtas från gårdagens kommersiella medier. Samtidigt måste det sägas att en del av den kritik som kulturvänstern den senaste veckan vräkt ur sig om SVT:s förfall grundas på en missuppfattning, vanlig just på kulturredaktioner – att tvångsfinansieringen av public service skulle utgöra någon slags garanti mot dålig smak, ytlighet och halvunderhållning på avgiftsbetalarnas fredagsmysiga genomsnittsnivå. (Främste evangelist för detta budskap är DN:s Johan Croneman; kan ingen redigera mannens tirader, hur kommersiellt attraktiva de än må vara, ungefär som klickbara bilder på roliga bäbisar och söta katter?) 

Någon kvalitetsgaranti finns inte – och har aldrig funnits. Själv satt jag i SVT:s styrelse på 90-talet när den stora satsningen på Expedition: Robinson drog igång och denna breda familjeunderhållning byggd på mobbning inleddes med att en av deltagarna begick självmord. Värre folkstorm har inte drabbat TV-Sverige sedan Per Oscarsson tog av sig ett par kalsonger i Hylands sällskap. Sam Nilsson fick stiga ner från direktionsvåningen och beordra omklippning av hela Robinson-säsongen. 

Det bästa utesluter aldrig det sämsta, särskilt inte när tittarsiffrorna år för år obevekligen dalar mot den punkt där finansieringsformen ifrågasätts.

Men det där är trivialiteter i bubblan när mediebranschen samlas till firmafest. Verkligheten speglas inte i seminarier där överbetalda mediechefer och IT-gurus talar förpackning, format, betalnings- och affärsmodeller med en jargong där särskilt de yngre talar fortare än de tänker och med ett språk där allt fler ”liksom” inskjuts mellan ”grymt” och ”sjukt”, som vore de guldmedaljörer i någon populär sportgren. 

När den verkliga verkligheten uppträder på Mediemässan heter han Carl Bernstein, Watergate-legendar som på 70-talet avsatte en amerikansk president med stilbildande maktjournalistik. Han skulle nog gärna göra det igen, en krutgubbe som vittnar om Hillary Clintons senaste skandalproblem med egna postsystem för att dölja internettrafik från offentlig insyn under sin tid som utrikesminister. Och nu har hon drabbats av ännu en minst lika stor affär i form av gigantiska utländska bidrag till Clintonfamiljens stiftelse, mottagna under hennes tid som ansvarig för utrikespolitiken. Jag frågar honom hur det ska gå och får svaret att amerikansk politik har upphört att baseras på fakta, det är bara löst tyckande som gäller.

Medieverkligheten heter också Paul Hansen, DN-fotograf, som på ett seminarium visar bilder på och berättar om när kolleger i fält mördas på jobbet. Det är vardagen i krigszonerna – hot, hat och våld på riktigt, det som nu också når oss alla via nätet i de asociala medierna. Medan cheferna talar om affärsmodeller och Croneman kräks över dålig underhållning i SVT.

Hoten måste mötas med breda motmedel

Det hedrar KU att man insett vikten av en genomlysning av denna klimatförstöring som ytterst hotar yttrandefriheten och måste mötas med breda motmedel, skriver Mats Johansson om dagens hearing.

Första dagen på nya jobbet började med Säpo i släptåg. Det var i efterdyningarna till fyra stockholmstidningars unika och gemensamma publicering i slutet av 1999 av en artikelserie om våldsverkare under hakkorset och på motorcykel.  På det nya året 2000 tog jag plats på stolen som politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet och noterade polisens uppvaktning i dåvarande redaktionshuset i Marieberg. Det berättades snart att en kollega som medverkat i artikelserien brukade få post från våldsverkarna av typen ”vi vet vad du heter och var du bor”, med tillägg om färgen på strumporna.

På mitt skrivbord låg ett trevligt vykort med hjärtan och tillönskan om en bra dag. På baksidan stod att den kunde bli min sista och att jag skulle se mig noga om när jag gick hem på kvällen. Jag fäste mig inte närmare vid saken, men några veckor senare samlade jag ihop vykortsskörden av dagliga hälsningar och bad Säpo kolla efter fingeravtryck. Ytterligare några veckor senare upphörde korten att komma, men någon avsändare kunde förstås inte spåras. Det är bara i tv-serier man hittar dårarna via DNA på frimärkets baksida.

Efter elfte september 2001 började det komma kuvert med vitt pulver. Visst var det en upphetsad tid, inte minst i den del av läsekretsen som ville uttrycka sitt Amerikahat och hoppades att SvD:s ledarredaktion skulle gå samma öde till mötes som de tre tusen i World Trade Center. Jag bedömde dock sannolikheten för mjältbrandsvirus som rätt låg och kastade breven utan att besvära Säpo. 

