SD:s mediemotion och andra feltänkta förslag

Anna Hagwalls mediemotion illustrerar med sin faktaresistens trumpismens intåg i riksdagen. Hon är dock inte den enda politiker som velat komma åt ägandet i medierna. De finns i alla läger, skriver Mats Johansson.

Vi ser nu trumpismens intåg i riksdagen. Anna Hagwalls (SD) uppmärksammade mediemotion uppfyller alla krav på den debattstil som den amerikanske presidentkandidaten introducerat. Faktaresistens är grunden för verklighetsbilden.

Så här lyder hennes motion:

”Hela åttio procent av medierna ägs och kontrolleras av en och samma ägare. Det är inte acceptabelt. Därför behövs en spridning i ägandet av medierna som fördelas på fler oberoende företag och människor. För att förändra detta föreslår jag ett slopat presstöd och att Sveriges Television börjar koda sina sändningar i syfte att var och en som vill abonnera på deras kanaler får göra ett eget aktivt val om detta. I detta behöver dock finnas en tv-kanal inom Sveriges Television som behålls öppen för samtliga medborgare. Vidare bör denna kanal inneha mandat att bryta samtliga övriga kanalers sändningar i händelse av att kritiskt viktig information behöver sändas nationellt på samtliga kanaler.”

Det är oklart om det var denna tankefigur – Den Väldiga Konspirationen Bakom Det Elaka Medie-Sverige – som inspirerade statsminister Löfven att i söndagens partiledardebatt med all den vetenskapliga noggrannhet han är mäktig klassificera SD som ett nazistparti.

Hagwall är dock inte den enda politiker som velat komma åt ägandet i medierna. Marita Ulvskog (S) ägnade en stor del av sin karriär åt att bekämpa ett enskilt företag, Bonnier. Som partisekreterare fick hon 2005 frågan i DN (25/1): ”Är det inte tröstlöst att i tio års tid ha kritiserat Bonniers ökade ägarmakt?” och svarade: ”Det är tråkigt, men inte tröstlöst, att inte fler vill äga medier. Jag tror dock att vi kommer att få en lagstiftning mot koncentration bland medieägare.”

Skam den som ger sig. Redan 1997 hade Ulvskog som kulturminister försökt lägga sig i ägandet i TV4 med en snabbutredning om det gick att stoppa Bonniers intåg och hyllade istället riskkapitalisterna i Proventus som också var på banan.

1998 hade hon ändå med ministeruttalanden försökt hindra Bonnier att köpa Svenska Dagbladet.

Att strypa Bonnier var nämligen ”en demokratifråga av yttersta betydelse”, som hon förklarade 2002 när förslaget om en lagstiftning mot medieägandekoncentration, Lex Bonnier, hade fallit.

Det kan vara svårt att frigöra sig från tvångstankar, men i dagens larmande om mediekris hörs alltmer sällan sådant buller som Ulvskogs om Bonnier-makten. Utom från SD, alltså. I Ulvskogs fall handlade det knappast om anti-semitism, snarare anti-kapitalism: ”Det handlar inte om kylskåp eller sådant, utan om vem som har makten över våra tankar och värderingar.” (Journalisten, 1998). Det har aldrig krävts geni för att förstå vem Marita Ulvskog ansåg skulle ha den makten.

Hagwalls partiledning var tydlig i avståndstagandet. Man skyllde inte på några just avslutade politiska sekreterare, folk som i ett normalt parti har till uppgift att stoppa konstiga motioner för att kanslichef och i sista hand gruppledning ska kunna sätta in operation övertalning för att bryta den grundlagsfästa fria motionsrätten för ledamöter. ”SD försvarar en ordning med fri och oberoende media. Vi ser pressfriheten som grundläggande samt ställer oss bakom public service … Agerandet har skadat vårt förtroende för henne. Detta kommer att få konsekvenser för hennes framtida verksamhet inom partiet och i riksdagsarbetet”, hette det i ett uttalande från gruppledningen.

Tydligare än så kan inte ett hästhuvud i sängen beskrivas på helgeandsholmska och mycket snart lämnade hon sina utskottsposter.

