Annons: Mediedagen 2019

Föga har hänt –– därför är det bra

BLOGG Medieministerns linje är utmärkt. ”Staten, politiken, politikerna ska hålla sig väldigt långt borta från innehållet. Punkt slut.” Därför är det bra att det i princip inte hänt någonting på det mediepolitiska området, menar Mats Johansson.

Man undrar vad som händer. Man går på medieseminarium, läser medieministertal och lyssnar till branschens brummande. Inte blir man klokare för det.

Sedan regeringsskiftet 2014 har jag försökt följa mediekrisens påverkan på mediepolitiken. Dessbättre har föga hänt, i politiken. Mediedebatten kännetecknas främst av att det är personfrågor som föranlett lätt höjda ögonbryn; Gunilla Herlitz avhopp, Jan Helins påhopp och Lars Leijonborgs hopp om att Jan Friedman ska lösa Mittmedias problem efter icke-affären med Schibsted.

Det som har hänt har hänt i verkligheten, inte i politiken. Företagens lönsamhet har förbättrats genom nedskärningar av kostnader så att ägarna nu kan skryta över vinster så höga att krisen verkar överstånden. Dock är de låga för den som minns att några goda år behövs för att balansera de kommande svaga. Jag är inte övertygad om att studierådgivarna vid landets skolor bör avstå från att avråda landets framtid att söka sig till journalistbanan.

Förvisso ska 68-generationen ersättas, föga saknad, men det lär fortsatt vara slimmade redaktioner som gäller när LAS-proletariatet söker fast tjänst inne i mediehusens tillfälliga värme.

Om utgiftssidan nu är avklarad – och tidningarna kan ju knappast bli tunnare -kanske ägarenergin kan läggas på intäktssidan. Hur få läsarna att betala för det som i decennier ansågs skulle vara ”gratis”? Inget statsstöd i världen kan ersätta kassaflödet från prenumeranter och annonsörer.

Således ingen skugga över medieminister Alice Bah Kuhnke, ännu. Hon har inte gjort just något, inte i mediepolitiken i alla fall, som föranleder KU-anmälan. Kanske en passivitetsvarning, som för brottare eller när det anfallande handbollslaget aldrig skjuter? Annars tar hon efter förrättat värv plats i biblioteken på hyllan för världens smalaste litteratur med titeln ”Alla mina reformer som kulturminister”.

Dock har hon tillsatt en utredning! Medieborgarna & medierna, SOU 2015:94 Som tidigare konstaterats kan man befara det värsta, att döma av den Novakska utredningens första delbetänkande där det slås fast att ”ett nytt stöd i högre grad behöver utgå från det innehåll som ska stödjas”, inte formen. Det låter oskyldigt, men vid närmare eftertanke innebär Novak-doktrinen en brytning med den svenska traditionen att staten inte ska välja stödformer som bygger på värdering av innehåll, så kallad skönhetstävling.

Sådana styggelser finns, sant. Litteraturstödet till enskilda titlar bygger på innehållsvärdering utförd av branschnära experter, liksom tidskriftsstödet. Med hjälp av riksdagens utredningstjänst tog jag 2007 reda på hur den godtyckliga fördelningsmaktens kriterier såg ut och fick för en artikel i Axess fram några belysande exempel (bifall Björn Elmbrant, avslag Martin Luther). 

Det kan inte gärna vara sådana kvarlevor från förra millenniet som Novak funderar på att reproducera. Uppenbarligen är tankemödan betydande eftersom hon har fått förlängd betänketid, ytterligare ett halvår till sista oktober. Det kanske inte är så enkelt som först troddes?

Spelutrymmet kan tyckas stort. Presstödet ska vara avvecklat 2019 så dess halva miljard kan användas till annat. 2020 går sändningstillstånden för public service ut, ytterligare åtta miljarder i potten. Redan den så kallade kontrollstationen om ett år kan ge en fingervisning om framtiden.

Men hur undviker man nya skönhetstävlingar? Arsenalen på det mediepolitiska området är inte så stor; generellt verkande stödformer torde för de politiska ingenjörerna begränsas till skatter, avgifter och bidrag. Men hur ska de appliceras lika för alla? Nollmoms för digitala medier (som i Norge), sänkta arbetsgivaravgifter för redaktionellt anställda, kulturcheckar för mediekonsumtion, ropen skalla: gratis bredband åt alla. Dock oklart hur och varför.

Några tips – men inte många – lär utredarna få från omvärldens olika exempel. Vid den privata Public service-kommissionens andra seminarium (27/1redovisade Karen Donders, professor i public service vid Vrije Universiteit i Bryssel, erfarenheter från olika typer av medieregleringar inom EU, varav få av positiv karaktär (för att inte nämna statsstyrningen över medierna i Ungern och Polen). Kartan över både generellt mediestöd och public service-styrning är högst splittrad inom EU, men försök med harmonisering pågår på området just för att minska betydelsen av konkurrenssnedvridande statsstöd.

Ännu är det oklart vad PS-kommissionen kommer fram till, facit ges vid Mediedagarna i Göteborg (MEG) den 7-8 april då en rapport ska presenteras. Det skulle inte förvåna om det är delar av PS-kakan man vill se omfördelad, kanske ett uppkok på det som en gång var folkpartiets idé om en kvalitetsfond från vilken ”alla” kunde söka pengar. Axess, Aftonbladet, Expressen? Dock oklart hur och varför.

Den djärva tanken blev ingen succé 2007, vilket inte enbart berodde på upphovsmannen, Lars Leijonborg. Det lär inte bli en enklare resa denna gång, om så skulle bli fallet. Man kan lita på att motkrafterna slår vakt om de gamla institutionerna, inklusive den finansminister som debattörerna tycks tro har ”pengar över” just till mediesatsningar medan migrationen trycker på. 

Och det liberala dilemmat kvarstår: Vem ska avgöra vad kvalitet är, om inte konsumenterna som ska betala för den? 

Så där står Alice Bah Kuhnke på ruta ett igen. Med en tydlig deklaration om färdriktningen i ett tal nyligen (8/2): ”Staten, politiken, politikerna ska hålla sig väldigt långt borta från innehållet. Punkt slut.”

Bra talat.

Självdeklaration: Jag är sedan en månad vald av ägarstiftelsen för public service till vice ordförande och därmed part i målet när det gäller bolagens finansiering och regelverk.