BBC vann första striden mot Murdoch men …

LONDON. Bilden är entydig; det var den folkliga reaktionen som räddade BBC från större ingrepp.

Planer inom det styrande tory-partiet cirkulerade som förespråkade radikala ingrepp i struktur, programutbud och finansiering, men när de började diskuteras offentligt väcktes en tidigare slumrande opposition: ”Rör inte vår Beeb”, som denna brittiska institution kallas. Och regeringen backade.

Samtal i London i dessa dagar tenderar att handla om det senaste terrordådet, alternativt konsekvenserna av Brexit, utträdet ur Europas union. Och sedan i tisdags förstås det stundande parlamentsvalet.

Ämnet public service framkallar mer positiva känslor än de andra. Det kan bero på en reaktion mot Murdoch-medierna, vars insatser mot EU i åratal anses ha påverkat utgången av fjolårets folkomröstning, närmare bestämt den användning av ”alternativa fakta” som skandaltidningar som The Sun och andra kolporterade under sina kampanjer mot ”Bryssel”.

Nu är utanförskapet ett faktum, men nationen är desto mer delad efter den jämna omröstningen (51,9-48,1). Efterdebatten har handlat mycket om lämnasidans lögn om alla pengar som skulle bli över till sjukvården, vilket kanske fått eftertanken att blomma: hur går det med sanningen om public service skulle försvinna och Murdoch-medierna tar över hela nyhets- och åsiktsbildningen i samhället, ackompanjerade av allsköns populism och extremism på nätet.

Resultatet av Murdoch-kampanjen blev snarare en bumerang. De konservativas kulturminister John Whittingdale sparade inte på honnörsorden i regeringens white paper om BBC:s framtid 2016, innan han fick sparken av den nya premiärministern Theresa May. Uppdraget att ”informera, bilda och underhålla” har efter snart hundra år skapat en aktningsvärd och familjärt förankrad kompanjon för hundratals miljoner människor, och BBC är en kulturell, ekonomisk och diplomatisk kraft som beundras över hela världen, enligt Whittingdales förord.

Betänkandet hade föregåtts av en utvärderingsprocess där närmare 200 000 yttranden hade inkommit och 4 000 utvalda intervjuade deltagit i en rad opinionsmätningar och fokusgrupper. Det var i hög grad resultatet av denna ”öppna konsultation” över tio månaders tid som gav BBC dess åttonde nya regelverk, chartern, sedan starten 1922.

Dess huvudpunkt är att BBC ska ges förutsättningar att vara ledande i branschen genom kreativitet, ambition och innovation. För detta krävs redaktionellt och operativt oberoende, och för första gången ges företaget självt möjligheten att utse en majoritet av ledamöterna i den nya suveräna styrelsen. Den gamla ägarstiftelsen, The Trust, har nyss avvecklats och ersatts som kontrollorgan av Ofcom,  en motsvarighet till vår post- och telestyrelse/Granskningsnämnden. Det innebär att BBC:s Governors, ansedda medborgare, ersätts av statliga byråkrater med tjänstemannaansvar.

Jag frågar Alex Towers, avvecklingschef för BBC Trust, om inte den förändringen riskerar att öka regeringens inflytande över bolaget. Det har varit en av farhågorna med tanke på en decennielång kritik från både Labour och Tories mot ”politisering” i utbudet. Men Towers avvisar detta och påpekar att i den gamla ordningen lade sig guvernörerna minsann i både programpolitik, finanser och chefsutnämningar.

Gareth Barr, policychef för public service på Ofcom, bekräftar bilden. Dels är myndighetskontrollen mer reglerad än övervakningen i tidigare ordning, dels är tjänstemännen mer tränade i att som experter på olika kommunikationsområden se till helheten vad gäller konkurrens och marknadsfunktioner.

Men Ofcom har ett innehållsråd, content board, det låter illavarslande?

Inte heller Barr medger några problem, ledamöterna har branschbakgrund och vet var gränserna går för inblandning. Därutöver ska motsvarigheten till Riksrevisionen granska att BBC använder sina pengar för allmänhetens bästa, vilket inte heller förändrar spelreglerna i fel riktning, enligt Barr.

Allt syftar till ökad transparens i verksamheten för att stärka publikens förtroende och minska möjligheterna till extern politisk styrning, försäkrar både Towers och Barr, väl medvetna om vad som händer i Ungern och Polen.

Det är heller inte de organisatoriska förändringarna som främst bekymrar en TV-veteran som Ray Snoddy, tidigare BBC-ankare och mångårig mediereporter för Financial Times, numera fristående mediekolumnist.

För honom är det större problemet mer materiellt; hur går det med den kvalitativa journalistiken om anslagen minskar? Vad kommer att prioriteras när yngre tittare ändrar både publikvanor och betalningsvilja?

Snoddy påpekar att den nya chartern visserligen fick en lång giltighet, elva år, men att finansieringen kan ändras i halvtid och fortfarande till stor del är beroende av den avgift som regeringen – inte parlamentet som i Sverige – bestämmer över.

Han varnar också för den fortsatta lobbyingen mot public service från privata intressen. BBC må ha klarat första ronden, men det ligger mycket pengar i att begränsa uppdraget för BBC så att konkurrenter och internationella aktörer lättare kan komma över godbitarna i utbudet och kommersialisera en intäktssida som dagens public service inte kan och ska utnyttja.

Låter det bekant? I Sverige finns mycket att lära av den brittiska debatten eftersom liknande processer pågår här. Den privata Strömblad-kommissionen har på de stora svenskbaserade mediebolagens vägnar agerat för en omfördelning av den offentliga finansieringen i syfte att krympa befintliga public service-företag. Internationella investerare köper in sig på de olika delmarknaderna för produktion och distribution av främst sport och underhållning. IT-jättar tuggar i sig allt större kakor av annonsintäkterna från print- och nätmarknader.

Det summerar till vad jag kallar ”de dubbla hoten” mot public service: utifrån i form av politiker och konkurrenter, inifrån i form av usel enögd journalistik som inte motsvarar kraven på kvalitet och saklighet. Till detta växer nu fram en tredje hotbild – den organiserade hatkampanj från extremhögern mot ”medierna” som syftar till att minska deras höga förtroende hos allmänheten.

Det sker i en tid när putinismen och trumpismen går segrande över världen i sina korståg mot Upplysningen, sanningsbegreppet, vetenskap och kunskap.

I Sverige ska den nytillsatta parlamentariska public service-utredningen  fundera över allt detta i två omgångar, först finansieringen och sedan uppdraget. Man kan inte annat än önska den ett underbart liv. Men rör inte vår public service.

MATS JOHANSSON är vice ordförande i Ägarstiftelsen till public service, där han 2010 invaldes som riksdagsledamot (M), en ordning han vill avskaffa.