Kuhnke kan arkivera Novaks utredning

Kulturministerns ambitioner att avpolitisera public service-bolagen är vällovlig. Men Anette Novaks utredning kan hon arkivera, den saknar både verklighetsförankring och politisk förankring.

Stoppa pressarna; kulturministern är återfunnen! Hon upphittades välbehållen i riksdagens plenisal den 2 december vid en interpellationsdebatt med kulturutskottets ordförande Olof Lavesson (M). Den som har undrat var Alice Bah Kuhnke har varit under höstens debatter om public service fick nu flera livstecken att ta del av.

Det är i sig inte så konstigt att statsrådet legat lågt medan hennes medieutredare Anette Novak legat ännu lägre. Hela detta utredningsarbete är en märklighet som nu landat på ministerns bord. ”Mitt frihetliga jag sjunger av glädje” utbrast Kuhnke i slutet av det kvartslånga meningsutbytet med Lavesson, men repliken avsåg inte Novaks arbete utan att hon avser att gå vidare med ambitionerna att minska det partistiska inflytandet över public service genom att ändra sammansättningen i Förvaltningsstiftelsen, ägaren till public service, så att aktiva riksdagsledamöter inte längre ska ingå.

Det är bra (se tidigare inlägg), och något partierna själva skulle kunna rätta till via nomineringsförfarandet.

Om så blir fallet skulle oberoendet från direkt partipolitisk inverkan på företagens ledning stärkas, och risken för en ”ungersk” utveckling minska. I dag sitter inte mindre än sex lagstiftare/reglerare/finansiärer också i den valberedning/bolagsstämma för de tre bolagen som ägarstiftelsen utgör, vilket är en sammanblandning av roller som bör avslutas, alldeles oaktat dessa personers förträfflighet (3S, 1 SD, 1M, 1MP av 13).

Arbetet med professionalisering/avpolitisering av bolagens styrelser inleddes under Ove Joansons ordförandeskap, utsedd av alliansregeringen 2011-2015, och har under bred enighet fullföljts under ledning av den före detta tv-journalisten Helena Stålnert, utsedd av den rödgröna regeringen. Att slutföra den processen också bland ägarrepresentanterna är viktigare än någonsin i en tid när motsatt utveckling äger rum runt om i Europa. Inte bara där; på hemmaplan tilltar de ideologiskt färgade attackerna mot public service i syfte att försvaga Sveriges Television och Sveriges Radio, och från konkurrenternas sida komma över PS-medlen från tittare/lyssnare.

Ur den synvinkeln är det olyckligt att utredare Novak har bidragit till en förskjutning av synen på pengarna till public service, som vore de en allmän handkassa för diverse mediestöd att fritt disponeras av maktsugna politiker, cirka 7, 7 miljarder per år.

Desto märkligare är utredningens formuleringar om att ”medierna” bör ha ett stöd i nivå med partistödet (cirka en miljard per år). Det står så (sid 18):

”Behovet av statliga stöd kommer att öka. Att stödet behöver vidgas motiveras också av balansen mellan granskare och granskade: de politiska partierna tar emot cirka 1 miljard kronor i olika typer av partistöd. De fria oberoende medierna, vars uppgift bland annat är att granska den politiska makten, bör finansieras i samma höjd.” Matematiken går inte ihop, än mindre logiken.

Andra egendomligheter från utredningsarbetet är idéer från ett PM i våras om att göra riksdagen till huvudman för public service, som om det handlade om en demokratimyndighet. Vidare skulle den gamla kolossen återskapas genom en sammanslagning av SVT, SR och UR för att finansiera ett fjärde PS-bolag för produktion av lokaljournalistik. Finansieringen av ett oberoende public service skulle blandas samman med stödåtgärder till kommersiella medier.

I detta sammelsurium kan urskiljas en kärna i uppdraget: att ersätta det gamla döende presstödssystemet genom att inrätta ett nytt stödorgan, Mediestödsnämnden, som ingående i Myndigheten för press, radio, tv ska fördela stödmedel efter skönhetstävling bland stödbehövande. Stöd, stöd, stöd – i brist på bröd tycks hela medie-Sverige behöva stöd. Tanken att konsumenten ska bidra med egen betalning trollas enkelt bort i utredningen genom att vederbörande döps om till ”medieborgare”, en medborgare med rätt att få stöd.

Här finns grundproblemet med detta utredningstänkande, i utgångspunkten att ”medborgarna är i dag, själva, medier” (sid 461) för vilka man ska ”designa ett medielandskap” (sid 18). Slutsatsen skulle bevisas: det behövs mediestöd åt alla!

Omnipotensen tyder på bristande verklighetsförankring. Någon politisk förankring förefaller utredningen heller inte ha eftersträvat. På detta tyder beslutet att tillsätta en särskild samordnare i riksdagen, ledamoten Berit Högman (S), som ska utröna om något förslag går att genomföra. Det borde kontakter med utredningens partipolitiska referensgrupp ha kunnat ge svar på.

Någon större möda behöver inte läggas på remissomgången, om det nu blir någon. 538 sidor privat filosoferande som en allutredning om hela samhällsförändringen inbjuder inte till detta.

Efter årsskiftet inträffar den formella ”halvtidsöversynen” av public service. Där kan Alice Bah Kuhnke stämma av framtidssynen och tillståndsuppfyllelsen med de tre bolagen och lämna resten till den parlamentariska public serviceutredning som ska tillsättas. Något nytt ”mediestöd” behövs inte.

 

Mats Johansson

Kolumnist i Svenska Dagbladet, redaktör för SvD-bloggen Säkerhetsrådet och vice ordförande i Förvaltningsstiftelsen för public service.