Annons: Mediedagen 2019

Här finns verkligheten på MEG

Verkligheten speglas inte i seminarier där överbetalda mediechefer och IT-gurus talar förpackning, format, betalnings- och affärsmodeller med en jargong där särskilt de yngre talar fortare än de tänker, skriver Mats Johansson från mediemässan MEG i Göteborg.

Det glam och ståhej som brukar prägla mässlokalerna under Bokens årliga högtid på hösten har när mediebranschen samlas i mässans lokaler ersatts av glåmigt vårdepp. På goda grunder. Tidningar läggs ner, tjänster dras in, upplagor sjunker, politiska reformer uteblir. En global strukturomvandling sätter även vinstrika mediekoncerner i Sverige på prov, när annonsörerna flyttar till Google, Youtube, Facebook och Whatnot medan lyssnare, tittare och läsare skaffar sig nya vanor och preferenser.

Inte ens det icke-kommersiella public service (PS) går opåverkat, trots att man får sju miljarder garanterade avgiftskronor om året för att konkurrera med privata verksamheter i kampen om publikernas tid. Även det starka PS-fästet lokalradion P4 tappar publik, lär vi oss av Sveriges Radios debattvilliga vd Cilla Benkö.

Publicistklubbens debatt om framtiden för public service i måndags blev inte heller någon större publikfest, därtill var underhållningsvåldet alltför begränsat när jag och förre kulturministern Leif Pagrotsky (S) förde ett stillsamt samtal om en sannolikt turbulent medieframtid med PS-cheferna Hanna Stjärne och Cilla Benkö. Oron för kvalitetsjournalistikens framtid i stort har med åren gjort mig allt mer PS-vänlig efter att de grundläggande reformerna genomförts i Sverige under liberala regeringar med nu orubbliga förändringar som etableringsfrihet i etern och monopolets avskaffande i radio och tv. Även de socialistiska hoten mot Bonnierägandet torde vara undanröjda.

Oron stillas inte av de interna hoten från en vriden samhällsjournalistik som urholkar trovärdigheten eller av debatten om SVT:s bidrag till vulgarisering av tv-utbudet med programformat som hämtas från gårdagens kommersiella medier. Samtidigt måste det sägas att en del av den kritik som kulturvänstern den senaste veckan vräkt ur sig om SVT:s förfall grundas på en missuppfattning, vanlig just på kulturredaktioner – att tvångsfinansieringen av public service skulle utgöra någon slags garanti mot dålig smak, ytlighet och halvunderhållning på avgiftsbetalarnas fredagsmysiga genomsnittsnivå. (Främste evangelist för detta budskap är DN:s Johan Croneman; kan ingen redigera mannens tirader, hur kommersiellt attraktiva de än må vara, ungefär som klickbara bilder på roliga bäbisar och söta katter?) 

Någon kvalitetsgaranti finns inte – och har aldrig funnits. Själv satt jag i SVT:s styrelse på 90-talet när den stora satsningen på Expedition: Robinson drog igång och denna breda familjeunderhållning byggd på mobbning inleddes med att en av deltagarna begick självmord. Värre folkstorm har inte drabbat TV-Sverige sedan Per Oscarsson tog av sig ett par kalsonger i Hylands sällskap. Sam Nilsson fick stiga ner från direktionsvåningen och beordra omklippning av hela Robinson-säsongen. 

Det bästa utesluter aldrig det sämsta, särskilt inte när tittarsiffrorna år för år obevekligen dalar mot den punkt där finansieringsformen ifrågasätts.

Men det där är trivialiteter i bubblan när mediebranschen samlas till firmafest. Verkligheten speglas inte i seminarier där överbetalda mediechefer och IT-gurus talar förpackning, format, betalnings- och affärsmodeller med en jargong där särskilt de yngre talar fortare än de tänker och med ett språk där allt fler ”liksom” inskjuts mellan ”grymt” och ”sjukt”, som vore de guldmedaljörer i någon populär sportgren. 

När den verkliga verkligheten uppträder på Mediemässan heter han Carl Bernstein, Watergate-legendar som på 70-talet avsatte en amerikansk president med stilbildande maktjournalistik. Han skulle nog gärna göra det igen, en krutgubbe som vittnar om Hillary Clintons senaste skandalproblem med egna postsystem för att dölja internettrafik från offentlig insyn under sin tid som utrikesminister. Och nu har hon drabbats av ännu en minst lika stor affär i form av gigantiska utländska bidrag till Clintonfamiljens stiftelse, mottagna under hennes tid som ansvarig för utrikespolitiken. Jag frågar honom hur det ska gå och får svaret att amerikansk politik har upphört att baseras på fakta, det är bara löst tyckande som gäller.

Medieverkligheten heter också Paul Hansen, DN-fotograf, som på ett seminarium visar bilder på och berättar om när kolleger i fält mördas på jobbet. Det är vardagen i krigszonerna – hot, hat och våld på riktigt, det som nu också når oss alla via nätet i de asociala medierna. Medan cheferna talar om affärsmodeller och Croneman kräks över dålig underhållning i SVT.