Annons: Mediedagen 2019

Privata ägare är inte Rättviseförmedlingen

Utnämningarna av Alice Teodorescu och Johan Hakelius bjöd på kostliga reaktioner. Men det kan inte uteslutas att deras nya publikationer ökar hörbarheten i bruset och attraherar nya läsare, skriver Mats Johansson.

Två tillsättningar och en avgång; mediesommaren har inte varit helt händelselös. 

Utnämningen av Alice Teodorescu till chef för Göteborgs-Postens ledarredaktion bjöd på kostliga reaktioner. Tänka sig, en skarp samhällsdebattör med starka värderingar som inte ber om ursäkt för att hon inte är kommunist. Hur skulle man nu komma åt henne?

Enklast på Twitternivå var att stämpla hela GP som del av den internationella högerkonspirationen. Man har ju hört att Timbro, frimurarna och andra mörkrets krafter håller på att ta över landet, förmodligen på uppdrag av Trilateralen och Opus Dei.

Och Teodorescu själv – konstigt namn, eller hur – var hon inte osannolik, en sådan där ”duktiga flickan”-typ som skulle göra sig bred på andra förtryckta medsystrars bekostnad? Det är livsfarligt för könskampens stereotyper om framgångsrika kvinnor vägrar att spela offerrollen, så redaktör Teodorescu måste fulas ut, särskilt sedan hon haft mage att framträda som sommarpratare i radion. 

Hon av alla! Har de helt tappat kontrollen på Sveriges Radio, reservat för revolutionära rappare? 

Jag känner igen reaktionerna efter att ha sommarpratat på 90-talet, ett program som hade ett större genomslag än något annat jag gjort i form av glada lyssnarreaktioner men födde avund hos kolleger och sådana som anser att yttrandefriheten ska begränsas för alla som inte är vänster. 

Attackerna på henne är självmarkerande. Den som brunstämplar GP-liberalismen hos Teodorescu och hennes medarbetare, bland dem Liberala ungdomsförbundets tidigare ordförande Adam Cwejman och flera namn från Dagens Nyheters ledarsida, avslöjar sin egen extremism. 

I polemik mot sådana reaktioner svarar Peter Hjörne, styrelseordförande i ägaren Stampen, föredömligt i en krönika i GP (23/8) under rubriken Min famn är både liberal och vid:

”Att bagatellisera oro /över/ migrationsfrågornas magnitud i Europa och de problem som Sverige och andra länder ställs inför, ger näring åt de krafter man säger sig vilja motverka och ökar avståndet till det politiska och mediala etablissemanget. Beröringsskräck och anklagelser om fascism och rasism har inte fungerat hittills och kommer än mindre att göra det framgent… Att smutskasta liberala ledarsidor utan att vilja erkänna att det faktiskt finns problem med de stora flyktingströmmarna och utan att någonsin föreslå lösningar kommer inte hjälpa dem vi vill och bör hjälpa. De enda som vinner på det är Sverigedemokraterna.”

Av lite annan typ var motreaktionerna när medievänstern på nytt förfärades över ännu en felrekrytering nyligen, av Johan Hakelius som chefredaktör för veckomagasinet Fokus. 

Han av alla! Inte nog med att han kan skriva – t o m säljande böcker; han har humor också. Allvarsmännen och –kvinnorna i det samvetstyngda undergångs-Sverige kommer aldrig att förlika sig med hans upphöjda underdrifter, lika sällsynta i vårt land som frekventa i Hakelii favoritland Storbritannien. Där är det aldrig fel att skriva i godsägarperspektiv. 

Det mest anmärkningsvärda angreppet på Hakelius kom dock i form av ett annat sorts karaktärsmord än det som Teodorescu bestods, utfört av Fokus egen styrelseordförande Henrik Frenkel. Det är förvånande att en så erfaren publicist efter att i uppdraget som rekryterare ha misslyckats att få ägarna med sig offentligt inkompetensförklarar Hakelius för att motivera sin egen avgång. 

Men privata medieägare är inte Rättviseförmedlingen. Ingen tvingar oss heller att läsa Fokus och GP:s ledarsida. Det är fullt frivilligt att avstå, vilket också många har gjort. Dock kan det inte uteslutas att båda dessa organ efter transfusionerna ökar hörbarheten i bruset och attraherar nya läsare. Sådan är kommersialismen.

Mats Johansson

PS. En som inte behövt ta sådana hänsyn under större delen av sin framgångsrika karriär är Ove Joanson, före detta det mesta i mediebranschen. Inför den gångna torsdagens möte med kulturministern meddelade han sin avgång som ordförande i ägarstiftelsen till public service-företagen SVT, SR och UR. Efter att ha samarbetat med honom både i Sveriges Radios styrelse på 90-talet och sedan 2011 i ägarstiftelsen kan jag bara beklaga att han nu föredrar mer privata uppdrag som inte är förenliga med det offentliga. Under bred enighet i stiftelsens styrelse har vi de senaste åren genomfört en professionalisering av representationen i bolagens styrelser. Man kan bara hoppas att den nya regeringen vill följa den linjen och inte återpolitiserar utnämningarna.