Annons: Mediedagen 2019

Medan Strömblad och Novak tänker

GÖTEBORG. Det händer egendomliga saker i mediepolitiken. Det kan bero på att just inget radikalt hände under åtta år med alliansregeringen och därefter lika litet i rödgrön regi.

Men nu har både den privata medieindustrins och regeringens utredare tänkt till. Problemet är bådas grundtanke att politiken kan styra förändringen på mediemarknaden.

Som väntat (se min föregående krönika i Medievärlden den 25 februari) landade den privata public service-kommissionen på folkpartiets gamla förslag om att inrätta en ”public servicefond” som alla producenter kan söka pengar från. Syftet är att komma åt de befintliga PS-företagens resurser och begränsa deras uppdrag. Det är inte så konstigt att de privata mediekoncernerna på detta sätt agerar i eget intresse, men det är svårt att förstå logiken bakom tanken att de privatägda medierna får det bättre om de offentligt finansierade får det sämre.

Kommissionens ordförande Gunnar Strömblad, Svenska Dagbladets räddare vid millennieskiftet, höjde med en påpasslig förhandsartikel i Dagens Nyheter i torsdags förväntningarna inför Mediemässan i Göteborg där kommissionen på fredagen efter några ambitiösa vinterseminarier skulle presentera detaljerna kring medierevolutionen i en slutrapport. Läs den här

Det som förvånar mest i artikeln och rapporten är de privata ägarnas krav på politisk styrning av mediesektorn via staten. Strömblad uttrycker det rakt på sak i artikeln, som en beställning: ”Genom stabila och ökande resurser till SVT och SR och avsaknaden av styrning av bolagen har dessa fått en allt starkare ställning på mediemarknaden, samtidigt som ekonomin för tidningarna försämrats. Det är hög tid för politiken att agera.”

Den djupa tanken synes vara att tidningarna kan räddas om public service försvagas genom politiska ingripanden.

De privata kraven gäller inte bara en omfördelning av de offentliga pengarna. Även när det gäller innehållet vill de privata producenterna att politikerna ska agera för att begränsa utbudet hos de offentligfinansierade konkurrenterna. Strömblad: ”SVT, SR och UR ska åläggas att visa aktsamhet i sin verksamhet så att pluralismen på mediemarknaden inte försämras. Bolagen ska avhålla sig från att producera sådant som fristående medier redan tillhandahåller, om inte programbolagen kan tillföra ett mervärde.”

Också detta är svårt att förstå; pluralismen ska alltså öka genom att mångfalden minskar efter politiskt styrd ransonering. Är det verkligen Bonniers, Schibsteds och Stenbecks vilja? Står Sveriges tidningsutgivare eniga bakom förstatligandelinjen? Kort sagt, ska Melodifestivalen förbjudas i SVT?

Tajmingen i kraven är inte solklar i en tid när alla medier – på goda grunder – förfasas över medieutvecklingen i länder som Polen och Ungern.

En annan gammal goding i PS-kommissionens arsenal har moderat ursprung: ”Radio- och tv-avgiften bör avskaffas och allt mediestöd skattefinansieras och fördelas via anslag över statsbudgeten.” 

Erfarenheterna av en sådan reform i vår omvärld är inte uppmuntrande. När jag själv som mediepolitisk talesman (m) 2006-2010 argumenterade för tv-avgiftens avskaffande hade det en annan motivering, nämligen den tekniska – att apparatskatten skulle behöva ersättas när kopplingen till apparaterna i den gamla meningen försvann då tittandet övergick i nya digitala former. PS-kommissionens motiv är ekonomiskt: ”Resurser kan därför överföras från programbolagen till andra mediestöd.”

Politiseringen i detta tankestycke överträffas med råge i den parallella statliga utredaren Novaks betänkande om public service-frågor som behöver – en utredning!

Ett kvarts sekel efter det gamla etermonopolets avskaffande vill de rödgrönas utredare i en attack på radiomediets särart återskapa den koloss av tre separata företag – SVT, SR, UR – som förenas av finansieringsformen, tv-avgiften, och en bastant rödgrön majoritet i personalens politiska sympatier. Även det förslaget representerar en återgång till en organisationsform från förra årtusendet utan bäring på den framtida mediekonkurrensen och skulle särskilt försvaga Sveriges Radios unika roll och höga förtroende i utbyte mot oklara rationaliseringsvinster, senast illustrerade i oändliga förvecklingar kring bolagens imperieframkallade men nu bordlagda lokalprojekt på Gärdet.

Ännu märkligare: Novak vill ”begränsa möjligheterna till otillbörlig politisk styrning, så att en fri och oberoende verksamhet kan garanteras. Som tänkbara alternativ bör utredningen pröva förutsättningarna för att placera de offentligt finansierade medierna direkt under riksdagen”.

Ökat oberoende från politiken – under riksdagen? Man tar sig för en redan hårt sliten panna.

Som alternativ anges av Novak-utredningen att ”skapa en helt självständig instans som oberoende buffert mellan politiken och det nya bolaget.” Ja, den finns och heter Förvaltningsstiftelsen, skapad 1997 just i detta syfte. Dess ställning kan stärkas inte genom att underställas riksdagen utan genom att den stöds i det fortsatta arbetet med att förnya public service-styrelsernas sammansättning, en process där politiker ersätts av professionella styrelseledamöter. Det arbetet inleddes under Ove Joansons ordförandeskap, utsedd av alliansregeringen 2011, och fullföljs nu under ledning av den f d tv-journalisten Helena Stålnert, utsedd av den rödgröna regeringen. Men visst vore det bra om de rödgröna partierna slutade att utse aktiva riksdagsledamöter till sina representanter i den stiftelsen.

Strömbladkommissionen har bidragit med en värdefull genomlysning av dilemman i mediepolitiken och får förhoppningsvis igenom åtminstone ett av sina förslag, att strama åt reglerna för sponsring och produktplacering i SVT. Men när allt detta utredande snart är avklarat och kulturministern ska summera vad det kan finnas pengar till – och riksdagsmajoriteter för – är grundtipset att både privata och offentliga utredare samfällt tvingas sucka och acceptera politikens maktlöshet.

Kamrater, den mediepolitiska revolutionen är inställd. Medieverkligheten förändras oss förutan, därute på marknaden i mötet mellan producenter och konsumenter.

Självdeklaration: Jag var kollega till Gunnar Strömblad som pol chefredaktör i SvD. Jag är vice ordförande i Ägarstiftelsen för public service och betalar tv-avgiften.