Kanske en smula vårdslöst, men man blir avtrubbad med åren. Man vänjer sig vid att hat och hot hör till yrket, occupational hazard som termen träffande lyder på utrikiska.

Värre var det med försöket att starta den första ledarbloggen. Vi lade ut en ledare på en nätsida och bad om kommentarer. Det fanns en ambitiös tanke med försöket, att inspirerade av amerikanska förebilder med prestigevärdar för olika temasidor locka fram en kvalificerad publik som skulle tillföra argument och kunskaper ovan insändarnivån. Efter några dagar fick avloppet stängas eftersom det hade slammat igen av allsköns extremister (senare fick min efterträdare PJ Anders Linder igång landets första ledarblogg på riktigt).

Detta ägde rum för fjorton-femton år sedan, när it-miljön var lika primitiv som en del av läsarreaktionerna. Sedan dess har det bara blivit värre, att döma av vittnesmålen vid torsdagens öppna möte med konstitutionsutskottet i riksdagen. Det hedrar KU att man insett vikten av en genomlysning av denna klimatförstöring som ytterst hotar yttrandefriheten och måste mötas med breda motmedel. 

Det finns grader i helvetet. Bara i Putins Ryssland har hundratals journalister delat Anna Politkovskajas öde och att vara utrikeskorrespondent i krigszoner är att be om för tidig deadline. Men det finns risk för exotisering av perspektivet; sånt händer inte bara i Långtbortistan, på platser där sådana som Dawit Isaak bor eller Nils Horner rapporterar från. Eller som SvD-kollegan Karl Bergman 1979 inte kom hem ifrån, sedan han tillsammans med Expressens Arne Lemberg mördats i Idi Amins Uganda. 

Det är illa nog med det mindre dramatiska, om självcensuren smyger sig in i medvetandet på lokalredaktioner landet runt, till följd av det alldeles vardagliga hotandet och hatandet på nätet, i den digitala drängstugan Tjatter där anonymiteten skyddar de verbala våldsverkarna från straff för ständiga yttrandefrihetsbrott. För egen del skulle jag gärna vilja veta vem som dold bakom pseudonym i höstas på magasinet Neos sajt efter att ha läst min artikel En knapptryckares bekännelser kallade mig landsförrädare och hotade med yxmord, något som Säpo fann för oprecist för att utreda. (Frilansjournalisten Ivar Arpi har fler exempel på hur det politiska våldet spritt sig även i Sverige).

Nu har det hänt i Paris. Det kunde ha hänt i Danmark. Det kan lika gärna hända här. Det har hänt här, ett bilbombsattentat i Nacka 1999 (för att inte tala om alla politiska mord på ministrar, poliser, fackliga företrädare och ambassadörer). Hade herr Abdulwahad 2010 inte sprängt sig på Drottninggatan utan i till exempel Sveriges Radios gigantiska entréhall hade medvetenheten varit större.

Vore det inte rimligt att åtminstone ändra kameralagen så att skyddsobjektet SR och andra mediehus får installera övervakningskameror och ges rätt att avvisa folk som använder entrén som värmestuga?

Lyssnar Hanna Stjärne på Janne Josefsson?

Som nytillträdd vd på SVT väntar många utmaningar för Hanna Stjärne. Medievärldens kolumnist Mats Johansson beskriver några av de största.

Hanna Stjärne har tillträtt som ny vd för Sveriges Television. Det är ingen enkel uppgift att ta över som cirkusdirektör efter Eva Hamilton som med fast hand fört ett trimmat företag in i den nya medieåldern. Att döma av alla hyllningar till Hamilton vid hennes avskedsgala i TV-huset i november har chefskapet (2006-2014) dessutom utövats under tilltagande popularitet. När Christer Björkman framförde ”I morgon är en annan dag” var intet öga torrt i den församlade branschgräddan.

Medan Hamilton inleder en ny karriär som styrelseproffs (Lindex, Fortum) tar Stjärne över i en privilegierad position; SVT står fortfarande starkt i publikens medvetande och med en stabil finansiering jämfört med konkurrenterna, över fyra miljarder per år via apparatskatten. 

Sedan TV4 givit upp slaget om kvalitetstittarna har konkurrensen bytt karaktär och gäller nu främst nischade tidsandelar i den totala mediekakan, i vilken numera finns så många fler aktörer än ”Big Five” i linjär-tv. De flesta är mycket små men många just utefter ”den långa svansen”; år efter år knaprar de i sig decimaler och även om SVT ännu är störst med sin dryga tredjedel av tittartiden lär man inte växa. Trenden är tydlig: tablåtittandet minskar för varje generation och nya digitala plattformar lockar visserligen de yngre men täcker inte bortfallet.

Sam Nilsson skildrar i sin memoar ”Kalabaliken på Gärdet” (2013) färden från myndighetsinstitution under monopoltiden till modernt företag på en tuff mediemarknad. Onekligen är tiden förbi när man kunde gå direkt från partipolitiken, som högerns partisekreterare Nilsson, till ledningen för landets mest centrala nyhets- och opinionsförmedlare. Men inte heller Stjärnes SVT är fritt från politiska influenser. 