Hagwall och Ulvskog är inte de enda fallen av partipolitikers klåfingrighet när det gäller mediepolitikens kärna, det fria ägandet som en konsekvens av yttrandefriheten. I moderaterna har det alltid funnits en omvänd reflex, riktad mot existensen av public service, att skilja från den berättigade kampen mot etermonopolens avskaffande som var en principstrid för rätten till fri etablering i förra årtusendet.

Riksdagsledamoten Sofia Fölster (M) ger i år uttryck för denna reflex i en riksdagsmotion för tv-avgiftens avskaffande:

”TV-avgiften som den är utformad i dag har fått kritik i åratal. Den är krånglig att samla in då avgiften är kopplad till ägarskapet av en fysisk tv-apparat, snarare än konsumtionen av de statliga programmen som i dag likaväl kan nås via en mobiltelefon. Pengar slösas i dag i byråkratin för att samla in tv-avgiften. Dessutom har den tappat sin relevans då avgiften bara är kopplad till en av flera apparater som kan komma åt public service. Det innebär att de som laglydigt betalar finansierar konsumtionen för en mycket större grupp som tar del av tjänsten.

Därtill ter det sig ytterst ologiskt att tv-avgiften ofta är högre än många kommersiella kanalpaket med större och bredare utbud, som till skillnad från public service har vinstintressen. Det vill säga att även om tv-avgiftens utformning varit rimlig så ter sig kostnadsnivåerna inte vara det. Därför bör regeringen snarast avskaffa den påtvingade tv-avgiften och påbörja en översyn av hela public service.”

Oaktat nysvenskan är tankegången inte kristallklar, men tala om politiska ingrepp. Att det finns moderater som vill avskaffa SvT, SR och UR är känt sedan Anders Björcks dagar, men under Fredrik Reinfeldts åtta år vid makten hände inget. Vilket väcker frågan om partiets nuvarande position, om Kulturutskottets ordförande Olof Lavesson (M) kan ge besked?

Ett annat klåfinger tillhör riksdagsledamoten Niclas Malmberg (MP). I en motion om ägaren till public service-företagen, den så kallade Förvaltningsstiftelsen som utser styrelseledamöter i bolagen, vill han att regeringen ska ändra förordnandet för att förhindra politiska kupper:

”Teoretiskt skulle en situation kunna uppstå att en regering som vill kunna utöva direkt inflytande över public service efter ett regeringsskifte utser ordförande och hälften av stiftelsens styrelseledamöter i sådant syfte. Dessa utgör då en majoritet i styrelsen och kan därefter utse styrelseledamöter i public service-ledamöter (sic) efter eget bevåg.

Ett enkelt sätt att begränsa den möjligheten vore att ändra stiftelseförordnandet så att enbart en tredjedel av stiftelsens styrelseledamöter utses efter varje ordinarie riksdagsval.” Mandatperioden skulle vara tolv år. ”Möjligheterna för en regering som vill utöva direkt styre över public service-bolagen begränsas då så gott som fullständigt och förutsätter i praktiken att regeringen först återväljs.”

Syftet är gott, men problemet ett annat. Den direkta politiska styrningen sker ju via storleken på tv-avgiften som fastställs av riksdagen varje år och indirekt via sändningstillståndet från regeringen vart sjätte år. Det berör inte Malmberg. Dessutom är tolv år en mycket lång tid i en snabbt föränderlig mediebransch, framför allt om denna stiftelse befolkas av riksdagsledamöter med många andra hänsyn att ta än just det bästa för public service.

Att avskaffa den partipolitiska representationen i bolagsstyrelserna i public service är en process som nu är genomförd under enighet. Det har inte varit någon brist på dugliga ersättare från andra samhällssektorer som akademi, näringsliv, kultur, folkrörelser, medier.

Nästa steg av professionalisering vore att partierna alldeles frivilligt slutade nominera riksdagsledamöter som ägare, sådana som dagens sittande: Niclas Malmberg (MP), Oscar Sjöstedt (SD), Cecilia Magnusson (M), Gunilla Carlsson (S), med flera. Inklusive undertecknad som visserligen inte längre är riksdagsledamot men invaldes som sådan. Bort med oss!

MATS JOHANSSON, redaktör och vice ordförande i Förvaltningsstiftelsen för public service.