Annons: Mediedagen 2019

Mediepolitiska utmaningar i väntan på Novak

I väntan på Novaks räddning av Sveriges medier med nya pengar och breda majoriteter i riksdagen finns nu den färska rapporten Mediepolitiska utmaningar.

Händer något i mediepolitiken? Ingen vet, att döma av kulturministerns samlade tystnad. Även regeringens medieutredare Anette Novak tänker i tysthet; den senaste nyheten på utredningens hemsida (7 april) handlar om en antologi med 28 författare. I mars ingenting. 
 
Riksdagens kulturutskott förefaller heller inte gå in i väggen på grund av överhopning av ärenden utöver sedvanlig budgetbehandling. Det kan bero på att Kulturdepartementets propositionsförteckning bara listar tre frågor under våren: Ett övergripande ramverk för aktiva åtgärder i syfte att främja lika rättigheter och möjligheter, Vissa begravningsfrågor, samt Ny filmpolitik. 
 
För riksdagsbehandling efter sommaren är ytterligare några anmälda: En strategi för arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige, samt Ett nytt avgiftssystem för fastställande av åldersgränser för film och utvidgning av ledsagarregeln.
 
I brist på bakelser får den kunskapstörstande nöja sig med limpa. Den privata Strömblad-kommissionens betänkande väckte viss uppmärksamhet vid presentationen av slutrapporten på Mediemässan (8 april). Mest uppmärksammat blev kravet från en ledamot att ta halva public service-kakan och lägga i en fond, motsvarande hela Sveriges Televisions årsbudget.
 
Något säger mig att förslaget inte kommer att förverkligas. Den 14 juni får i alla fall riksdagspolitikerna chans att ta ställning, då kommissionen ordnar hearing i Kulturhuset. Det skulle förvåna om bland de svarande Gunilla Carlsson (S) och Olof Lavesson (M) planerar att skapa en riksdagsmajoritet för att lägga ner SVT. Det kunde göra väljare förargade.
 
En annan gammal goding luftades tidigare i veckan, när privatradions Staffan Rosell slog ett hårt slag i luften för kravet att Sveriges Radio borde sälja P3. Visst ligger det något i tanken från 80-talet, som avvisades på 90-talet och begravdes på 2000-talet, att SR skulle behöva ökad konkurrens av privat riksradio. Men vägen dit gick via ett tekniksprång – digitalradio – som skulle ha skapat nya sändningsmöjligheter, inte via politisk stympning av SR. Och nu har luften gått ur projektet. 
 
Få politiker torde också se den privata musikradions hittillsvarande ambitioner för egen nyhetsförmedling och samhällsdebatt som något föredöme.
 
I väntan på Novaks räddning av Sveriges medier med nya pengar och breda majoriteter i riksdagen kan den välorienterade intressenten med fördel läsa en färsk rapport från konsulterna på Deliberately/LoveOne. I en tjugosidig promemoria, Mediepolitiska utmaningar, belyses några centrala områden för den fortsatta problemlösningen. Mycket känns igen från de senaste mandatperiodernas mediepolitiska agenda, vilket inte är så konstigt med tanke på några av de rävar som arbetar på bolagen bakom texten: Johan Bobert (f d Teracom) och tre tidigare kulturdepartementister som Lars Marén, Claes Ånstrand och Erik Kristow.
 
Skriften ger en god överblick över fler aktuella dilemman, inte minst den snåriga EU-problematiken när det gäller villkoren för public service. Översyn pågår av regleringar över hela Europa och EU-kommissionen väntas enligt författarna ha kritik mot den svenska självregleringen. Frågan kan också aktualiseras av att vår nuvarande finansieringsmodell med tv-avgift är oförenlig med teknikutvecklingen. Fem varianter skissas med inspiration bland annat från Finland och Tyskland.
 
Krisperspektivet dominerar av naturliga skäl tidningsavsnittet. Iskalla fakta staplas snarare än konkreta åtgärder. Eftersom grundproblemet är att utgivarna ger bort sitt material mestadels gratis och dessutom förser konkurrenterna om annonspengar (Google, Facebook) med innehåll är det heller inte så enkelt att kräva politiska ingripanden. Särskilt inte som det finns få stödsystem utan inslag av ”skönhetstävling”, alltså subjektiva expertbedömningar av kvalitet och andra stödkriterier (jämför litteratur- och tidskriftsstöd).
 
I detta tankepapper saknas som i de flesta andra mediebetänkanden en central aktör: konsumenten, den som ytterst ska betala notan för sin egen informationsinhämtning. Och andras, via de stödsystem som aldrig kan rädda obsoleta medier. 
 
MATS JOHANSSON är bland annat redaktör för Svenska Dagbladets blogg Säkerhetsrådet. I riksdagens kulturutskott 2006-2010 arbetade han för många av de mediereformer som diskuteras. Nu är han vice ordförande i ägarstiftelsen för public service (SVT, SR, UR).