Visserligen har ägarmakten neutraliserats genom att public service numera ägs av en stiftelse med en opartisk ordförande (förre radiochefen Ove Joanson) och denna i sin tur aktivt börjat avpolitisera bolagsstyrelserna, bland annat genom att vid de senaste bolagsstämmorna tacka styrelseordförandena Göran Johnson (SVT), Agneta Dreber (SR) och Lars Leijonborg (UR) för trogen tjänst. Men den yttre ramen för verksamheten är fortfarande beroende av politiska beslut. 

Det är riksdagen som ytterst beslutar om pengarna, via radio- och tv-avgiften. Under alliansåren har denna hållits oförändrad sedan 2009, men med en ny skattehöjarregering skulle det inte förvåna om också hushållens tv-kostnader ökas, särskilt om bufferten i rundradiofonden skulle sina. 

Även lokalbehoven gör sig påminda kostnadsmässigt när den tidigare kolossen på Gärdet behöver krympa. Kanske en separation från SR/UR eller en inflyttning av TV4 skulle kunna bidra?

Ett annat orosmoln på Stjärnes horisont är regeringens uppdrag till Myndigheten för radio och tv att analysera hur verksamheterna i public service-bolagen påverkar mediemarknaden. Det är en rimlig fråga när det gäller konkurrenssituationen och marknadens utveckling i stort, inklusive bolagens kompletterande tjänster. Även Konkurrensverket ska yttra sig om saken. Rapport i september inför kontrollstation 2016, efter halva tillståndsperioden.

Yttre politisk påverkan är dock ett mindre problem för SVT jämfört med den teknikförändring – läs digitalisering – som sker i hela västvärlden. I USA har Google som annonsmedium nu större intäkter än hela den samlade pressen. De stora prestigetidningarna räddas av miljardärer och redaktionerna slimmas. Snart har hälften av journalistjobben försvunnit på några år i takt med att annonsintäkterna flyttar till andra medier; printintäkterna har mer än halverats på ett decennium, utan att nätintäkterna kompenserar. 

I Sverige märks samma trender. Borde inte det gynna SVT som kvalitetsproducent av nyheter och samhällsdebatt? Risken är tvärtom att det seriösa får ge vika i hela medieutbudet i takt med att resurserna minskar, allt eftersom tv-konsumenternas vanor ändras till förmån för ”underhållning”. En prioritering av det senare i jakt på tittarandelar skulle urholka SVT:s unika ställning, så låt andra jaga klick med kattungar och bäbisar som gör lustiga saker!

Ett annat hot inifrån mot public service uppstår om publiken upplever en tilltagande slagsida i verklighetsbeskrivningarna när gapet växer mellan den mediala verklighetsbilden och den självupplevda.

Janne Josefsson berättade uppriktigt om detta gap i ett föga uppmärksammat uttalande före valet (Inblick 7/8 2014): ”Min egen erfarenhet – eftersom jag har jobbat inom public service så många år – är att det domineras av journalister med vänstersympatier – som miljöpartiet, vänsterpartiet… det kan vara ett problem på det sättet att man favoriserar ämnen, tankar och idéer som gynnar dessa grupperingar. Ingen ska få mig att tro att det inte påverkar innehållet i våra program alls… Det värsta som kan hända är att inte erkänna att journalistiken påverkas av vad vi journalister själva tycker och tänker”.

Tesen blir desto trovärdigare som Josefsson själv gjort partiskhet till sitt varumärke, med viss framgång. En liknande varning utfärdades nyligen av Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet (TMI 16/12): ”Journalister har sagt att de inte vågar avvika från de gängse berättelserna, man vågar inte ställa sig utanför… Det som saknas är en kritisk granskning av de vinklar som drevet innehåller, en granskning som tar fram röster som säger något annat än drevet.”

Före valet berättade en av Stjärnes politiska reportrar i ett bekymrat samtal att vederbörande hade fått allt svårare att få igenom sina uppslag och förslag i den interna processen, inte för att de plötsligt skulle ha blivit ointressanta i största allmänhet på grund av någon nyligen inträffad inkompetens. Problemet var att de inte längre stämde med den bild av politiken som redaktionen hade bestämt sig för inför valåret. Missnöjets vinter 2013 skapades mediebilden av ett Sverige på väg ner i Östersjön, där ”något hade gått sönder” i ett land som inte längre fungerade.

Sådana mer långsiktiga trovärdighetsproblem när mediets ögonblicksbilder skymmer långsiktig samhällsutveckling tillhör det som nya tv-chefen Stjärne har anledning att begrunda på kammaren när inte de mer dagsaktuella frågorna trycker på.