Annons: Mediedagen 2019

Ur regeringens säck i Novaks påse

Ska staten införa ytterligare en stödform för att med skattebetalarnas pengar välja ut vad som är bra i medierna? Det kunde PS-kommissionen kanske ägna en tanke vid sidan av PS-filosoferandet.

Vid ett studiebesök nyligen på en tidningsredaktion drabbades jag av en tillfällig släng av den optimism jag är född med (som 50-talist) och har levt med hela livet utom vid diskussioner om mediernas framtid i Sverige under senare decennier.

Tidningen går med väldig vinst, har en ökande mångmiljonupplaga och välutbildade journalister som varje vecka når en kvalificerad läsekrets. ”Affärsmodellen” är gammaldags enkel; man skriver initierat om viktiga saker för dem som vill betala för att få veta inte bara vad som händer utan också varför. 

Kändisar göre sig icke besvär på redaktionen, ty kraven på språkets kvalitet och en omfattande faktagranskning sorterar bort alla dem som skulle vilja jobba där men inte har någon annan merit än utseende och dåligt rykte. Därtill är artiklarna osignerade, vilket ytterligare skrämmer bort dem som passar bättre i television.

Framgångssagan för detta omoderna medium har pågått sedan 1843. Nyligen blev journalisterna dessutom privat förmögna genom utköp av en storägare.

Jag talar förstås om The Economist. Detta veckomagasin är public service i ordets bästa mening, tillgängligt för alla med kunskaper i engelska som är villiga att betala mindre än den svenska TV-avgiften för prenumerationen. 

Referenspunkten för den svenska privata public service-kommissionens första hearing för någon vecka sedan var en annan än att belysa mediala framgångsfaktorer. Detta i sig välkomna initiativ att granska begreppet och försöka vidga debatten tankemässigt bortom några befintliga företag (SVT, SR och UR) handlade i två timmar om allt utom just public service. Undergången är nära, förstod man, eftersom Google snor hälften av annonsintäkterna och SVT/SR alla nyheter. Schibsteds medieguru Jan Helin var mest radikal i panelen och belyste engagerat alltings upplösning i intet. Tidningar finns inte längre, fast vi inte har upptäckt det. 

Otur då att privatmediernas kampanj än så länge saknar konkretion, utöver de mångåriga kraven från tidningsutgivarna på reklamskattens avskaffande och lägre digitalmoms, som är lätta att instämma i. Svårare är det att se vad som långsiktigt genom politiska beslut ska kunna rädda det som utmålas som döende medier. Jan Helin var dock befriande tydlig i ett svar på min fråga om just detta, vilken lagstiftning och nya regleringar som privatmedierna är ute efter, riktade mot SVT och SR. Inget sådant, om han får bestämma.

Desto mer pikant att Helin kort därefter utnämndes till programdirektör i just Sveriges Television. Där får han tillfälle att utveckla PS-utbudet på nätet med sådant som har dragit alla fjortisar till Aftonbladssajten och sänkt pappersupplagan till katastrofala nivåer, trots Åsa Linderborg.

Nästa hearing med PS-kommissionen (27/1) ägnas internationella förebilder för styrning av PS-företagen. Då kanske vi intressenter kan få mer substans i vad privatmedierna tänker sig för förändringar i mediepolitiken.

2016 firar vi att världens äldsta yttrandefrihetslagstiftning fyller 250 år. Ska det bli symbolen för en ny mediepolitik? Den som läser första delbetänkandet från den Novakska utredningen (Medieborgarna & medierna, SOU 2015:94) anar det värsta: uppdraget anges vara ”att utveckla medborgarnas möjligheter att tillgå och använda medier för att på så sätt öka förutsättningarna för demokratisk delaktighet. Detta kommer också att ligga till grund för utformningen av nya mediepolitiska verktyg… ofrånkomligt att ett nytt stöd i högre grad behöver utgå från det innehåll som ska stödjas och inte från distributionsformen.”

Vad värre, i ett malplacerat svar till yttrandefrihetsexperten Nils Funcke som varnar för kommande brott mot grundlagarna, svarar utredaren att vi inte ”är betjänta av att blicka bakåt, mot Karl XIV Johans Sverige. Att i denna era av kraftig mediekonvergens definiera kvalitet som det innehåll som sprids via papperstidningar är bakåtsträvande och ett sätt att definitivt missa målet.”

Det som hamnar i den Novakska påsen är hämtat ur den rödgröna regeringens säck, som ambitionerna uttrycks i årets budgetproposition: ”Ett nytt utvecklingsstöd bör införas för tryckta allmänna nyhetstidningar med syfte att ge förutsättningar för en långsiktig utveckling av elektroniska publiceringstjänster. Ett sådant stöd bör inte vara avgränsat till tidningar som får driftsstöd utan vara öppet för alla tryckta allmänna nyhetstidningar som uppfyller relevanta krav, såväl gratistidningar som prenumererade och andra nyhetstidningar.”

Visst vore det härligt med en batalj om yttrandefriheten ett kvarts millennium senare. Ska staten införa ytterligare en stödform för att med skattebetalarnas pengar välja ut vad som är bra i medierna? Det kunde PS-kommissionen kanske ägna en tanke vid sidan av PS-filosoferandet.