Annons: Mediedagen 2019

Kampen mot demokrati och frihet är framgångsrik

Diktaturernas kamp mot demokrati och frihet har varit – och är – framgångsrik. Och även i Sverige urholkas yttrandefriheten, skriver Mats Johansson.

”Jag har ingen rätt att uttala mig för medierna”, svarade Industrivärdens direktör Carl-Olof By, när dessa ville ha hans kommentar till utrensningen av honom och andra ledande i bolaget (DN 20/5). Det är en sanning med modifikation, eller borde i alla fall vara. 

Han syftar sannolikt på den lojalitetsplikt som finns i anställningsavtal och sekretessavtal i privat sektor, och som till skillnad från förhållandena i den offentliga sektorn utgör en medveten och överenskommen begränsning av yttrandefriheten. Men dess syfte är att skydda företagshemligheter och förhindra illojal konkurrens, inte att tysta ”meddelanden” av mer allmän åsiktskaraktär.

Det vore bra med fler juridiska prövningar av gränsdragningen, inte minst för att frihetssfären behöver vidgas när alltmer av den offentliga verksamheten bolagiseras och de privata utförarna i ökad utsträckning skattefinansieras. Också med tanke på tilltagande förekomst av mutbrott även i svenska storföretag och den gråzon som åskådliggjorts i fallet SCA Airways vore det bra om visselblåsarnas ställning stärktes och skyldigheten att anmäla brottsmisstanke skärptes.

Carl-Olof By förefaller ha en alltför självpåtagen restriktivitet men är i gott sällskap; många i hans position känner nog att yttrandefrihetslagstiftningen inte angår dem. Jag tycker mig ha mött dem, både i journalistiken och som konsult i näringslivet (med sekretessavtal). Därtill avskyr dessa makthavare inte sällan just journalister, ibland på goda grunder eftersom sådana kan förstöra både privatlivet och företagets värde. Minns den storföretagsledare för en av våra största internationella koncerner som vid tillträdet deklarerade att det här med mediekontakter inte var något för honom. Det är sådana attityder som göder en mångmiljardindustri i PR/PA.  

Även om rättsläget är tydligare inom offentlig sektor finns andan kvar även där, i myndigheter där anställda som yttrar sig offentligt fortfarande straffas, trots det efterforsknings- och repressalieförbud som borde vara känt. Som tecken i tiden är det intressant att Europarådet har uppmanat medlemsstaterna att reformera egen lagstiftning men också stödja tanken på en internationell konvention till visselblåsares skydd.

Är det något organ som skulle behöva stärka sin roll på området yttrandefrihet är det just Europarådet. Jag vet eftersom jag var delegat till dess parlamentariska församling i tre år (2011-13) och som dess rapportör för mediefrihet kunde skriva en rapport om hoten mot yttrandefriheten i Europa i gott samarbete med europeiska medieorganisationer.

Till Europarådets kärnuppgifter hör att slå vakt om artikel 10 i Europakonventionen om politiska fri- och rättigheter: ”Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.”

Problemet är att en rad medlemsstater bryter mot överenskommelsen. Bland de 47 finns länder som Ryssland, Turkiet, Azerbajdzjan, Armenien och Ungern. Och i varje politisk partigruppering i den parlamentariska församlingen finns från höger till vänster ledamöter som gärna låter sig övertalas att utgöra en blockerande minoritet så att resolutioner visserligen antas av en majoritet anständiga demokrater men inte kan omsättas i bindande rekommendationer för vilket krävs två tredjedels majoritet. Det kallas ”kaviardiplomati”, ett förskönande ord för mutor, och jag kan vid behov namnge konservativa, liberaler och socialister som ingår i strukturen (kommunisterna behöver ingen kaviar). 

Ofta handlade diskussionerna om de nyaste medlemmarnas problem med den alltför stora yttrandefriheten som inte kunde kontrolleras; borde man inte se till att den förbehölls ansvariga av staten legitimerade journalister istället för vem som helst. Det blev så mycket hot och hat på nätet!

Att Ryssland fortfarande tillåts verka med en stor delegation ”parlamentariker” är en gåta med tanke på de många journalistmorden, men en brittisk delegat från den Putinvänliga konservativa gruppen förklarade för mig att 1) man måste tänka på alla ryska pengar i London, 2) det var bättre att ha dem med så att de kunde kritiseras för att bryta mot reglerna i klubben. En sådan logik kräver att man bortser från att Europarådet grundades efter andra världskriget för att bekämpa totalitära strömningar, och att det just nu är sådan rödbrun nationalism som åter hotar Europa.

Europarådet är inte politikens enda motsvarighet till FIFA. Nyligen antog FN:s säkerhetsråd enhälligt en resolution mot våld och övergrepp mot journalister, till stöd för yttrande- och mediefrihet. Det låter bra tills man erinrar sig att där sitter stater som Kina, Ryssland, Tchad, Nigeria, Venezuela och Angola, där regimerna ägnar varje dag på året åt att aktivt minska friheten. Ett oslagbart världsrekord i hyckleri, alltså.

Som tankesmedjan Freedom House visar i sin senaste årsrapport går förändringen bakåt. Diktaturernas kamp mot demokrati och frihet har varit – och är – framgångsrik. Ryssland är del av en global trend; den demokratiska sfären i världen har krympt nio år i rad. Av 195 granskade länder klassificeras mindre än hälften som fria. Bara en sjundedel av medborgarna lever i mediefrihet. 

Och det kommer närmare: Charlie Hebdo, Boris Nemtsov, Jyllandsposten – och…?

Voltaire hade fel; det är inte vi som försvarar yttrandefriheten som ska dö för den, utan de som angriper den.